Vallonvägen, Skebobruk

Skebobruk är verkligen ett samhälle med anor och tillika den plats där järnhanteringen startade i Uppland. Redan i mitten av 1400-talet fanns en liten järnhytta i Skebo, men det var först 1626 som köpmannen Hindrich Lemmens från Stockholm lät anlägga den första hammarsmedjan vid Skeboån vilket blev starten för Skebo bruks verksamhet. Efter en förödande brand i masugnen på 1680-talet byggdes en ny i intilliggande Edsbro. Inledningsvis bröts malmen lokalt, och bearbetades till stångjärn med hjälp av så kallat "tysksmide". I början av 1700-talet öppnades gruvan i Dannemora och då hade även en ny teknik införts, det så kallade vallonsmidet. Resultatet blev järn av hög kvalité som i stor utsträckning gick på export, ofta till Sheffield i England. Bruken i Uppland stod under 1700-talet för 10 % av Sveriges järnexport! Under 1800-talet ändrades verksamheten och vallonsmidet ersattes av lansashireprocessen. På bruket i Skebo byggdes ett plåtvalsverk som tillverkade takplåt vilket blev en populär produkt. En ångsåg uppfördes också och den kom att bli mycket lönsam. I början av 1900-talet sjönk lönsamheten på bruket och 1924 avslutades en nästan 300-årig epok när Skebo bruk gick i konkurs. Skebobruk, som samhället kallas, präglas än idag av bruksepoken och många byggnader uppfördes under den tiden. Mycket av det gamla finns kvar, inte minst den pittoreska bruksgatan, herrgården från 1770-talet och vägnätet. Det går verkligen inte att missa att detta är en gammal bruksort.

Byggnaden och dess disposition

Torpet på Vallonvägen har troligtvis anor som sträcker sig långt tillbaka i tiden, till 1700-talets mitt. Tyvärr är uppgifterna om byggnaden knapphändiga. Planlösningen ser ut att vara en variant på sidokammarstugan, en på sin tid vanlig byggnadstyp. Sidokammarstugan var mycket vanlig i Mälardalen under 1800-talet och kan ses som en utveckling av den mer välkända enkelstugan. Sidokammarstugan bestod ursprungligen av ett stort rum, en stuga, och en kammare. Någon förstuga fanns inte, men däremot var det vanligt att hustypen kompletterades med ett vindfång. I detta hus har det stora rummet, stugan, delats av i förstuga, kök och mindre kammare. Denna ombyggnad har sannolikt gjorts för länge sedan, inte senare än vid 1900-talets början. I hallen finns två dörrar. Den högra leder in till byggnadens största rum. Här finns en stor och mycket gammal eldstad. Intill den finns en trappa upp till den inredda vindsvåningen med ett rymligt badrum samt ett sovrum. Till vänster från förstugan ligger köket som har vedspis. Innanför köket finns ytterligare ett rum, en mindre kammare med kakelugn.

Arkitektur

De torp och stugor som uppfördes under 1700- och 1800-talen var vanligtvis ganska enkla. Någon utpräglad arkitektur eller stil var det inte tal om. I dessa trakter dominerar liggtimmerhusen som fick sin karaktär av de bilade timmerstockar som de uppfördes av. I takt med att ekonomin förbättrats har dessa byggnader rödfärgats och prytts med foder och knutbräder. De kan också ha klätts med liggande fasspontpanel eller klassiska locklistpanel. Torpet vid Storängsvägen i Skebobruk ger ett ålderdomligt intryck och bevarar sin knuttimrade fasad till skillnad från många andra hus av denna typ som klätts in med panel. Byggnaden är förhållandevis låg och har kvadratiska fönster med spröjs, två glas i varje båge. Vid entrén finns en farstukvist som skulle kunna vara byggd i början av 1900-talet. Ytterdörren är i trä och försett med ett spröjsat fönster. Farstukvist, vindskivor och fönster är vitmålade.

Kvalitéer

En röd timmerstuga på landsbygden är drömmen för många. Torpet i Skebobruk uppfyller verkligen de flesta fordringar i detta avseende. Exteriören har en ålderdomlig prägel och det gäller även husets insida. Här finns många äldre detaljer bevarade. I det stora rummet finns en fantastisk eldstad som torde ha en ansenlig ålder och i köket en vedspis. I kammaren innanför köket finns en mycket vacker kakelugn från slutet av 1800-talet. Den har en riktigt dekorerad fris upptill och är en verklig pärla. I övrigt råder det ingen brist på vackra gamla spegeldörrar, profilerade lister och paneler av olika typer. På en av dörrarna sitter fantastiska, handsmidda gångjärn. I rummen finns också allt från äldre pärlspont till fasspontpanel som skulle kunna vara uppsatt på 1970-talet. Nämnas bör också den originella trappan upp till övervåningen. Den är murad i rött tegel och väggarna i trapploppet är klädda med panel med fyllningar.

Text av Gustav "Rävjägaren" Bergström.