Pukeby

Pukeby, Pukby eller Pukallby, namnet är känt sedan 1500-talet. Pukeby ligger i den sydöstra delen av Garns socken och är idag en del av Vallentuna kommun. Pukeby nämns redan i 1500-talets böcker som en äng av skattenatur med en årlig ränta av 1 sommarlass hö.

1624 köptes egendomen av Erik Eriksson Geete och blev då frälse vilket innebar att man åtnjöt skattefrihet. 1691 sålde dåvarande ägare, major Carl Silfversparre, Pukeby till greve Fabian Wrede i vars familj gården stannade i ungefär 100 år. På en karta som togs fram i samband med en ägomätning 1728 finns Pukeby utmärkt och det framgår också att hemmanet var bebyggt. Som kuriosa kan nämnas att det årliga utsädet sades vara 1 tunna och 16 kappland och ängsskörden 26 lass!

1913 köptes egendomen av familjen Berggren som ägde den fram till början av 1980-talet. Gården var då på 112,5 hektar, där merparten utgjordes av skog. De lät genast uppföra nya ekonomibyggnader i form av stall, loge och ladugård. Jordbruket var förhållandevis stort och på 1930-talet fanns det 3 hästar, 1 unghäst, 16 kor, 3 ungdjur, 1 tjur, 2 modersuggor och 10 höns.

En intressant epok i gårdens historia ligger lite längre bak i tiden. Gården ägdes då av löjtnanten och riksdagsmannen Sigge Ljunggren. Sommaren 1870 hade Ljunggren gjort ett försök med “superfosfatgödning”, det vill säga konstgödsel. Han hade planterat potatis och gödslat delar av åkern med “superfosfatgödning”. Försöket föll mycket väl ut och på de marker som gödslats hade skörden ökat med 140 procent! Det är inte svårt att förstå varför konstgödningen kom att bli en av de stora förändringarna som skedde inom jordbruket under 1900-talet.

Byggnaden och dess disposition

I bokverket Svenska gods och gårdar anno 1938 finns Pukeby med och där anges att mangårdsbyggnaden uppfördes vid 1700-talets mitt, vilket var under den period när familjen Wrede var ägare. Huruvida denna uppgift är korrekt, har inte gått att belägga. Det är dock inte orimligt att byggnadens äldsta delar är från den tiden. Enligt samma skrift gjordes år 1885 en större ombyggnad och det var troligtvis då som våning två tillkom. Det har också visat sig att mangårdsbyggnaden under en period fungerade som skola, ett fotografi från 1897 visar byggnaden och en skolklass. Fotot finns tillgängligt via Vallentuna Bildarkiv (löpnr 8523, okänd fotograf).

Mangårdsbyggnaden är en ovanlig byggnad. Den är förhållandevis smal och hög. Planlösningen har sannolikt förändrats under årens lopp. Troligtvis var bottenvåningen tidigare disponerad som en parstuga med sal på den ena sidan och kök på den andra. I mitten fanns en förstuga med en liten kammare innanför. Idag har förstuga, kammare och sal slagits ihop till ett stort rum. En trappa upp finns en mycket rymlig övre hall med fönster i två väderstreck samt två gavelkammare. Det är möjligt att detta är den planlösning som fanns redan när detta våningsplan inreddes, med undantag för badrummet.

En sista större ombyggnad gjordes i mitten av 1900-talet, sannolikt i slutet av 1930-talet eller under 1940-talet. Då fick köket ny inredning och snickerierna förnyades. Öppna spisen och de med lister indelade taken är från denna tid, precis som mycket annat. Därefter har en tillbyggnad med grovkök tillfogats intill köket. När utbyggnaden mot gårdsplanen med trapphus tillkom är inte känt.

Förutom mangårdsbyggnaden finns en mängd uthus, inte minst en stor ladugård som är sammanbyggd med en loge av ansenliga format. Närmast mangårdsbyggnaden står ett äldre uthus som är timrat och bör vara från 1800-talet.

Arkitektur

Landsbygdens arkitektur skiljer sig en del från stadens. Många hus har byggts om och till i etapper och ekonomibyggnader har ersatts av nya under årens lopp. Det finns därför ett större antal årsringar och även en mer pragmatisk inställning till byggande som ibland kan uppfattas som rent funktionalistisk, det gäller främst ekonomibyggnader. Rent allmänt kan sägas att det är först under 1800-talet som bostadshusen på landsbygden mer allmänt försågs med panel. Innan dess var timmerväggarna oftast bara. Mot slutet av decenniet byggdes många hus om, de blev större och fick en rikare dekor. Storleken på fönster ökade också. Vid sekelskiftet 1900 blev verandor av olika slag mycket populära.

Pukeby 1 är en välbevarad gammal bondgård med en mängd byggnader. Bostadshuset har en tydlig karaktär tack vare sin långsmala och höga form. Fasaden är klädd med en klassisk locklistpanel, dvs stående bräder med en tunn list som täcker skarven däremellan. På husets framsida finns en stor utbyggnad som är lika hög som huset. På baksidan finns en glasveranda med gamla spröjsade fönster. Taket är utformat som ett klassiskt sadeltak som är täckt med tvåkupigt lertegel. Fönstren är framförallt 2-3 lufter breda och vitmålade, precis som foder, knutbrädor och vindskivor. Högst upp på gavlarna finns spröjsade lunettfönster som ger byggnaden karaktär. Uthusen har fasader av släta brädor, de äldsta har locklistpanel.

Kvalitéer

Pukeby 1 är ett enastående tillfälle att skaffa en anrik bondgård med vidsträckta ägor och en mängd gamla byggnader. Bostadshuset har mycket charm. Här finns gott om detaljer bevarade från ombyggnaden på 1940-talet. Köksinredningen är jättefin! Platsbyggd och skickligt ådringsmålad som den ofta var på landsbygden långt in på 1900-talet. En trappa upp finns en rymlig hall med öppen spis och breda fönster i två väderstreck. Här och i köket finns de listindelade innertaken från 1940-talet bevarade.

Ladugården och logen är fantastiska med sina stora volymer och interiört finns mycket av det gamla bevarade. Intill mangårdsbyggnaden finns dessutom ett timrat uthus av ansenlig ålder och strax intill står en jordkällare i en sluttning. På den står ett hönshus som har en klockstapel på taket.

Text av Gustav "Rävjägaren" Bergström.