Nyhammars historia

Nyhammar är beläget ca två mil nordväst om Ludvika och tillhör numera Ludvika storkommun. Järnhanteringen har här, likt många andra platser i Västerbergslagen, gamla anor. Redan 1669 nämndes Abäckshyttan i en företeckning över de 22 hyttor som då fanns inom Grangärde socken. Abäckshyttan låg mitt i Nyhammar fram till rivningsdagen 1975, ett rikligt minnesmärke från föregående epok.

Nyhammar som industriell enhet daterar sig från början av 1800-talet men hyttan och smedjan räknar sina anor mycket längre bakåt i tiden. Södra delen av Nyhammar bär namnet Hyttriset och minner om att här en gång, antagligen redan på 1500-talet, fanns en sk. Väderhytta. Abäckshyttans ursprung står att finna i den masugn som uppfördes omkring 1609 och som fick sitt namn efter den närbelägna Abäcken. Vattnet som kom från havstjärn användes för att driva de blåsbälgar som tillförde luft till masugnen. Hyttan nämns redan år 1625 i ståthållaren Carls Bondes ”Undervisning på bergsbruket.” Hyttan ägdes då av två bergsmän och var i drift endast 10 dygn per år. 1686 taxerades Abäckhyttan till tiondejärn och ägdes då av sju bergsmän.

Bruket

Det sägs att bergsmännen i Grangärde hade stora svårigheter gällande att framställa och försälja sitt järn. Granjärnet betraktades nämligen av gammal hävd som mindervärdigt järn och var därför åsatt så lågt pris att bergsmännen ofta, för att inte svälta ihjäl, måste tillverka betydligt större mängd än deras skogar egentligen orkade med. Detta gjorde i sin tur att järnhanteringen kom ner i en vågdal i början av 1800-talet. Såväl tackjärnet från Abäckshyttan som det smidbara stångjärnet från Nyhammars Smedja levererades till största delen till förlagsmän i Säter och Hedemora. Dessa uppköpare finansierade bergsmännens hantering genom att förskottsbetala järnet och sedan sälja det för egen räkning. Ofta levererade förlagsmännen även andra varor till bergsmännen. På något sätt verkade det som om bergsmännen nästan alltid blev skuldsatta hos dessa så kallade ”ståndpersoner.” Resultatet blev att bergsmännen allt eftersom tvingades avyttra sina andelar i både hyttan och smedjan till sina finansiärer. Detta gällde inte bara Abäckshyttan och Nyhammaren, utan tycks vara ett öde som drabbat de flesta bergsmän i bygden. Ofta nödgades de nu ta arbete i de anläggningar som de tidigare varit ägare av.

Brukets ägare

Från att ha varit förbehållen bergsmännen som ett privilegium hade järnhanteringen alltmer kommit under inflytande av förlagsmän. Den första kände storägaren av Abäckshyttan och Nyhammaren var en rådman vid namn Nils Nyberg i Hedemora. Dennes måg Nils Öhman flyttade i sin tur till Grangärde 1776 och blev genom arv efter svärfaderns bortgång huvudägare. Sonen till denne, Herman Öhman, fick som tredje arvinge i ledet i uppdrag av bergsmännen att förvalta hyttan, en uppgift han förvaltade väl. Han lät i början av 1800-talet installera en ny och effektivare blåsmaskin och det förut så skamfilade ryktet om dåligt järn kunde äntligen dementeras. Under perioden 1791–1800 drevs hyttan igenomsnitt 154 dygn per år och den mesta av malmen kom nu från Grängesberg och Iviken istället från små gruvor drivna av bergsmännen själva.

Herman Öhman sålde år 1811 sin andel till Olof Vidiksson i Kyrkbyn, som tillhörde en gammal och inflytelserik släkt i Grangärde. Han titulerades brukspatron fram till år 1814 då han och hans hustru testamenterade sina ägor till hustruns systerson Olof Olausson. Även han tillhörde en gammal framgående släkt i Sunnansjö. Han behöll endast jordegendomarna och avyttrade bruksdelen till två ståndpersoner vilka skulle komma att få en dominerande ställning då de så småningom blev ensamma ägare av både Abäckshyttan och Nyhammars smedja - Carl Magnus Litström och Carl Gustaf Johansson är idag två namn intimt förknippade med det nuvarande brukets historia.

Johansson & Litström gjorde sig kända som driftiga och initiativrika. Brukets egna skogar var dock inte tillräckligt stora för att förse hyttan och smedjan med kol varav de fick Kungl. Maj:t:s och Bergscollegiums tillstånd att utvidga driften med hjälp av kol från främmande skogar vid Gagnef och Floda. Därmed inleddes en expansion av verksamheten och drifttiden utökades till 360 dygn per år. Dock utsmiddes endast 18 procent i Nyhammar och 1833 anlades även en hammarsmedja vid Mångdala, nordväst om Nyhammar. Man kom hädanefter att tala om övre respektive nedre Nyhammaren.

Av gamla byggnader finns nu inte mycket kvar. Smedjan är riven, liksom hyttan, men i Mångdala står ruinerna efter dess föregångares slaggstensmurade väggar kvar, mjukt inbäddade i grönska. Vid konkursen 1922 redovisades brukets tillgångar. Det rörde sig bland annat om 23 000 tunnland skogar, 4 stora lantgårdar omfattande flera hundra tunnland mark och en industri som bestod av en såg, masugn med två pipor, gjuteri, mekanisk verkstad och en nyuppförd verkstad för tillverkning av elektriska motorer. Verksamheten vid smedjan hade upphört 1912, detta på grund av brist på vatten och kol. Hyttan brann ner 1916 men återuppbyggdes samma år. Den var sedan i drift fram till 1927. I och med att hyttan lades ner var en flera hundra år lång epok med Nyhammar som järnproducent till ända.

Kraftstationen

En sak man sällan talar om eller uppmärksammat är vad Nyhammars Bruk och kraftstation hade för influenser gällande energiframställningen. I gamla bevarade tidningsurklipp går det att läsa: ”I tider då energin står i debattens centrum är det på plats att erinra om ett oslagbart rekord och en milstolpe i svensk industris utveckling”. Rekordet sattes 1890 av Nyhammars Bruk som gjorde den första kraftöverföringen i Sverige. Den gick mellan Nyhammars Bruk oh Illmyre gruva, ett par kilometer öster om bruket. Kraften togs från den lilla forsen vid hyttan, och den ledning som drogs var på ett par kilometer. Kraften man fick var på 110 volt likström, och med elkraften ersatte man bland annat mekaniska pumpverken i Illmyre gruva.

Nyhammars Herrgård

Bland kvarvarande gamla byggnader kan dock nämnas Nyhammars Bruksherrgård som stod färdig 1825 i sitt nuvarande utförande. Stommen härstammar dock från 1600-talet och ett enplans timmerhus. Bruksvillan, som ligger vackert belägen invid kvarndammen, byggdes vid förra sekelskiftet. Ända sedan Carl Gustaf Johanssons tid var direktörerna vid Nyhammars Bruk bosatta på Grangärde herrgård i Kyrkbyn. Det var först omkring 1890 som disponentbostaden vanligen kallad Herrgården, börjande användas. Norra flygeln på den nuvarande herrgården utgör en rest av den ursprungliga byggnaden. Efter ytterligare ombyggnader under den senare delen av 1800-talt fick den sitt nuvarande utseende. Här har många disponenter och deras familjer har kommit och gått. Nedre planet användes som kontor och rummen på övre våningen kunde härbärgera eminenta gäster. Självaste ryske tsaren med sällskap var här i juli 1913. De sägs att de kom norr ifrån, i öppna välputsade bilar. Dåvarande bruksdisponent Hjalmar Hammarström och hans fru Elsa tog emot vid Herrgården. Det var vackert väder och man promenerade runt i parken och tittade närmre på gästernas fordon. H. Hjalmarström visade i sin tur sin nya Benz och den ansenliga hästvagnsparken. På kvällen bjöd disponentparet på middag som förtogs i herrgårdens matsal och stora salong (självaste kristallkronan i matsalen sitter ännu kvar!) Vid välkomsttalet berättade disponenten om den hästlandå som byggts till storfurstinnan Victorias ära och som blivit färdig lagom till detta besök. Hon höll i sin tur tacktalet och överlämnade en personlig gåva till disponentfrun i form av ett porträtt av storfurstinnan själv, inramad i en äkta guldram. Uppbrottet ägde rum dagen efter i enlighet med ett på förhand utarbetat program. Delegationen fortsatte sin resa till Silverhöjden och Högfors, och på kvällen väntades dans på Stora Hotellet i Örebro. Det ryktas att hela stan var på benen för att få en skymt av de långväga gästerna och det är inte svårt att föreställa sig att också samma entusiasm ägde rum i Nyhammar. Senare samma år kom ingen mindre än kung Gustav V på besök till Nyhammar Herrgård, och han återkom även 1924.

Herrgårdens disponenter

Den förste som tog denna bostad i besittning var Carl Georg Hammarström, född 1846 i Hosjö. Han var inflyttad till Nyhammar redan 1872 och anställd som Bessemer-ingeniör, där han efterhand titulerades bruksförvaltare, disponent och största delägare. Hustrun hette Anna Sofia Thunman född 1864 i Stora Skedvi. C.G. Hammarström avled 1909 och hans efterträdare som disponent vid Nyhammar blev Harald Nikolaus Brolén, nyinflyttad från Säfsnäs och ogift. Han stannade kvar i Nyhammar i hela 20 år innan han flyttade till Stockholm och den nya disponenten för Herrgården tog över: Hjalmar Georg Hammarström – son till den dåvarande disponenten C.G. Hammarström. Makarna Hjalmar och Elsa kom närmast från Ludvika där Hjalmar Hammarström tidigare haft anställning vid Ludvika bruk och flyttade till Nyhammars Herrgård den 13 november 1912. Han blev kvar i Nyhammar i 10 år då han vid brukets konkurs 1922 entledigades av brukspatron Roth i Ludvika som då var huvuddelägare i Nyhammars Bruk. Nu trädde disponent Gerard de Geer in vars uppgift blev att rädda företaget. Han hade en gedigen utbildning och visade sig vara väl mogen för sitt åtagande. Redan efter ett år hade han rekonstruerat företaget och åter fått det bärkraftigt. Vistelsen på Nyhammars Herrgård blev därför kortvarig. Redan år 1923 flyttade familjen därifrån, men de Geer fortsatte vara en välkänd industriman och även politiskt aktiv. Han gav ut en uppmärksammad bok ”Genombrottstider i Bergslagen” där han bland annat skildrat sin tid vid Nyhammars bruk.

Senare disponenter var först Carl Atle Lundström, chef för Ludvika Kraftverk och sedan Anton Petrus Ohlson, verkstadsingenjör. Sönerna Bertil Ohlson och Bengt Ohlson tog till sist över ledningen och blev verkställande direktör respektive ekonomidirektör på bruket. År 1962 fördärvades Nyhammars Bruk av Salakoncernen. I och med detta försvann titeln ”disponent” och bruket kom istället att ledas av en platschef. Bo Rapp tillträdde som chef 1965 men valde att inte bosätta sig på Herrgården. Denna förvärvades istället år 1998 av Maria Hodges, dotter till den världsberömda altsaxofonisten och medlemmen i Duke Ellingtons orkester, Johnny Hodges. Hon växte upp på gården Björkhaga i östra Nyhammar. I köpet ingick utöver Herrgården även brukskontoret, stallbyggnaden och ett närliggande markområde. Hon blev kvar här till år 2001 då hon avyttrade fastigheten till nuvarande ägarna, familjen Tostemar.