Vid Sveavägen i Tureberg ligger ett gulmålat trähus med butikslokaler på bottenvåningen. Här hade Carsten Cederstrand sitt hem och det var här som den legendariska antikaffären Stopalo hade sin bas. Företaget startades 1952 av Carstens far Holger Cederstrand. Han var son till en dansk antikhandlare och bodde under många år i Paris. I Stockholm fann han en lokal på Tegnérgatan och där öppnade han en butik. Det dröjde emellertid inte länge förrän sönerna Jean och Carsten involverades i firman och på 1960-talet övertog de verksamheten. Stopalo blev snabbt ett fullkomligt unikt företag tack vare ägarnas stora engagemang och deras kontaktnät i Europa. Förutom butiken i Stockholm fanns också filialer i Paris och London. Dessa hette givetvis Pastolo och Lopasto! Det var inte bara som antikhandlare Jean och Carsten Cederstrand klev kända, under årens lopp stod de för rekvisitan till många svenska filmproduktioner. Sist ut var Fröken Frimans kamp som visades på SVT. Mest kända är de dock för rekvisitan till Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander som spelades in i början av 1980-talet. Det går knappast att tänka sig att någon annan än Stopalo kunde ha gjort ett bättre jobb med att skapa familjen Ekdahls vackra och överlastade interiörer! Men åter till Tureberg. Marken tillhörde tidigare Edsbergs gods som har en stor jordägare. 1910 köpte auditören Clas Östberg 30 hektar som styckades upp i 60 tomter. Det var början på vad som kom att bli Turebergs villastad. Namnet kom av Thure Gustaf Rudbeck, landshövding och på 1700-talet ägare till godset Edsberg. Under årens lopp uppfördes många byggnader i villastaden och en av dem är Taket 1, den fastighet som kom att bli Stopalos i Stockholm och Carsten och Birthe Cederstrands hem. Huruvida huset redan från början hade butiker i bottenvåningen är inte känt, men redan på 1930-1940-talet inreddes mjölk-, speceri- och köttbutik. Denna uppdelning var mycket vanlig och tillkom av hygieniska skäl. Under den Cederstrandska epoken disponerades den forna matbutiken som antikhandel och tillbyggnaden mot gården blev ett inventiöst lager som rymde mycket, men inte mer än att Stopalo hade ytterligare lager i Stockholmsområdet. Låt oss gå en husesyn i byggnaden! Mot gatan finns tre rum som av Cederstrand döptes till tomatrummet, mellanrummet och flipperrummet. Här finns stora skyltfönster och glasade dörrar och ett spröjsat glasparti mellan två av rummen. Mot gården hittar vi ett kök med inredning från 1940- och 1960-talen samt ett kontor och “lilla mörkerkammaren”. Här finns också en dörr som leder in till lagret, den stora tillbyggnad som gjordes i början av 1980-talet. Lagret är stort och i ena halvan är takhöjden dubbel. En trappa upp i huvudbyggnaden finner vi hall och tre rum i fil: vardagsrum, matsal och sängkammare. I matsalen finns ett burspråk som ger rummet karaktär. Öppningen mot sovrummet är försedd med skjutdörr. Det är en originell planlösning med köket där nere och vardagsrum och matsal en trappa upp! I köket möttes Carsten och brodern Jean som bodde i ett hus strax intill. Jean kom förbi varje morgon och tog med sig morgontidningen med sig in. Köket blev en samlingspunkt för bröderna och här började de arbetsdagen. Många var också de antikhandlare från kontinenten som besökte bröderna och övernattade i huset. Byggnadens exteriör är i mångt och mycket en god representant för den klassicism som präglat bostadsbyggandet från slutet av 1910-talet fram till en bit in på 1930-talet. Denna nordiska klassicism kom som en motreaktion till den jugend och nationalromantik som präglat 1900-talets första decennier. Den gustavianska arkitekturen och den svenska empirestilen tjänade som inspiration, precis som den internationella nyklassicismen. Villorna fick ett enkelt och tämligen stramt utseende och kläddes ofta med locklistpanel eller slätputsades. Fönstren spröjsades med två eller tre glas i varje båge och försågs med foder och kanske också en överliggare. Taken utformades som sadeltak eller bröts till mansardtak. Hörnpilastrar var mycket vanligt och dessa avslutades med ett enkelt kapitäl vid taksprånget. Takkupor, runda vindsfönster, så kallade oxögon, eller halvmåneformade lunetter var också vanliga detaljer. Huvudbyggnaden är uppförd i en våning med inredd vind samt källare. Den vilar på en gråputsad sockel och därovan är fasaden klädd med liggande fasspontpanel som målats gul. Taket är brutet med takkupor på ömse sidor. Mot gården finns en glasveranda med en balkong ovanför. Mot gatan finns tre skyltfönster som avdelas av vertikala spröjs. Intill fönstren finns också glasade dörrar med en betongtrappa framför samt handledare i stålrör. Övriga fönstren är spröjsade med 2-3 glas i varje båge. På en gavel finns dessutom ett halvmåneformat “lunettfönster”. Fönster, knutbrädor och andra snickerier är målade i vitt. Vinkelrätt mot denna byggnad finns lagret som är en fönsterlös byggnad med platt tak. Fasaden är klädd med gulmålad lockpanel, en paneltyp som blev populär i slutet av 1960-talet men som har rötter som sträcker sig långt bak i tiden. Det är en speciell känsla att vandra runt i det gamla huset. Även om det mesta av inventarierna är borta, finns fortfarande atmosfären och historien kvar. De slitna ytskikten i de gamla rummen gör att en doft av det kosmopolitiska Stopalo svävar i rummen. Ett svagt skimmer av alla de antikviteter som forslats mellan London, Paris och Stockholm dröjer sig kvar. Det måste ha varit en fantastisk tid! I den verkliga världen pågick det kalla kriget och en allt mer dominerande modernism och rationalitet gjorde sig gällande. I bröderna Cederstrands värld var livet som en teaterscen och de förmedlade allt från bombastisk barock till mer prisvärda ting som hade en sällsynt förmåga att ge känsla av en annan tid. Även i bostadsrummen en trappa upp finns många detaljer bevarade som minner om den tid som var. Det är detaljer från byggnadsåret och från ombyggnaden på 1940-talet. Spröjsade fönster, släta och speglade dörrar samt fiskbensparkett. I köket en trappa ned samsas “snedskåp” från 1940-talet med bänkskåp från 1960-talet som är fanerade med ädelträ. Troligtvis från tillverkaren Formfac med design av Sigvard Bernadotte. I trädgården står ett rosa lusthus med stora, spröjsade fönster. Det byggdes av Anders Barréus en på sin tid ofta anlitad scenograf och rekvisitör. Han ligger också bakom målningen på tillbyggnaden. Fastigheten på Sveavägen i Tureberg är ett stycke kulturhistoria som förtjänar att vårdas med ömhet.