I Stockholms närförorter uppfördes från mitten av 1930-talet en mängd smalhus. I slutet av 1940-talet ökade husdjupet med större lägenheter som följd och dessa byggnader har en annan karaktär, inte minst för att arkitekturen förändrades. Ett karaktäristiskt smalhus från 1930- och 1940-talen är åtta till tio meter brett och tre våningar högt. Det har ofta balkonger och en klart funktionalistiskt fasad.
Smalhusens historia i Sverige går tillbaka till 1931 då Stockholms stads tillförordnade fastighetsdirektör Axel Dahlberg reste till Berlin för att besöka en bostadsutställning där man bland annat visade en för svenska ögon ny hustyp som passade utmärkt för att inreda små lägenheter för mindre bemedlade. De var också perfekta att placera fritt i terrängen utan några mörka gårdar och detta gav ljusa och trevliga lägenheter. Husen i innerstaden var förhållandevis djupa, så kallade tjockhus, och små lägenheter i sådana huskroppar blev enkelsidiga med stora, djupa rum. Som bekant blir resultatet inte så lyckat om man delar av ett djupt rum i två mindre, eftersom det inre då saknar fönster. I smalhusen var inte detta något problem ty det ringa husdjupet gav genomgående lägenheter med fönster i minst två väderstreck.
1932 anordnades den så kallade Årstatävlingen som syftade till “att frambringa underlag för åstadkommande av lägenhetstyper, vilka – samtidigt som de erbjuda i hygieniskt och socialt hänseende fullt godtagbara och ur trevnadssynpunkt tillfredsställande familjebostäder – kunna framställas och uthyras till lägre kostnad än de lägenheter, som under senare år i allmänhet producerats i Stockholm”. Husen skulle också göras smala och placeras så att lägenheterna blev ljusa och luftiga. Namnet Årstatävlingen kommer av att det var ett område i Årsta som utgjorde tävlingsområdet, däremot kom aldrig platsen att bebyggas efter tävlingsförslagen.
Första pris fick Nils G:son Friberg som skapat smalhus i fyra våningar med lägenheter om ett till två rum och kök. Samtliga lägenheter i tävlingen saknade badrum eftersom det ansågs vara en alltför iögonfallande lyx för mindre bemedlade familjer. Köken var dessutom av konventionell typ med en liten matplats och inte uppdelade i arbetskök och matrum vilket kom att bli den vanligaste lösning i 1930- och 1940-talens smalhus.
De nya idéerna fick ett stort genomslag och 1934 ordnade Svenska Slöjdföreningen och Svenska Arkitektföreningen utställningen Standard 1934 på Liljevalchs. Ett temporärt smalhus uppfördes intill den ordinarie byggnaden och här kunde nyfikna besökare studera den nya hustypen.
Året därpå, 1935, klubbade regeringen igenom en ny satsning som innebar att mindre bemedlade, barnrika familjer skulle erbjudas billiga bostäder i så kallade barnrikehus. Lägenheterna skulle vara om minst två rum och kök och hyran subventioneras beroende på hur många barn man hade. De första barnrikehusen stod klara 1936 i Hammarbyhöjden och ritades av Wolter Gahn. De arkitekter som främst kom att rita stadens barnrikehus var dock Carl Melin samt Nils G:son Friberg & Ernst Hawerman som ligger bakom i stort sett samtliga tegelhus som uppfördes under 1940-talet.
De första områden i ytterstaden som planerades för smalhus var Traneberg som började bebyggas 1934 och strax därefter påbörjades byggnadsverksamheten i Hammarbyhöjden. Enligt stadsplanerna skulle husen uppföras i tre våningar och nu kom erfarenheterna från Årstatävlingen väl till pass. Stockholms stad byggde en hel del genom sina bolag Familjebostäder och Stockholmshem, men merparten av husen uppfördes av privata byggmästare.
Merparten av smalhusen i Stockholm byggdes inte som barnrikehus utan som ordinära hyreslägenheter, framförallt om ett till två rum och kök med matrum. Det stora flertalet utrustades med badrum och köken delades i stor utsträckning upp i en matrumsdel och en arbetsdel där båda hade fönster. Mer påkostade lägenheter hade burspråk, öppen spis och parkett, men i barnrikehusen fick man nöja sig med linoleum på golven och lyxattributen lyste med sin frånvaro. Efter en hätsk debatt beslutades det att samtliga barnrikehus skulle utrustas med badrum, något som var långtifrån självklart vid 1930-talets mitt.
Arkitekturen vid den här tiden var utpräglat funktionalistisk med slätputsade fasader och fönster utan spröjs. Balkonger var snarare regel än undantag och de fick ofta fronter av slät eller sinuskorrugerad plåt. Portarna var som regel i trä med stora glasytor och de omgavs av en enkel portal i sten eller puts. Keramiska plattor förekom också och ibland byggdes små vindfång utanför själva fasaden. Fönstren var av varierande utformning, oftast en till tre lufter breda och ibland fanns också en övre vädringsluft vilket var extra praktiskt i kök eller badrum.
