Lindevägen 7

Slakthuset 3

1904 köpte Stockholms stad Enskede gårds vidsträckta ägor. Det började bli brist på mark innanför tullarna och politikerna såg ett behov att expandera staden. Några år senare såldes ett 30-tal tomter i Enskede till ingenjör Lennart Palme. Det här var innan lagen om tomträtt infördes och Enskede trädgårdsstad började byggas. Palme hade varit i USA och studerat hur arbetarnas bostadssituation löstes där. I Waterbury, Connecticut, fann han några parhus som kom att stå som förebild för de första husen som byggdes i det som kom att kallas Palmeska villastaden i Enskede. Parhusen uppfördes vid Lindevägen och stod klara för inflyttning 1907. Som arkitekt anlitades Rudolf Arborelius. Arborelius föddes 1861 i Orsa och tog studenten i Stockholm 1882 och studerade sedan vid Kungliga Tekniska högskolan varifrån han tog sin examen 1886. Därefter följde en anställning som ritare vid J. O. Wengströms mekaniska snickerifabrik på Södermalm. Efter att har arbetat för bl.a. I. G. Clason och Kasper Salin startade Arborelius eget 1889. Bland Arborelius verk märks flertalet villor i Djursholm och Gamla Enskede samt en mängd flerfamiljshus i Stockholm, bl.a. Östermalmsgatan 9 i Lärkstaden. Arborelius ritade också Abisko fjällstation och ett antal kapell och kyrkor i landsorten. Franska reformerta församlingens hus på Humlegårdsgatan är också ett verk av hans penna som förtjänar att nämnas.

Byggnaden och dess disposition

Parhusen disponerades ursprungligen på liknande sätt med fyra bostäder i varje, två på bottenvåningen och två en trappa upp. Lägenheterna var om 2 rum och kök. På varje gavel fanns en indragen veranda, inspirerad av de verandor, “porches”, som var så vanliga i USA. Bostäderna saknade inledningsvis både elektricitet och gas. I källaren fanns ett torrdass som levde kvar fram till slutet av 1940-talet. El och gas kom dock redan under 1910-talet att dras in. I köken fanns ursprungligen vedspis och bostadsrummen värmdes upp av ett slags centralvärmesystem med en vedeldad panna i källaren. Det fanns dock inga vattenburna element, istället var det varmluft som cirkulerade i huset. Detta system fungerade inte tillfredsställande och ersattes därför av kakelugnar eller vattenburna system. Det dröjde inte länge förrän de öppna verandorna byggdes in vilket gav bostäderna på nedre botten ytterligare ett rum. 1947 gjordes en upprustning av husen och WC sattes in. Det är inte orimligt att anta att de fönster som sitter i huset idag sattes in då. Ursprungligen hade husen småspröjsade fönster med enkla bågar. Det parhus som nu är till salu ligger på Lindevägen 7. Lägenheten på nedre botten och den en trappa upp har slagits samman till en stor bostad och verandan har byggts in och ansluter numera till vardagsrummet. Idag finns 2–3 rum och kök på bottenvåningen och tre sovrum och badrum en trappa upp.

Arkitektur

I början av 1900-talet dominerades arkitekturen av jugendstilen och samtidigt fanns nationalromantiska strömningar som var på väg att blomma ut. Jugendstilen hade slagit igenom i Europa i slutet av 1800-talet och fann ofta sin inspiration i växtriket. Nationalromantiken vurmade för äldre svensk byggnadskonst, från allmogens arkitektur till Vasatidens borgar. Dessa två stilyttringar smälte samman några år in på 1900-talet och i just detta fall är det också tydligt att arkitekten låtit sig inspireras av amerikanska villaideal i allmänhet och i synnerhet några parhus som han fann i Waterbury, Connecticut. Ritningar till dessa publicerade Palme i boken Billiga bostäder i Amerika som gavs ut 1920. Parhuset på Lindevägen har en ovanlig fasad som bevarar många fina detaljer. Väggarna är grovt putsade med spritputs med slätputsade omfattningar kring fönstren och horisontella och vertikala band som delar in fasaden i fält. Fönstren är brunmålade och i huvudsak 2–3 lufter breda. Dessa kompletteras av en balkongdörr i glas till altanen på husets framsida. Mot gatan finns en hög gavel med dekorativt gallerverk i trä som bevarats sedan byggnadsåret. En trappa upp finns en balkong med spjälräcke i trä samt ursprungliga balkongdörr och tillhörande fönster. Husets entré är förlagd till baksidan och utgörs av en trädörr med spröjsad glasruta. En betongtrappa med räcke av stålrör leder upp till ytterdörren och som väderskydd sitter ett fribärande skärmtak ovanför.

Kvalitéer

Parhusen vid Lindevägen är mycket intressanta ur ett historiskt perspektiv och den bostad som nu är till salu utgör inget undantag. Den vackra fasaden bevarar många fina detaljer och är dessutom inbäddad i en lummig grönska som står bra mot den vita putsen och de brunmålade fönsterbågarna. Interiört finns en hel del av de ursprungliga byggnadsdetaljerna bevarade. I vardagsrummet står en ståtlig vit kakelugn och i detta rum syns också spåren av det fönsterparti som tidigare vette mot den indragna veranda som sedan länge förvandlats till bostadsrum. Det finns också gott om ursprungliga foder, lister och spegeldörrar och på golven ligger de gamla trägolven kvar. Det här är helt enkelt en vacker och välbevarad bostad där man verkligen kan känna historiens vingslag.

Text av Gustav "Rävjägaren" Bergström