Kvarngatan 1

Lars Skräddarens gård

Området i anslutning till Kvarnkullen i Strängnäs hör till stadens mest historiskt intressanta. I korsningen med nuvarande Eskilsgatan och Klostergatan låg tidigare ett konvent som började byggas för Dominikanermunkarnas räkning i slutet av 1200-talet. Klostret konfiskerades 1529 och därefter revs byggnaderna allt eftersom. Idag finns endast rester kvar, bland annat i det Högstedtska husets källarmurar.

På Kvarnkullen har det funnits väderkvarnar under lång tid. Den första uppfördes redan under 1630-talet av Olof Kvarnbyggare. Dagens kvarn är av nyare datum och togs i drift 1855. Den byggdes av Gustaf Slagbrand och är mycket fint bevarad. Bland annat finns maskineriet som är gjort i trä kvar. Kvarnens vingar sägs vara de största i landet. Kvarnen var i bruk fram till 1922 och ersattes sedan av en elektrisk valskvarn.

På Kvarngatan ligger en gammal borgargård som går under namnet Grassagården. Namnet kommer av ägarna under 1700-talet, Olof Christian och Wilhelmina Grass. Det är en kringbyggd gård med många olika byggnader. Gården ägs numera av kommunen och sommartid finns här ett café.

Byggnaden och dess disposition

Granne med Grassagården ligger en gammal gård vars anor sträcker sig tillbaka till mitten av 1600-talet, den tid när den första väderkvarnen uppfördes. En av gårdens första ägare var Lars Skräddare, vars namn levt kvar in i våra dagar och gett den dess namn. Här bedrevs jordbruksverksamhet under flera hundra år vilket kan vara svårt att förstå idag när läget är så centralt. Åkermarkerna låg dock en bit bort, vid Lötgärdet, Storgärdet och Södra gärdet. Dessutom fanns ett kålland i Lergropen.

Under årens lopp har ägarna avlöst varandra, ibland genom arv, andra gånger genom försäljning. Under åren 1864–1891 ägdes gården av Per-Erik Pettersson, som hade ett litet jordbruk som han skötte med hjälp av dräng och piga. Sommartid gick korna på bete utanför stan och dit fördes de av pigan varje morgon. Korna gav mjölk som såldes och dessutom odlades potatis till försäljning. Gården var i det närmaste självförsörjande vilket var det vanliga vid denna tid. Kött och fläsk saltades för att få lång hållbarhet. Potatis från de egna odlingarna och fisk från sjön var viktiga livsmedel.

1912 köptes gården av Strängnäs stad som använde den som uppställningsplats för renhållningens hästar. 1953 gjorde Nordiska museet en inventering av gården som då fortfarande var i ett mycket ålderdomligt skick. Genom att studera den, kan vi bilda oss en uppfattning om hur gården tedde sig för museets representant. Bostadshuset disponerades då med en stor sal med kakelugn och fönster i tre väderstreck, ett genomgående rum med en gammal spismur bevarad, ett stort rum med vit kakelugn samt ett kök som låg till höger om förstugan. Dessutom fanns matkällare under huset och ett rum med kakelugn på vinden. Det fanns fortfarande en del fönster och beslag från 1700-talet bevarade, även om interiörerna också präglades av 1800–1900-talets ideal. Uthuslängan disponerades då med foderlider och stall, portlider, vagnslider samt en vedbod.

I skiftet mellan 1960- och 1970-tal renoverades gården i etapper. Delar av uthuslängan ersattes 1968 av ett brännvinsmagasin som flyttats hit från Ärja. Bostadshuset renoverades 1971 och fick nya, kopplade fönster. Ett badrum inreddes där köket tidigare funnits och köket flyttades tillbaka till sin äldre plats, bredvid det stora gavelrummet. Eventuellt kan ytterligare delar av uthuslängan ha byggts om enligt nuvarande ägare.

Arkitektur

Trähusarkitekturen i Sverige har förändrats åtskilligt från 1600-tal till början av 1900-talet. I skogrika trakter byggdes de flesta hus av bilade stockar som sammanfogades medelst knuttimring. Fasaderna var obehandlade och inte klädda med panel. Under 1700-talet började bruket att rödfärga husen att sprida sig och under 1800-talet blev det allt vanligare att brädfodra husen innan de målades med Falu rödfärg. Linoljemålade fasader i gult eller vitt, förekom nästan uteslutande på herrgårdar eller andra högreståndsbyggnader fram till början av 1900-talet.

Lars Skräddares gård är en kringbyggd gård som ligger på en triangulärt formad tomt. Mot Hospitalsgatan finns en lång rödfärgad uthuslänga som vänder en sluten fasad mot gatan. Här finns endast några små luckor med galler bakom. De gamla timmerstockarna är mestadels bara, men delar av längan är panelad, bland annat gaveln mot Kvarngatan som är klädd med en ålderdomlig lockpanel. Här finns också äldre fönster samt fönsterluckor. Mot gårdssidan finns flera fönster och dörrar av varierande ålder. Taken är täckta med enkupigt lertegel.

Bostadshuset ligger vid Västervikstorget, men dess entré är vänd mot gården. Det vilar på en naturstenssockel som är förhållandevis hög mot gårdssidan. Här finns en ålderstigen panelklädd dörr som leder till matkällaren under huset. Fasaden är klädd med klassisk locklistpanel som är målad med Falu rödfärg. Fönstren är spröjsade med två eller tre glas i varje båge. De är målade i en ljusockra nyans och omges av vitmålade foder. Ett utbyggt trapphus med brokvist har en välkomnande pardörr, en fyllningsdörr med glasade övre fyllningar. Uthuslängan och bostadshuset sammanbinds av rödfärgade plank som ger gården en privat karaktär.

Kvalitéer

Lars Skräddares gård är något så sällsynt som en gård med anor från 1600-talet, mitt i centrala Strängnäs. Den omges av smala gator och rödfärgade trähus, vilket bidrar till den fantastiska miljön. Den långa uthuslängan är magnifik och här finns goda utrymmen för olika typer av verksamheter, i stora vackra rum med obehandlade timmerväggar, spröjsade fönster och synliga åsar och bjälkar som bär upp konstruktionen.

Bostadshuset är rymligt med tre rum och kök på entréplan och en fullt inredd vindsvåning. I taken finns fortfarande de gamla bjälkarna kvar. På golven ligger klassiska trägolv och kring dörrar och fönster sitter profilerade snickerier. En trappa upp ligger ytterligare några rum. Här finns också en kamin och synliga detaljer av den bärande konstruktionen som bidrar till trivseln på denna unika gård!