Äldre lägenheter karaktäriseras av en mängd fina detaljer och till de mest omtyckta hör kakelugnarna. Inte nog med att de är vackra, de är dessutom är finfina värmekällor än idag. De flesta hus byggda fram till mitten av 1910-talet värmdes ursprungligen upp av kakelugnar, men i början av 1920-talet blev de allt ovanligare och ersattes av centralvärme med element i varje rum.
Nordens relativt kalla klimat har gjort att vi varit beroende av elden för att hålla oss varma. Länge dominerade den öppna härden, men på 1600-talet började så smått kakelklädda ugnar att muras upp. Även om de till viss del såg ut som vad vi idag menar med kakelugnar, var de snarare att betrakta som öppna spisar ty de saknade det geniala rökgassystem som vi idag förknippar med dem.
1700-TALET
Sverige är förvisso ett skogsrikt land, men i mitten av 1700-talet började det att bli brist på ved och för att råda bot på detta kontaktades Carl Johan Cronstedt som fick i uppdrag att lösa problemet och det gjorde han i rekordfart tillsammans med general Fabian Wrede. Deras lösning var både genial och i grunden ganska enkel och bestod i att kakelugnens rökgång gjordes om och istället för att gå rakt upp i skorstenen, steg röken först upp till kakelugnens topp och därefter ned på ömse sidor och upp igen och därefter ut i skorstenen. Detta fick till följd att hela ugnen värmdes upp och kakelugnen fungerade sedan som ett stort värmemagasin efter att brasan brunnit ned och spjället stängts. Inte nog med att det gick åt mindre ved för att värma upp rummen, värmen blev dessutom jämnare vilket gav ett behagligare inomhusklimat.
KAKELUGN FRÅN 1890-TALET INSPIRERAD AV 1700-TALET
De första kakelugnarna, som i princip var öppna spisar, var klädda med så kallat pottkakel, dvs lerkrukor som murades fast på eldstadens utsida med fördjupningen vänd inåt. Dessa kom snart att glaseras och efterhand blev slätt kakel allt vanligare.
I början av 1700-talet blev vitt tennglaserat kakel populärt och dessa försågs med målad dekor i blått. Redan på 1720-talet tillverkades sådant kakel vid Rörstrands fabriker som låg i Stockholm, söder om nuvarande Rörstrandsgatan i Birkastaden. Dessa tidiga kakelugnar känns igen på sina stora luckor vilka visar att de fortfarande var mer att betrakta som öppna spisar. I och med att det geniala rökgassystemet infördes, blev eldstäderna och luckorna mindre och man eldade nästan uteslutande med stängda luckor.
Som i det mesta annat har det också gått mode i kakelugnar och i mitten av 1700-talet präglades de av rokokons ideal. Dessa ugnar, som ofta placerades på fötter av trä, var ofta rektangulära och utformades i två delar där den övre gjordes något smalare. De vita plattorna dekorerades ofta med blomsterdekor i olika färger och högst upp placerades en fronton med bladornament eller en rocaille.
Mot slutet av århundradet, på 1780-talet, blev klassicismen en stor inspirationskälla vilket även påverkade kakelugnarna. En nyhet vid denna tid är kolonnkakelugnen som utgörs av en hög cylinder som vilar på en fyrkantig bas, precis som antikens kolonner. Även dekoren förändrades och stramades upp och anpassades efter antikens ideal med lagerkransar, pilastrar och andra klassicistiska ornament.
De kakelugnar som vi oftast möter i husen i Stockholm är för det mesta tillverkade under perioden 1880-1920 då det byggdes mycket i staden. 1880-talets kakelugnar är de mest utsmyckade av dem alla och utformades på många olika sätt beroende på vilket rum de skulle stå i. I matsalen placerades vanligtvis en ugn i tysk renässansstil med mörkt grön eller brun glasyr och i salongen och kabinetten en ljusare eldstad, gärna i nyrokoko. Det enklare förmaket, att betrakta som vardagsrum, fick vanligtvis också en kakelugn med vitt kakel som ofta hade reliefdekor och var målad i ljusa färger. Rum som barn- och jungfrukammare försågs vanligtvis med släta, runda vita ugnar med ett enkelt krön ovantill.
ENKLARE JUGENDUGN FRAN TIDIGT 1900-TAL
DETALJ AV PRAKTFULL MATSALSKAKELUGN SANNOLIKT 1880-TAL
I små lägenheter om ett till två rum och kök valdes vanligtvis lite enklare modeller i båda rummen, även om det stora rummet fick en lite mer påkostad ugn. I de minsta lägenheterna, enkelrummen, murades en så kallas kakelugnsspis upp. Det var en kakelugn med en liten järnspis inmurad där eldstaden var placerad. Denna sinnrika uppfinning blev mycket populär i arbetarbostäder och portvaktsrum.
Under 1890-talet började nya strömningar att göra sig märkbara, men det dröjde också innan de nya idealen helt trängde ut de gamla. Först ut var Isac Gustaf Clason som återupplivade rokokotidens ugnar och därefter följde den gustavianska erans spisar i repris. I mitten av 1890-talet började den nya jugendstilen att påverka kakelugnarna som fick en ny framtoning. På Stockholmsutställningen 1897 visades bland annat en ståtlig modell ritat av Ferdinand Boberg och vid sekelskiftet 1900 fanns en mängd nya typer till försäljning och dessa dominerade 1900-talets första decennium. Kakelugnarna var ofta inspirerade av det svenska 1700-talet och hade antingen färgat kakel i olika nyanser av blågrönt eller gult eller vitt kakel med målad blomsterdekor. Rena jugendugnar blev också allt vanligare och dessa smyckades med både reliefdekor och dito målad.
Under 1910-talet minskade efterfrågan på kakelugnar eftersom centralvärmen blev allt vanligare. Tidens ugnar var lite enklare med kakel antingen i vitt eller i ljusa pasteller med sparsam, men elegant målad blomdekor. 1700-talet var fortfarande en källa till inspiration men det fanns också tecken på en begynnande nyklassicism i några modeller.
Under 1920-talet sjönk tillverkningen drastiskt och många fabriker som inte redan lagt ner tillverkningen av kakelugnar gjorde det nu. Upsala-Ekeby hörde till dem som höll ut längst och slutade 1951. Det kom sedan att dröja fram till 1980 innan någon ny modell lanserades och det var Karin Björquists modell Karinugnen som började tillverkas av Gustavsberg detta år.
Idag har kakelugnen fått något av en renässans och många har insett vilken förträfflig värmekälla den är. Dessutom är den en vacker pjäs och den trivsel som sprids i hemmet när man tänder en brasa är inte att förakta.
ATT ELDA EN KAKELUGN
Att elda en kakelugn är inte svårt men det kräver viss kunskap. För det första får man aldrig elda en kakelugn som står i ett kallt rum hårt, utan man måste successivt värma den med ytterst små brasor för att inte den skall spricka. För det andra måste man vara noga med att hantera spjället, så att värmen stannar kvar. Beroende på hur kallt det är ute krävs en till två brasor per dag och varje brasa kan bestå av ett till två inlägg. Om skorstenen är kall, kan det vara klokt att elda lite tidningspapper för att få fart på draget innan man gör upp brasan.
När man skall göra upp en brasa öppnar man spjället för fullt och lägger in några brännbara stickor samt lite papper och näver och därefter veden som travas luftigt och måste bestå av minst tre vedträn för att det skall bli en bra eld. Dessa bör också vara jämnstora så att de brinner upp ungefär samtidigt. När man tänt elden och brasan fått brinna ett par minuter, skjuts spjället in till hälften eller lite mer. När elden falnat, lägger man antingen in mer ved, eller rör om i glöden, och när det inte längre finns några blå lågor, skjuter man spjället helt. Om det finns gott om het glöd blir kakelugnen snabbt mycket varm efter att spjället skjutits och kan i bästa fall hålla sig i ett dygn.
Obs! Lika viktigt som att skjuta spjället så tidigt som möjligt, är att inte skjuta det för tidigt och vakta så att kakelugnen inte börjar osa och sprider farliga gaser i rummet. Gasen sägs vara luktfri, men ett obehagligt os brukar vara märkbart. Känner man minsta tillstymmelse till det, öppnar man genast spjället och låter det stå öppet en liten stund innan man stänger det igen. Om det finns brännbart material kvar när man stänger spjället bildas nämligen giftig kolmonoxid och den får inte tränga ut i rummet ty den är mycket farlig.
