Byggnadshistoria Archives - Historiska Hem

Archive for the ‘Byggnadshistoria’ Category

INNERDÖRRAR

I slutet av 1870-talet tog byggnadsverksamheten i Stockholm fart på allvar och i samband därmed föddes den moderna staden. Vid den här tiden fanns en mängd snickerifabriker som levererade allt som kunde behövas för att inreda en lägenhet i ett nybyggt hus. En av dessa detaljer var dörren, en nog så viktig beståndsdel i ett hem. I en Stockholmsvåning från 1880-talets sista decennier finner vi flera olika dörrtyper. I de påkostade rummen i gatufilen sattes vanligtvis höga pardörrar in och i gårdssidans betydligt enklare rum, till exempel kök och jungfrukammare valdes enkeldörrar. Enkeldörrar användes också till garderober och liknande utrymmen.

Dörrarna tillverkades som så kallade fyllningsdörrar, dvs de bestod av ett ramverk med fyllningar. En vanlig indelning av en dörrhalva till en pardörr var två stående fyllningar och en liggande i mitten. Fyllningen fästes i ramverket på olika sätt. De mest påkostade dörrarna var av helfransk typ och då fästes fyllningen i en list som i sin tur fästes i ramverket. Halvfranska dörrar hade istället fyllningen fastsatt direkt i ramverket. Under 1880-talet sista decennier hade det dock blivit allt vanligare att fästa fyllningen med lösa, rikt profilerade lister vilket gav en illusion av att dörren var helfransk.

Enkeldörrarna var bredare och här valde man fyra stående och en liggande fyllning i mitten. Indelningarna skiftade dock och ändrades allt eftersom.

Under 1800-talets sista decennier kröntes pardörrarna i gatufilens rum av eleganta dörröverstycken av olika modell och de omgavs av profilerade foder. Både dörrar, foder och överstycken målades ofta så att de såg ut att vara gjorda i ädlare träslag som mahogny. I små och enkla lägenheter om ett till två rum och kök användes oftast bara enkeldörrar och dessa var vanligtvis av halvfransk typ.

När jugendstilen slog igenom i början av 1900-talet skiftade idealen något och fyllningarnas antal och indelning förändrades. Färgskalan blev ljusare och ekimitation blev allt vanligare. Även skjutdörrar blev populära och även de utfördes som fyllningsdörrar i par. Under 1910-talet blev enkeldörrarna allt vanligare i de fina gaturummen och pardörrar användes allt mer sällan, även i påkostade lägenheter.

Under 1920-talet var så gott som samtliga dörrar enkeldörrar med halvfranska fyllningar. Indelningen varierande och vissa dörrar glasades och spröjsades, ej sällan med dekorativ krysspröjs som var mycket omtyckt vid denna tid. Det var fortfarande ganska vanligt med imitationsmålade snickerier, men även olika dova nyanser av brunbeige och grönt samt brutet vitt.

På 1930-talet gjorde funktionalismen entré och slätt och lättstädad blev ledordet. Fortfarande tillverkades dock de flesta innerdörrar på konventionellt sätt med ramvirke och fyllningar. De målades i olika vita nyanser, men det var också vanligt med bruna snickerier i matsalar och vardagsrum. Mot slutet av 1930-talet slog så de helt släta dörrarna igenom och de var utförda i en lamellkonstruktion som täcktes av hårda träfiberskivor som oljemålades. Dörrar mellan sällskapsrum kunde utformas som skjutdörrar eller glasade pardörrar.

Krigsutbrottet påverkade naturligtvis byggindustrin och inhemska träslag fick ett uppsving. De släta lamelldörrarna var lätta att fanera och försågs därför ofta med ett tunt skikt av björk, bok eller alm, men fortfarande dominerade vanliga målade dörrar. På 1950-talet, när kriget var slut, kunde dörrarna faneras med exotiska träslag som gabon, mahogny eller teak, om de inte målades på konventionellt sätt.

SMALHUSEN

I Stockholms närförorter uppfördes från mitten av 1930-talet en mängd smalhus. I slutet av 1940-talet ökade husdjupet med större lägenheter som följd och dessa byggnader har en annan karaktär, inte minst för att arkitekturen förändrades. Ett karaktäristiskt smalhus från 1930- och 1940-talen är åtta till tio meter brett och tre våningar högt. Det har ofta balkonger och en klart funktionalistiskt fasad.

Smalhusens historia i Sverige går tillbaka till 1931 då Stockholms stads tillförordnade fastighetsdirektör Axel Dahlberg reste till Berlin för att besöka en bostadsutställning där man bland annat visade en för svenska ögon ny hustyp som passade utmärkt för att inreda små lägenheter för mindre bemedlade. De var också perfekta att placera fritt i terrängen utan några mörka gårdar och detta gav ljusa och trevliga lägenheter. Husen i innerstaden var förhållandevis djupa, så kallade tjockhus, och små lägenheter i sådana huskroppar blev enkelsidiga med stora, djupa rum. Som bekant blir resultatet inte så lyckat om man delar av ett djupt rum i två mindre, eftersom det inre då saknar fönster. I smalhusen var inte detta något problem ty det ringa husdjupet gav genomgående lägenheter med fönster i minst två väderstreck.

1932 anordnades den så kallade Årstatävlingen som syftade till “att frambringa underlag för åstadkommande av lägenhetstyper, vilka – samtidigt som de erbjuda i hygieniskt och socialt hänseende fullt godtagbara och ur trevnadssynpunkt tillfredsställande familjebostäder – kunna framställas och uthyras till lägre kostnad än de lägenheter, som under senare år i allmänhet producerats i Stockholm”. Husen skulle också göras smala och placeras så att lägenheterna blev ljusa och luftiga. Namnet Årstatävlingen kommer av att det var ett område i Årsta som utgjorde tävlingsområdet, däremot kom aldrig platsen att bebyggas efter tävlingsförslagen.

Första pris fick Nils G:son Friberg som skapat smalhus i fyra våningar med lägenheter om ett till två rum och kök. Samtliga lägenheter i tävlingen saknade badrum eftersom det ansågs vara en alltför iögonfallande lyx för mindre bemedlade familjer. Köken var dessutom av konventionell typ med en liten matplats och inte uppdelade i arbetskök och matrum vilket kom att bli den vanligaste lösning i 1930- och 1940-talens smalhus.

De nya idéerna fick ett stort genomslag och 1934 ordnade Svenska Slöjdföreningen och Svenska Arkitektföreningen utställningen Standard 1934 på Liljevalchs. Ett temporärt smalhus uppfördes intill den ordinarie byggnaden och här kunde nyfikna besökare studera den nya hustypen.

Året därpå, 1935, klubbade regeringen igenom en ny satsning som innebar att mindre bemedlade, barnrika familjer skulle erbjudas billiga bostäder i så kallade barnrikehus. Lägenheterna skulle vara om minst två rum och kök och hyran subventioneras beroende på hur många barn man hade. De första barnrikehusen stod klara 1936 i Hammarbyhöjden och ritades av Wolter Gahn. De arkitekter som främst kom att rita stadens barnrikehus var dock Carl Melin samt Nils G:son Friberg & Ernst Hawerman som ligger bakom i stort sett samtliga tegelhus som uppfördes under 1940-talet.

De första områden i ytterstaden som planerades för smalhus var Traneberg som började bebyggas 1934 och strax därefter påbörjades byggnadsverksamheten i Hammarbyhöjden. Enligt stadsplanerna skulle husen uppföras i tre våningar och nu kom erfarenheterna från Årstatävlingen väl till pass. Stockholms stad byggde en hel del genom sina bolag Familjebostäder och Stockholmshem, men merparten av husen uppfördes av privata byggmästare.

Merparten av smalhusen i Stockholm byggdes inte som barnrikehus utan som ordinära hyreslägenheter, framförallt om ett till två rum och kök med matrum. Det stora flertalet utrustades med badrum och köken delades i stor utsträckning upp i en matrumsdel och en arbetsdel där båda hade fönster. Mer påkostade lägenheter hade burspråk, öppen spis och parkett, men i barnrikehusen fick man nöja sig med linoleum på golven och lyxattributen lyste med sin frånvaro. Efter en hätsk debatt beslutades det att samtliga barnrikehus skulle utrustas med badrum, något som var långtifrån självklart vid 1930-talets mitt.

Arkitekturen vid den här tiden var utpräglat funktionalistisk med slätputsade fasader och fönster utan spröjs. Balkonger var snarare regel än undantag och de fick ofta fronter av slät eller sinuskorrugerad plåt. Portarna var som regel i trä med stora glasytor och de omgavs av en enkel portal i sten eller puts. Keramiska plattor förekom också och ibland byggdes små vindfång utanför själva fasaden. Fönstren var av varierande utformning, oftast en till tre lufter breda och ibland fanns också en övre vädringsluft vilket var extra praktiskt i kök eller badrum.

KAKELUGNEN

Äldre lägenheter karaktäriseras av en mängd fina detaljer och till de mest omtyckta hör kakelugnarna. Inte nog med att de är vackra, de är dessutom är finfina värmekällor än idag. De flesta hus byggda fram till mitten av 1910-talet värmdes ursprungligen upp av kakelugnar, men i början av 1920-talet blev de allt ovanligare och ersattes av centralvärme med element i varje rum.

Nordens relativt kalla klimat har gjort att vi varit beroende av elden för att hålla oss varma. Länge dominerade den öppna härden, men på 1600-talet började så smått kakelklädda ugnar att muras upp. Även om de till viss del såg ut som vad vi idag menar med kakelugnar, var de snarare att betrakta som öppna spisar ty de saknade det geniala rökgassystem som vi idag förknippar med dem.

1700-TALET
Sverige är förvisso ett skogsrikt land, men i mitten av 1700-talet började det att bli brist på ved och för att råda bot på detta kontaktades Carl Johan Cronstedt som fick i uppdrag att lösa problemet och det gjorde han i rekordfart tillsammans med general Fabian Wrede. Deras lösning var både genial och i grunden ganska enkel och bestod i att kakelugnens rökgång gjordes om och istället för att gå rakt upp i skorstenen, steg röken först upp till kakelugnens topp och därefter ned på ömse sidor och upp igen och därefter ut i skorstenen. Detta fick till följd att hela ugnen värmdes upp och kakelugnen fungerade sedan som ett stort värmemagasin efter att brasan brunnit ned och spjället stängts. Inte nog med att det gick åt mindre ved för att värma upp rummen, värmen blev dessutom jämnare vilket gav ett behagligare inomhusklimat.

KAKELUGN FRÅN 1890-TALET INSPIRERAD AV 1700-TALET

De första kakelugnarna, som i princip var öppna spisar, var klädda med så kallat pottkakel, dvs lerkrukor som murades fast på eldstadens utsida med fördjupningen vänd inåt. Dessa kom snart att glaseras och efterhand blev slätt kakel allt vanligare.

I början av 1700-talet blev vitt tennglaserat kakel populärt och dessa försågs med målad dekor i blått. Redan på 1720-talet tillverkades sådant kakel vid Rörstrands fabriker som låg i Stockholm, söder om nuvarande Rörstrandsgatan i Birkastaden. Dessa tidiga kakelugnar känns igen på sina stora luckor vilka visar att de fortfarande var mer att betrakta som öppna spisar. I och med att det geniala rökgassystemet infördes, blev eldstäderna och luckorna mindre och man eldade nästan uteslutande med stängda luckor.

Som i det mesta annat har det också gått mode i kakelugnar och i mitten av 1700-talet präglades de av rokokons ideal. Dessa ugnar, som ofta placerades på fötter av trä, var ofta rektangulära och utformades i två delar där den övre gjordes något smalare. De vita plattorna dekorerades ofta med blomsterdekor i olika färger och högst upp placerades en fronton med bladornament eller en rocaille.

Mot slutet av århundradet, på 1780-talet, blev klassicismen en stor inspirationskälla vilket även påverkade kakelugnarna. En nyhet vid denna tid är kolonnkakelugnen som utgörs av en hög cylinder som vilar på en fyrkantig bas, precis som antikens kolonner. Även dekoren förändrades och stramades upp och anpassades efter antikens ideal med lagerkransar, pilastrar och andra klassicistiska ornament.

De kakelugnar som vi oftast möter i husen i Stockholm är för det mesta tillverkade under perioden 1880-1920 då det byggdes mycket i staden. 1880-talets kakelugnar är de mest utsmyckade av dem alla och utformades på många olika sätt beroende på vilket rum de skulle stå i. I matsalen placerades vanligtvis en ugn i tysk renässansstil med mörkt grön eller brun glasyr och i salongen och kabinetten en ljusare eldstad, gärna i nyrokoko. Det enklare förmaket, att betrakta som vardagsrum, fick vanligtvis också en kakelugn med vitt kakel som ofta hade reliefdekor och var målad i ljusa färger. Rum som barn- och jungfrukammare försågs vanligtvis med släta, runda vita ugnar med ett enkelt krön ovantill.

ENKLARE JUGENDUGN FRAN TIDIGT 1900-TAL

DETALJ AV PRAKTFULL MATSALSKAKELUGN SANNOLIKT 1880-TAL

I små lägenheter om ett till två rum och kök valdes vanligtvis lite enklare modeller i båda rummen, även om det stora rummet fick en lite mer påkostad ugn. I de minsta lägenheterna, enkelrummen, murades en så kallas kakelugnsspis upp. Det var en kakelugn med en liten järnspis inmurad där eldstaden var placerad. Denna sinnrika uppfinning blev mycket populär i arbetarbostäder och portvaktsrum.

Under 1890-talet började nya strömningar att göra sig märkbara, men det dröjde också innan de nya idealen helt trängde ut de gamla. Först ut var Isac Gustaf Clason som återupplivade rokokotidens ugnar och därefter följde den gustavianska erans spisar i repris. I mitten av 1890-talet började den nya jugendstilen att påverka kakelugnarna som fick en ny framtoning. På Stockholmsutställningen 1897 visades bland annat en ståtlig modell ritat av Ferdinand Boberg och vid sekelskiftet 1900 fanns en mängd nya typer till försäljning och dessa dominerade 1900-talets första decennium. Kakelugnarna var ofta inspirerade av det svenska 1700-talet och hade antingen färgat kakel i olika nyanser av blågrönt eller gult eller vitt kakel med målad blomsterdekor. Rena jugendugnar blev också allt vanligare och dessa smyckades med både reliefdekor och dito målad.

Under 1910-talet minskade efterfrågan på kakelugnar eftersom centralvärmen blev allt vanligare. Tidens ugnar var lite enklare med kakel antingen i vitt eller i ljusa pasteller med sparsam, men elegant målad blomdekor. 1700-talet var fortfarande en källa till inspiration men det fanns också tecken på en begynnande nyklassicism i några modeller.

Under 1920-talet sjönk tillverkningen drastiskt och många fabriker som inte redan lagt ner tillverkningen av kakelugnar gjorde det nu. Upsala-Ekeby hörde till dem som höll ut längst och slutade 1951. Det kom sedan att dröja fram till 1980 innan någon ny modell lanserades och det var Karin Björquists modell Karinugnen som började tillverkas av Gustavsberg detta år.

Idag har kakelugnen fått något av en renässans och många har insett vilken förträfflig värmekälla den är. Dessutom är den en vacker pjäs och den trivsel som sprids i hemmet när man tänder en brasa är inte att förakta.

ATT ELDA EN KAKELUGN

Att elda en kakelugn är inte svårt men det kräver viss kunskap. För det första får man aldrig elda en kakelugn som står i ett kallt rum hårt, utan man måste successivt värma den med ytterst små brasor för att inte den skall spricka. För det andra måste man vara noga med att hantera spjället, så att värmen stannar kvar. Beroende på hur kallt det är ute krävs en till två brasor per dag och varje brasa kan bestå av ett till två inlägg. Om skorstenen är kall, kan det vara klokt att elda lite tidningspapper för att få fart på draget innan man gör upp brasan.

När man skall göra upp en brasa öppnar man spjället för fullt och lägger in några brännbara stickor samt lite papper och näver och därefter veden som travas luftigt och måste bestå av minst tre vedträn för att det skall bli en bra eld. Dessa bör också vara jämnstora så att de brinner upp ungefär samtidigt. När man tänt elden och brasan fått brinna ett par minuter, skjuts spjället in till hälften eller lite mer. När elden falnat, lägger man antingen in mer ved, eller rör om i glöden, och när det inte längre finns några blå lågor, skjuter man spjället helt. Om det finns gott om het glöd blir kakelugnen snabbt mycket varm efter att spjället skjutits och kan i bästa fall hålla sig i ett dygn.

Obs! Lika viktigt som att skjuta spjället så tidigt som möjligt, är att inte skjuta det för tidigt och vakta så att kakelugnen inte börjar osa och sprider farliga gaser i rummet. Gasen sägs vara luktfri, men ett obehagligt os brukar vara märkbart. Känner man minsta tillstymmelse till det, öppnar man genast spjället och låter det stå öppet en liten stund innan man stänger det igen. Om det finns brännbart material kvar när man stänger spjället bildas nämligen giftig kolmonoxid och den får inte tränga ut i rummet ty den är mycket farlig.

BALKONGER

På 1890-talet blev balkongerna fler och fler, utan att för att den skulle bli var mans egendom. De utfördes ofta i smide och bars av smäckra stöttor i samma material. När jugendstilen så slog igenom förändrades balkongerna och anpassades efter de nya idealen med konstfärdigt formgivna räcken i tidens anda. Även om balkonger framförallt hörde samman med lite mer påkostade hus, kan de ses på ganska många hus från 1900-talets två första decennier. Förutom en fri placering på fasaden, ses balkongen ofta som avslutning på burspråk, eller mellan två burspråk. Även om de flesta balkongerna gjordes i smide, utformas en del i sten eller tegel för att passa till byggnadens arkitektur.

I ett stort antal trapphus som byggdes under denna tid var balkongen en vanlig detalj och då var den framförallt avsedd för vädring och lades indragen från fasadlivet vid vilplanen. Dessa vädringsbalkonger delades av hyresgästerna och får nog sägas spegla det nyvaknade intresset för hygien.

Under 1920-talet dominerade nyklassicismens sparsamt dekorerade fasader och där var balkongen ett sällsynt inslag. Framförallt användes den som ett dekorelement och många är de hus som bara har en enda balkong, en blygsamt tilltagen som placerats på våning två trappor. Betydligt vanligare var den så kallade kungsbalkongen, dvs en från fasadlivet indragen balkong högst upp i huset. Kungsbalkongen utfördes ofta i tegel som putsades och kombinerades med genombrutna partier med balusterdockor. I andra fall valdes dekorativt smide, en räckestyp som också nyttjades till franska balkonger, dvs en inåtgående balkongdörr med ett räcke framför, som blev vanlig förekommande under detta decennium. Merparten av de balkonger som monterades fram till 1930 har bevarats in i våra dagar och pryder än idag stenstadens hus.

1940-talet präglades av andra världskrigets ransoneringar och balkongerna fick allt som oftast en enkel utformning med fronter i sinuskorrugerad plåt och en enkel handledare. Först vid slutet av decenniet blev experimentlustan återigen stor och en uppsjö av olika balkongräcken konstruerades. En vanlig variant är korrugerad plåt som blandas upp med genombrutna partier i dekorativt smide med plats för en blomlåda. Även mellan handledare och plåtfront kunde ett smidesparti placeras, till exempel i zigzagmönster. Mot slutet av decenniet började dock nya material komma in i bilden och fronter i betong eller dito klädda med asbestplattor vann mark. En stor del av balkongerna från denna tid har bytts ut mot moderna i underhållsfri lättmetall och därför får man förlita sig på gamla bilder om man vill veta hur husen en gång såg ut.

Under 1960-talet blev det allt vanligare med indragna balkonger med en balkongfront i form av en dekorativt utformad betongplatta, ej sällan med frilagd ballast, dvs synliga stenar. Samtidigt ersätts smidet allt oftare av konstruktioner utförda i underhållsfri aluminium. Dessa är så gott som omöjliga att underhålla och åldras inte så väl.

Balkonger är och har alltid varit en viktig del av husets arkitektur och bör därför bevaras med största pietet. Tyvärr har modernismens balkonger ofta behandlats styvmoderligt och idag är det ovanligt med ursprungliga balkonger på flerfamiljshus från denna tid. I de flesta fall har de gamla smidesbalkongerna ersatts med nya i lättmetall som knappast passar på en vacker gammal fasad. Att ersätta dessa med kopior av de ursprungliga är därför en god idé om man vill återställa husets arkitektur.

KÖKETS HISTORIA

Det första steget mot det moderna köket togs i mitten av 1800-talet när vedspisen blev vanlig i de svenska hemmen. Tack vare detta blev det betydligt enklare att koka och baka, och dessutom blev det lättare att hålla rent och snyggt i köket som på den tiden, åtminstone i lite enklare hem, var ett boningsrum.

På 1880-talet, när den moderna staden på allvar började bre ut sig i form av stora hyreshus, avskildes vanligtvis, i lite större lägenheter, köket från övriga delar av bostaden. Tillsammans med serveringsrum och jungfrukammare bildade de en enhet som förlades mot gården, på behörigt avstånd från sällskapsrummen, så de inte skulle nås av matoset. I mindre lägenheter om ett till två rum och kök blev köket istället en del av lägenheten och nyttjades ofta som sovrum nattetid.

RINNANDE VATTEN
Vid den här tiden utrustades många nybyggda hus med rinnande kallt vatten och avlopp, vilket naturligtvis underlättade väsentligt. Att både bära in färskt vatten och gå ut med slaskvattnet hade tidigare utgjort en betungande del av köksarbetet. Men bodde man omodernt fick man finna sig i det en bra bit in på 1900-talet. Till vedspisen hörde ofta en vattenreservoar som värmdes upp av spisen och som gav varmvatten till disk. Bland övrig utrustning fanns ett ventilerat skafferi och en diskbänk klädd med zinkplåt med tillhörande diskbalja, kompletterat med ett antal öppna hyllor och kanske också ett förvaringsskåp. Porslin och de mesta som behövdes för dukningen förvarades i serveringsrummet intill, som i sin tur anslöt till matsalen. I små lägenheter saknades serveringsrum och där åt man istället i köket.

Köken höll sig förvånansvärt oförändrade under många år men när centralvärmen började slå igenom på 1910-talet bytes vedspisen ut mot en gas- eller elspis och kallvattnet kompletterades med en varmvattenkran, vilket gav nästan obegränsad tillgång till varmvatten. Fram till mitten av 1900-talet förekom dock perioder när varmvattnet ransonerades och bara var tillgängligt ett par gånger i veckan.

DET MODERNA STANDARDKÖKET
1924 startade HSB Stockholm sin verksamhet och med dem föddes det moderna standardköket. HSB pressade priserna så mycket det bara gick, och började tidigt att tillverka köksmoduler på fabrik som sedan monterades på plats. Det dröjde heller inte länge innan köken också målades på fabriken vilket minskade kostnaden ytterligare. Vid den här tiden planerades ett HSB-kök enligt följande: skafferi vid ytterväggen, arbetsbänk, gasspis och en diskbänk klädd i marmor med kranar för varmt och kallt vatten på kökets ena sida. På motstående sida fanns ett rymligt borst- och porslinsskåp som inte fick vara bredare än att en kökssoffa fick plats mellan skåpet och ytterväggen. Matplatsen kunde tack vare denna planering placeras vid fönstret och blev samtidigt en bra arbetsplats, till exempel för sömnad.

FUNKISKÖK
Hösten 1929 slog de nya, kompakta funkisköken igenom. Framförallt var det HSB:s så kallade oktoberhus från det året som utrustades med de nya kokvrår som kom att dominera 1930-talets lägenhetsproduktion. Denna omdiskuterade kökslösning hade troligtvis konstruerats av en av 1920-talets ledande köksexperter, fru Almida Pettersson, som delat av sitt kök i två delar med en glasvägg. Själva köksdelen förlades längst in och på andra sidan glasväggen kunde ett rymligt mat- eller sovrum anordnas. Arkitekten Albin Stark lät sig inspireras av Almidas lösning och presenterade kökstypen i tidskriften Bygge och Blad 1926 där han också visade på en annan plan som passade smala hus. Där låg både köksdelen och matrummet invid ytterväggen och båda hade fönster.

1930-TALS KÖK
Även om 1930-talets kök ofta gjordes alltför små, ansågs de moderna med den tidens praktiska nymodigheter, till exempel den rostfria diskbänken som var både lättskött, hygienisk och dekorativ. Många kök fick också en specerihylla med skeppor av glas där mjöl, gryn och andra torrvaror förvarades. Några år in på 1930-talet blev köksluckorna släta, de kläddes nämligen med masonit för att de skulle blir lättare att hålla rena jämfört med de gamla fyllningsluckorna. Fortfarande användes överskåp i något begränsad omfattning, för det mesta bara i delar av köket och inte ovanför diskbänk och spis.

1940-TALS KÖK
På 1940-talet blev överskåpen allt vanligare och snedskåpen var en populär variant som dessutom var relativt billig att tillverka. 1948 framlades ett förslag till svensk köksstandard som klubbades 1950. Standarden hade utvecklats i samarbete med Hemmens Forskningsinstitut och var resultatet av många års köksstudier. Den innefattade både över- och underskåp samt högskåp, garderober och städskåp. Dessutom fanns riktlinjer för hur modulerna skulle sättas samman och hur många som behövdes beroende på lägenhetsstorlek. Bänkhöjden var ofta 85 cm, och diskbänken 90 cm hög för att underlätta vid disk. De kök som byggdes under 1950-talets första hälft är för det mesta mycket gedigna med stommar i massivt trä. I mitten av 1950-talet började det bli allt vanligare att de större tillverkarna ersatte det massiva träet i stommarna med ett ramverk av reglar som kläddes i masonit. Det blev både billigare och minskade vikten. Mer påkostade köksluckor och lådfronter fanerades med teak eller mahogny vilket gav ett exklusivt intryck.

1960-TALS KÖK
1962 reviderades köksstandarden, men det mesta var sig likt. Det klassiska snabelbeslaget Ticka, som blev populärt redan på 1940-talet, ersattes däremot av Stil 55 som presenterats på H55-utställningen i Helsingborg. Köken blev allt färgstarkare och eftersom de sprutlackerades på fabrik fick de en nästintill perfekt yta. En ny typ av ytbehandling lanserades också, luckor med plastlaminat, som bland annat förekommer på det Formfac-kök som Sigvard Bernadotte ritade. När decenniet gick mot sitt slut dök en ny skåptyp upp, den så kallade kontinentalhöjden som inte går ända upp till tak, men det är en helt annan historia.