Stadsdelar Archives - Historiska Hem

Archive for the ‘Stadsdelar’ Category

NORR MÄLARSTRAND

Under 1930-1940-talen stod de nybyggda husen vid Norr Mälarstrand för sinnebilden av all den lyx och flärd som den nya eran kunde uppbringa och siluetten jämfördes med Manhattan med sina skyskrapor. I flera filmer från tiden möts vi av påkostade interiörer med eleganta öppna spisar och parkettgolv stora som oceaner och naturligtvis sades dessa, i ateljéer uppbyggda interiörer, ligga i något av de nyuppförda funkishusen vid den eleganta paradgatan på Kungsholmen.

Norr Mälarstrand är dock äldre än så och de äldsta husen hittar vi vid gatans början, snett mitt emot Stadshuset. Där ligger bland annat Kungliga myntet vars äldsta byggnader uppfördes av Samuel Owen och hans mekaniska verkstad i början av 1800-talet. Mynt började man tillverka först i mitten av 1850-talet när anläggningen byggts om och till av Kronan efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. I mitten av 1970-talet flyttade emellertid verksamheten till Eskilstuna och idag förvaltar Statens fastighetsverk byggnaderna och hyr ut lokalerna.

Det äldsta bostadshuset vid Norr Mälarstrand uppfördes under 1900-talets första år och det ligger än idag i korsningen av Kungsholmstorg. Precis som intilliggande byggnader mot torget byggdes den på uppdrag av P S Graham. I samma veva uppfördes en stor byggnad på Norr Mälarstrand 12-14. I den låg det så kallade Mälarbadet med tillhörande restauranger. Det öppnades 1906 och var Skandinaviens största och exklusivaste inomhusbad. Tyvärr stängde badet redan 1918. Under 1910-1920-talen bebyggdes resterande delar av Norr Mälarstrand fram till Kungsholmstorg vilket även inkluderade bebyggelsen vid tvärgatorna Garvar Lundins gränd och Jakob Westinsgatan. Husen innehöll stora och komfortabla lägenheter med en enastående utsikt över staden. De stoltserade dessutom med finesser som badrum och centralvärme.

1930 slogs en stadsplan fast för de västra delarna av Norr Mälarstrand och redan samma år påbörjades byggnadsverksamheten. Stadsplanen föreskrev kvarter som öppnade upp sig mot Riddarfjärden vilket fick till följd att även husen på Pontonjärgatans södra sida kunde njuta av den makalösa utsikten. I rask följd uppfördes en mängd höga hus, åtta våningar samt ytterligare ett våningsplan mot vattnet. Dessa innehöll till stor del storslagna våningar med sällskapsrum i fil mot Riddarfjärden. Husen exteriörer präglades av den nya funkisstilen, men många av de första byggnaderna inreddes konventionellt med höga golvsocklar, stram stuckatur och kassettak i matsalen, allt för att passa den burgna målgrupp som förväntades ha råd med dessa dyrbara lägenheter. Vid en av tvärgatorna, på John Ericssonsgatan 6, uppfördes ett Sven Markelius-ritat kollektivhus som blev mycket omtalat. Byggnaden har en fantastisk fasad och rymmer många små, men fint disponerade lägenheter som än idag har tillgång till den ovanliga faciliteten mathiss.

Mot slutet av decenniet byggdes de sista husen vid Norr Mälarstrand. Det var bland annat två storslagna bostadshus omedelbart väster om Kungsholmstorg. Här finns några av Stockholms största funkisvåningar med dubbla jungfrukammare och enorma vardagsrum. Väster om Fridhemsgatan, i anslutning till Postparken, uppfördes också några hus och de var även de tämligen påkostade. I ett av dem, med adress Fridhemsgatan 1-3 inreddes tvårummare med extra hög takhöjd samt takterrass!

Även om Norr Mälarstrand präglas av ovanligt många stora våningar, finns det också gott om lite mindre lägenheter i området och de ligger framförallt vid tvärgatorna och i anslutning till Pontonjärgatan. HSB uppförde till exempel två riktigt fina bostadsrättsföreningar vid Pontonjärgatan, Göken och Pontonjärkasern. Framförallt den förstnämnda bör framhållas ty den är en av de mest välbevarade av HSB:s byggnader från denna tid.

SOFIA & VITA BERGEN

Området kring Vita Bergen är klassiska söderkvarter och tillika arbetarkvarter. Nöden var stor i dessa trakter när Elsa Borg på 1870-talet startade sin mission i Vita Bergen för att hjälpa de fattiga och utslagna som samlats här. Prostitution och superi var vanligt förekommande och Elsa Borgs mission gjorde vad de kunde för att lindra nöden och på Malmgårdsvägen, i Groens malmgård, öppnade hon hem för fallna kvinnor.

Groens malmgård har anor från 1670-talet då Christian Hårleman anlade en stor trädgård här. Hundratals fruktträd fanns då på platsen och även växthus och orangerier fyllda med exotiska växter, ja till och med vindruvor odlades. 1700 köptes anläggningen av Werner Groen som handlade med vin och det var han som lät uppföra den huvudbyggnad som vi känner idag. Till Elsa Borgs minne planterades på 1930-talet en Magnolia och den finns kvar än idag.

I kvarteret Oljan, på Bondegatan 63-65, uppfördes den Tottieska malmgården som stod klar 1773. Här huserade Charles Tottie som var en förmögen man som grundat Stockholms Stads Brandförsäkringskontor. Malmgården var en stor anläggning med huvudbyggnad i två våningar med brutet tak och den var uppförd i sten. Till den hörde två flyglar, några ekonomibyggnader och en generös trädgård. 1868 köptes den av Barnängens tekniska fabrik och efter en period av förfall sattes den åter i stånd. I början av 1930-talet hade Barnängen flyttat ut ur innerstaden och kvarteret höll på att bebyggas med höga sexvåningshus. Även Tottieska malmgården skulle rivas, men byggnaden och dess påkostade inredningar skänktes av byggmästare Olle Engkvist till Skansen, dit också delar av den gamla byggnaden flyttades och återuppfördes. Där kan den beskådas än idag.

Södermalm var till stora delar en sparsamt bebyggd stadsdel och det dröjde fram till 1880-talet innan stora flerfamiljshus började uppföras. I Sofia byggdes det visserligen några hus vid den tiden, men den stora byggruschen kom långt senare och därför är många byggnader uppförda under 1910-1920-talen och vid 1930-talets början.

Norr om Skånegatan uppfördes flera kategorihus för ensamstående kvinnor och barnrika familjer. Vid Bondegatan, i kvarteret Kopparn, byggde Danelii Donationsfond tre fastigheter under åren 1914-1930. Dessa var avsedda för arbetande kvinnor och inreddes med små lägenheter med förhållandevis låga hyror. En annan stor donation, gjord av Magda Sunnerdahl, resulterade i ett antal hus i kvarteret Kristallen byggda i mitten av 1910-talet och 1936. Här gavs barnrika familjer en möjlighet att få en dräglig bostad, långt innan Stockholms stad började bygga barnrikehus.

I samband med byggruschen under framförallt 1920-talet revs många av de gamla enkla trähus som vi idag känner som “söderkåkar”. Protester mot rivningarna gjorde att man faktiskt bevarade en hel del gamla byggnader, bland annat vid Åsögatan och Vitabergsparken. Detta har vi till stor del har Anna Lindhagen att tacka för. Lindhagen var dotter till Albert Lindhagen, mannen som gav namn åt Lindhagensplanen och som ville att Stockholm skulle bli mer som Berlin och Paris med stora, raka gator. Anna Lindhagen inredde också sex rum och kök vid Fjällgatan, “Borgarrummen”, avsedda att visa hur en borgarfamilj bodde i mitten av 1800-talet. Ett mycket fint museum som verkligen kan rekommenderas.

REIMERSHOLME

Vid Långholmskanalen och Liljeholmsviken vid Hornstull ligger Reimersholme, en ö som tidigare hörde till Brännkyrka socken, men som 1913 inkorporerades med Stockholm. 1784 flyttade rådmannen, hattmakaren och grosshandlaren Anders Reimers till en egendom på ön som han några år senare byggde om och byggde på. Reimers malmgård heter den idag. Gården byggdes 1740 som tjänstebostad till Spinnhuset på Långholmen. 1786 köpte Reimers i stort sett hela ön och den kom sedan att finnas i familjens Reimers ägo till mitten av 1850-talet.

Den del av ön som inte ägdes av Reimers arrenderades av bergsrådet Gustav von Engeström som ämnade tillverka “skedvatten”, dvs salpetersyra som var en nödvändig ingrediens vid tillverkning av krut. von Engeströms hustru Charlotta gav egendomen dess namn, Charlottenburg. Arrendet övertogs 1782 av Daniel Lithander som uppförde en representativ malmgård och anlade en stor trädgård.

1853 avled Anders Reimers dotter och egendomen såldes. Vid Reimers Malmgård, intill Långholmskanalen, uppfördes en yllefabrik som i slutet av 1860 talet fick namnet Stockholms Yllefabrik AB. Här arbetade många fångar från Långholmen och en speciell bro byggdes mellan de två öarna för att underlätta kommunikationen. Verksamheten fortgick till 1934 då den gick i konkurs.

När Reimers stora egendom såldes avstyckades en del och den kom så småningom i H O Jones ägo. Tillsammans med kompanjonen Charles G Lundberg började de 1862 tillverka fotogen. Verksamheten gick dock i konkurs redan 1868 och då köptes anläggningen av brännvinskungen L O Smiths bolag. 1877 lanserade Smith sitt “Tiodubbelt renade” brännvin som var helt fritt från smak av finkel. Brännvinet smakade betydligt bättre än det som de kommunala brännerierna levererade vilket fick till följd att Stockholms stad gjorde allt för att stoppa honom eftersom deras försäljning sjönk. Då Reimersholme inte låg i Stockholm utan hörde till Brännkyrka, lyckades det inte och Smith ordnade gratis båtresor över till Reimersholme och brännvinsfabriken för alla som ville köpa hans brännvin. Så småningom gled spritfabriken Smith ur händerna. 1917 förstatligades all tillverkning och fabriken övertogs av Vin- och Spritcentralen. Verksamheten avvecklades 1978 och flyttade ut till Årstadal och byggnaderna revs.

1939 köpte HSB både den mark och de byggnader som hört till yllefabriken och började planera för ett nytt bostadsområde. 1942 började man bygga och 1946 var i stort sett samtliga hus klara. Redan 1944 anordnades dock en utställning i några av de nybyggda husen på ön. HSB fyllde nämligen 20 år och firade på genom en jubileumsutställning.

Natten mellan den 26:e och 27:e februari 1946 trodde nog många i de nybyggda HSB-husen på Reimersholme att kriget brutit ut igen. En jättelik explosion i spritfabriken som orsakats av att den gas som bildades vid krotonfabriken exploderade. Kroton är ett ämne som behövs vid sprittillverkning och som tillverkades vid fabriken. I stort sett alla fönsterrutor på Reimersholme och även vid Bergsunds strand krossades och flera byggnader på fabriksområdet raserades.

I början av 1980-talet byggde HSB ytterligare ett bostadsområdet på Reimersholme, denna gång på den gamla spritfabrikens tomt.

ÅRSTA

Det moderna Årsta är till stor del byggt på mark som tillhört Årsta gård, som var en av de största gårdarna i Brännkyrka socken med anor från medeltiden.

På dess mark har man hittat lämningar från yngre järnåldern. Hägerstens gård hörde ursprungligen till Årsta men avstyckades 1765. Årsta kom att ägas av många adliga familjer genom åren men förmodligen är det Christian Henrik von Schnell och hans hustru Märta Helena Reenstierna som många förknippar den med idag. Märta Helena skrev nämligen dagbok och Årstafruns anteckningar kom långt senare att utges under namnet Årstadagboken.

Årstas sista ägare var Fredrik Rappe. 1905 sålde han marken till Stockholms stad som var inne i en expansiv fas och nyligen hade förvärvat Enskede gård och åtskilligt med mark ute i Bromma. Inledningsvis funderade man på att anlägga en trädgårdsstad här, precis som i Bromma, men de planerna kom att skrinläggas. Däremot anlades några koloniträdgårdar i slutet av 1910-talet. 1932 anordnades Årstatävlingen som syftade till att ta fram billiga lägenheter åt arbetarfamiljer och resulterade i många förslag på smalhus. Dessa hus kom dock aldrig att realiseras, men troligen kom de att inspirera arkitekter och byggherrar i Traneberg och Hammarbyhöjden som då var under planering.

Det kom att dröja till 1940 innan en stadsplan fastslogs för Årsta. Den skapades av Uno Åhrén och var endast översiktlig. 1942 började man bygga de första smalhusen och Stockholmshem uppförde också en ett antal barnrikehus, dvs mindre men moderna lägenheter för barnrika familjer där hyran subventionerades i förhållande till hur många barn man hade. Fem barn eller mer gav 50 % rabatt på hyran.

1930-talets smalhusområden var i princip rena sovstäder som hade ytterst få butiker och offentliga lokaler. Detta ville man ändra och i Årsta beslutade man sig för att anlägga ett stadsdelscentrum. Detta utformades av Erik och Tore Ahlsén och uppmärksammades även internationellt när det stod klart 1953. Det är än idag något av en sevärdhet tack vare den välbevarade 50-talsmiljön.

BIRKASTAN

Birkastaden är en informell stadsdel i Vasastaden och avgränsas av Rörstrandsgatan, Norra Stationsgatan, Karlbergsvägen och S:t Eriksgatan. Området hörde en gång i tiden till den stora Rörstrandsegendomen.

Intill Filadelfiakyrkan vid Rörstrandsgatan ligger en gammal byggnad med anor från 1600-talet. Det är Rörstrands slott, uppfört av Mårten Rosenstierna som år 1635 överlämnade det som morgongåva till sin andra hustru, Elsa Olofsdotter Oxehufwud. Egendomen kom sedan i Drottning Kristinas ägo och hon startade en riddarakademi innan hon skänkte den vidare till Karl X Gustav.

1726 anlades Rörstrands porslinsfabrik på denna plats och man började tillverka fajans. På 1770-talet kom även flintgods att ingå i produktionen och i ungefär samma veva blev kakelugnarna en viktig del av produktionen. År 1882 tillverkades 6400 kakelugnar vid Rörstrand som vid den tiden anses ha haft ungefär 50 procent av marknaden.

Erik Hugo Tryggelin var en av de anställda vid Rörstrandsfabriken. Han kom senare att rita några av byggnaderna i Birkastaden, men mest känd är han för alla de kakelugnar som han formgav åt Rörstrand. Det blev runt 70 olika modeller, både påkostade och lite enklare. Tryggelins matsalskakelugnar i nyrenässans är ofta mycket dekorativa och enormt praktfulla.

För att bereda plats åt arbetarna, som mest var uppemot 1000 personer anställda vid fabriken, började Rörstrand uppföra enklare bostäder norr om nuvarande Rörstrandsgatan. I början av 1900-talet sålde Rörstrand tomter på området och bebyggelsen ersattes då av stora stenhus. 18 av dem byggdes i Rörstrands regi. Övriga hus uppfördes av privata byggmästare.

Även om ett par hus uppe vid Karlbergsvägen byggts innan sekelskiftet 1900 var det 1902 som den egentliga byggruschen tog fart. Längs med Birkagatan och Tomtebogatans östra del restes hus efter hus. Redan 1907 avtog byggruschen och många hus stod halvfärdiga i ett par år innan hyresgästerna flyttade in.

HÖGALID

År 1669 köpte Jonas Österling, hovkamrer och chef för Tobakskompaniet, en stor tomt vid Söder Mälarstrand som på ett ungefär motsvaras av dagens bostadsområde vid Högalids- och Heleneborgsgatorna. Österling lät där uppföra en malmgård som sedermera kom att gå under namnet Heleneborgs malmgård som än idag ligger kvar vid Pålsundskanalen. Han byggde också en väderkvarn som stod på den höjd där Högalidskyrkan ligger idag.

Långt senare, 1826, köptes egendomen av Aron Levi Lamm som startade ett väveri med tillhörande kattunstryckeri och kemiskt blekeri. Kattun var en försvenskning av cotton, bomull, och vid den här tiden var tryckt bomullstyg mycket populärt och tillverkades inte bara vid Heleneborg. Brodern Salomon Ludvig utökade verksamheten och började tillverka vaxdukar och ljus och slog sig dessutom på klädfärgning. Där Österling hade haft sin gamla väderkvarn uppförde han en ny kvarn som användes för att mala virke av det brasilianska träslaget bresilja som används som pigment.

På 1860-talet hyrdes egendomen av Immanuel Nobel vars son Alfred ägnade sig åt diverse experiment som den 3 september 1864 resulterade i “den Nobelska smällen” då sex personer omkom. Två år senare uppfann han dynamiten och verksamheten flyttade ut till Vinterviken där risken att oskyldiga skulle skadas var betydligt mindre. 1908 såldes stora delar av den stora egendom som utgjort Heleneborgs malmgård och marken bebyggdes under efterföljande decennier.

Vid Lundagatan, mellan Kristinehovs- och Varvsgatorna, ligger Kristinehovs malmgård som uppfördes av grosshandlaren Georg Fredrik Diedrichsson i början av 1790-talet. På dess plats hade tidigare de Gotherska husen legat. Kristinehov blev Diedrichsson och hans hustru Helenas hem. Diedrichsson hade många år varit engagerad i Borgerskapets Gubbhus och därför testamenterade han egendomen till dem. Efter hans död byggdes malmgården om och 1812 flyttade Gubbhuset från sina gamla och trånga lokaler vid Grevgatan på Östermalm till den lantligt belägna och trivsamma malmgården.

I början av 1900-talet var det trångt på Borgarhemmet och behovet av en ny byggnad var stort. För att få in pengar till nybygget såldes delar av marken och sedan byggdes det nya Borgarhemmet i kvarteret intill den gamla malmgården, en byggnad som än idag är i bruk och hyser åldrade medborgare. Den stod klar 1908 och när den nya och för tiden mycket moderna anläggningen invigdes, stod den praktiskt taget allena, ty varken kyrkan eller de omgivande bostadshusen fanns vid den tiden.

Intill Högalidsparken, där Ivar Tengboms vackra kyrka tronar, grundades år 1890 Stockholms Skofabrik. De huserade i en nybyggd kåk på Hornsbruksgatan 21-25. 1919 köptes grannfastigheten, nr 19, som tidigare nyttjats av Nordströms Cigarrfabrik. I mitten av 1920-talet hade firman ungefär 500 anställda och var därmed Stockholms största skofabrik. Företagets mest kända varumärke var Salamander. Verksamheten avvecklades i början av 1950-talet men de vackra byggnaderna har bevarats åt eftervärlden och inrymmer bland annat bibliotek.

Under 1900-talets första decennier uppfördes merparten av alla bostadshus i området. Framförallt innehöll de små och enkla lägenheter om ett till två rum och kök, eftersom det här var en stadsdel i stadens ytterkant som ännu inte blivit så eftertraktad som den är idag. Vid Heleneborgsgatans norra sida uppfördes dock ett antal fastigheter med lite större och mer påkostade lägenheter som dessutom fick en storslagen utsikt över Stockholm och erbjuder ett av stadens allra bästa bostadslägen.

GAMLA ENSKEDE

Enskede gård var ett stort gods beläget i nuvarande Enskede som under från slutet av 1700-talet brukats av familjen Odelberg. Under ledning av Axel Odelberg blev gården något av ett mönsterjordbruk och ett av Sveriges lönsammaste. Här fanns ungefär 80 mjölkkor, tobaksodling, brännvinsbränneri och en stärkelsefabrik.

Ett stort spannmålsmagasin med hörntorn började byggas på 1830-talet och blev när det stod klart en imponerande anläggning bestående av fyra längor som formade en kringbyggd gård. Huvudbyggnaden stod klar 1809 och ersatte då en äldre mangårdsbyggnad. Den två våningar höga byggnaden har också en inredd vindsvåning under det brutna taket och är uppförd i trä som reveterats, dvs putsats.

Redan 1890 köpte Stockholms stad en mindre del av marken för att anlägga Sandsborgskyrkogården. I början av 1900-talet ivrade Stockholms stadsingenjör Herman Ygberg för trädgårdsstäder och ansåg därför att staden skulle köpa in egendomar utanför tullarna. 1904 köptes Enskede gård och sedan började staden planera för att anlägga Enskede Trädgårdsstad, ett egnahemsområde med mindre hus. 1907 stod P O Hallmans stadsplan färdig och året därpå började man bygga. Tanken med Enskede trädgårdsstad var att man skulle få en egen villa om två rum och kök med tillhörande täppa för samma pris som en tvårummare inne i staden.

Stockholms stad tillhandahöll fördelaktiga lån på upp till 80 % av kostnaden och tog dessutom fram ett antal typritningar, men det gick naturligtvis också bra att bygga efter egna ritningar. P O Hallman hade tänkt sig ett stort antal radhus i området, men det blev endast vid Margaretavägen som dessa kom att uppföras. Istället blev det villor och parhus som kom att dominera trädgårdsstaden, samt några affärshus vid Handelsvägen. Redan 1913 stod merparten av bebyggelsen färdig.

Gamla Enskede expanderade ytterligare i mitten av 1910-talet när ett antal flerfamiljshus byggdes vid Nynäsvägen. Det mest omtalade är Framtiden 1, ett bostadshus som byggdes på initiativ av Centralförvaltning för socialt arbete med Cyrillus Johansson som arkitekt och var avsedda för arbetare. Lägenheterna utrustades med wc men de boende fick nöja sig med kakelugnsuppvärmning och vedspis.

I slutet av 1920-talet expanderade trädgårdsstaden och kvarteren söder om Sockenvägen började bebyggas med småhus som till största delen ritats av Edvin Engström på Stockholms stads fastighetskontor. I slutet av 1930-talet var även denna del av Gamla Enskede färdigbyggd och andra marker fick tas i anspråk.

Öster om Nynäsvägen ligger i dag bostadsområdet Dalen som stod klart 1982. Intill ligger Dalens sjukhus som när det först planerades under 1960-talets andra hälft var tänkt att bli Europas största. Projektet avblåstes dock 1970, men då hade redan merparten av alla de kolonistugor som fanns på platsen jämnats med marken. Dalens koloniträdgårdar hade anlagts 1911 och bestod ursprungligen av 352 lotter. Av dem återstår bara 43 idag. Det stora sjukhusprojektet gav P C Jersild uppslaget till romanen Babels hus som blev en stor framgång och som startade en debatt kring sjukvården och de allt större sjukhusen. 1981 sändes en uppskattas filmatisering av Babels hus i SVT med Carl Gustaf Lindstedt i huvudrollen och en scen spelades in i resterna av koloniområdet.

GÄRDET

På 1670-talet började Gärdet användas som militärt övningsfält och med tiden tillkom både A1 och K1 vars kaserner fortfarande är en del av stadsbilden. Artilleriet höll till i de rödgula byggnaderna på Valhallavägen och kavalleriet vid Lidingövägen där den stora vackra tegelbyggnaden fortfarande nyttjas av militären. 1905 flyttades övningsfältet ut till Järva och så småningom föddes planer på att exploatera området för bostadsändamål.

Kronan, som ägde marken, ville ha ordentligt betalt och detta fick till följd att det krävdes hög exploatering. Det kom dock att dröja till slutet av 1920-talet innan en stadsplanetävling ägde rum och en segrare kunde koras. Det var Arvid Stille och han omarbetade sitt förslag, tydligt influerad av andrapristagarna Stig Drangers och David Helldéns lösning. Stadsplanen kom dock att modifieras under 1930-talet, framförallt var området norr om Askrikegatan som omgestaltades.

I slutet av 1931 eller i början av 1932 togs de första spadtagen nere vid Valhallavägen och i början av 1940-talet var nästan samtliga tomter i denna första etapp färdigbyggda. På 1940-talet bebyggdes områdets nordöstra del, i närheten av Värtahamnen. Ytterligare ett antal hus uppfördes på 1960-talet, bland annat vid Öregrunds- och Sandhamnsgatorna samt Alvar Aalto-husen på Kampementsgatan.

Nere vid Tessinparken består Gärdesbebyggelsen av höga lamellhus,16–18 meter djupa, som är löst placerade med öppna gårdar ut mot parken. På Erik Dahlbergsgatan och Värtavägen är husen något lägre. Vid Askrikegatan ändrar bebyggelsen karaktär och där ligger en rad med fyravånings punkthus med indragna terrasser på översta våningen. Bebyggelsen klättrar sedan upp på Smedsbacken och husen blir högre allt eftersom vilket förstärker höjdskillnaden. Punkthusen på höjden är åtta till nio våningar höga och är fritt placerade i terrängen. Husen vid Rindö- Smedsbacks- och Brantingsgatorna är lite smalare än husen vid parken, men inga renodlade smalhus.

Gärdesstaden blev mycket uppmärksammat när den var nybyggd, inte minst på grund av att husen var höga och modernt utformade. Lägenheterna var påkostade och inte speciellt billiga att hyra. “Gärdets lyxkaserner” kallades de lite föraktfullt, men det hindrade inte många unga och framgångsrika från att flytta in. Hasse Ekman, Barbro Alving, Tutta Rolf och vår internationellt kända arkitekt Greta Magnusson Grossman bodde här. Även Josef Frank kom att flytta hit, till en trivsam våning på Rindögatan 52. Josef Franks plats har den lilla platsen mitt emot hans hus döpts till på senare år och där står ett par av hans stolar som gjutits av i brons.

Standarden var överlag hög, men lägenheterna mestadels små. 83 % var två rum och kök eller mindre. De flesta tvårummare eller större fick öppen spis och vissa försågs med jungfrukammare och ringledningssystem. Porttelefon var vanligt och köken gjordes små men inreddes med alla tänkbara finesser som gasspis, separat värmeskåp, rostfri diskbänk, friskluftsventilerat skafferi och senare även kylskåp. Uppe på Furusundsgatan förekom även diskmaskin och tjuvlarm. På golven låg oftast fiskbensparkett, utom i köken som fick linoleum. Trapphusen och vissa hallar belades med sten. De äldsta husen har profilerade snickerier, men de senare byggda har släta lister och dörrar. Balkongerna utformades på många olika sätt, men senare års renoveringar har tyvärr utplånat en stor del av dessa vackra skapelser.

Gärdet är inte bara bostäder, här finns också en mängd institutioner, till exempel Svenska Filminstitutet med sin brutalistiska byggnad, Dramatiska institutet vid gamla Konstfacksskolan, Krigsarkivet och den nybyggda Kungliga Musikhögskolan. Strax intill ligger Fri- och Värtahamnen som med sin omfattande båttrafik. Intill Frihamnen låg under från tidigt 1920-tal till 1952 Lindarängens flyghamn där pontonplan kunde landa. I och med att Bromma öppnade minskade trafiken här ute högst betydligt.

Strax norr om Gärdet, i anslutning till det gamla gasverksområdet, uppförs en ny stadsdel som fått namnet Norra Djurgårdsstaden. Stadsdelens nav blir det gamla fabriksområdet där Ferdinand Bobergs vackra tegelbyggnader pietetsfullt restaureras.

MIDSOMMARKRANSEN OCH TELEFONPLAN

Där idag Midsommarkransen brer ut sig låg en gång i tiden fyra torp som alla hörde till Hägerstens gård: Stora och Lilla Nyborg, Kristineberg och Midsommarkransen. På Midsommarkransen fanns en krog som hade just en midsommarkrans som symbol på dörren. Av de fyra torpen finns idag bara Lilla Nyborg kvar. År 1900 köptes området av Fastighets AB Tellus som planerade att stycka av villatomter och sälja dem. 1905 startade man dessutom ett tegelbruk och hämtade leran från nuvarande Svandammsparken. Efter bara ett år gick Tegelbruket i konkurs och 1907 köptes hela området av bankiren Olof Aschberg och hans bolag Nyborgs AB. För att sköta exploateringen bildades Tellusborgs fastighets AB och AB Förstaden Midsommarkransen.

Precis som i Aspudden togs en stadsplan fram av P O Hallman, men inte heller här kom den att realiseras. Istället kom bland annat Nils Gellerstedt på Kommunaltekniska byrån att revidera Hallmans plan vilket fick till följd att det blev färre villor och fler flerfamiljshus. 1909 såldes de första tomterna och ett par år senare stod de första husen färdiga. Bland arkitekterna som ritade husen i Midsommarkransen under denna tid märks Hagström & Ekman och Albin Brag. Husen skulle egentligen bara vara två våningar höga, men då vindarna inreddes och bottenvåningen stundtals användes till olika former av kommersiella lokaler blev de i själva verket ofta fyra våningar höga. Fasaderna var till stor del putsade men med inslag av tegel. Arkitekturen var framförallt jugend med en del nationalromantiska detaljer, en vanlig kombination vid denna tid.

Det visade sig att det inte var så lätt att hyra ut de nya förstadsbostäderna, bland annat beroende på de relativt höga hyrorna. När första världskriget så bröt ut, avstannade därför byggnadsverksamheten. Det kom att dröja till slutet av 1930-talet innan det återigen byggdes hus i någon större skala i Midsommarkransen och då bebyggdes resterande kvarter med funktionalistiskt präglade flerfamiljshus i långa rader.

Vid Tellusborgsvägen, mellan Telefonplan och Midsommarkransen, fanns under många år ett antal industrier och störst av dem torde fabriken Radius ha varit. Den byggdes 1913-1914 och det första fotogenköket kom ut på marknaden lagom till midsommar 1914. Intill Radius, i hörnet vid Midsommarvägen, startade 1927 Bryggeriet Munken som tillverkade svagdricka. Bryggeriet fanns kvar fram till 1958 och hade, när de var som störst, fem bilar om distribuerade drycken i 1-10-litersflaskor.

1917 uppfördes en pianofabrik vid Tellusborgsvägen, strax intill nuvarande mikrofonvägen. Intill uppfördes i samma veva en nybyggnad för E G Ekstrands Snickerifabrik AB. Dessa fabrikslokaler övertogs så småningom av Helios Kemisk-Tekniska fabriker som i sin tur blev en del av det tyska företaget Henkel 1931. Helios tillverkade tvättmedlet Vita Tvättbjörn och putsmedlet Röda Björn och Henkel hade varumärket Persil som kom att bli stort även i Sverige.

Bredvid Tvålfabriken, på Tellusborgsvägen 90-94, stod år 1927 Svenska Aktiebolaget Trådlös Telegrafis byggnad färdig. Företaget ägdes av tyska AEG och sålde bland annat elektronrör och radioapparater som tillverkats av tyska Telefunken. Mycket monterades också i den svenska fabriken, eftersom tullen på färdiga radiomottagare var hög, men betydligt lägre om komponenterna importerades och sattes samman i Sverige. En ny byggnad uppfördes på 1940-talet och den finns kvar än idag och har adressen Tellusborgsvägen 85.

1930 hade LM Ericsson köpt upp mark vid nuvarande Telefonplan och 1936 började man bygga en ny anläggning eftersom de gamla lokalerna vid Tulegatan i Stockholm blivit för trånga. Strax därefter påbörjades uppförandet av den nya LM-staden, ett bostadsområde med trevånings smalhus som ritades av Backström och Reinius. Stadsplanen togs fram av Albert Lilienberg och Thure Bergkrantz och husen byggdes av byggmästaren Olle Engqvist. För att pressa kostnaderna och snabba upp byggprocessen, uppfördes som en form av seriebygge med arbetslag som gick från hus till hus. Bostäderna var framförallt avsedda för LM Ericssons anställda och uppfördes av två bostadsrättsföreningar.

På 1940-talet fortsatte expansionen och ytterligare smalhus byggdes vid Bäckvägen. På en höjd intill, med adress Främlingsvägen, uppförde Stockholmshem barnrikehus med vackra fasader i rött tegel. Vid Midsommarvägen ritade Olof Thunström några punkthus för Riksbyggens räkning och de stod klara runt 1944.

Vid LM Ericssons nya fabrik uppfördes vid 1940-talets mitt en hemgård, ”Stiftelsen Midsommargården”, efter ritningar av Ture Wennerholm. Projektet stöddes av Ericssons dåvarande VD, Hans Theobald Holm, som ville skapa en plats där de anställda och deras familjer kunde umgås och ta del av folkbildningen. I bottenvåningen fanns butiker, bank och apotek. Midsommargården innehöll ursprungligen bland annat, bibliotek, festsal, kindergarten, studierum och en teatersal.

MARIABERGET

Högt ovanför Riddarfjärdens vatten reser sig Mariaberget, en viktig del av Stockholms berömda silhuett. Bebyggelsen på berget må vara gammal, men i många fall inte äldre än 1759 ty då härjade en förödande brand som slukade all bebyggelse norr om Hornsgatan, mellan Timmermansgatan och Södermalmstorg. Branden utbröt i en bagarstuga i Besvärsbacken en torr dag i juli och stod inte att hejda. Ungefär 300 gårdar i tjugo kvarter slukades av lågorna och även Maria kyrka skadades svårt när tornet rasade in.
Ny bebyggelse växte upp efter branden och under 1700-talet uppfördes många stenhus som i vissa fall finns kvar än idag, om än i något ändrat skick. Vid Bastugatan finns fortfarande några gamla träkåkar omgivna av trädgårdar, men i övrigt domineras området av stenhus av varierande ålder. På Bastugatans södra sida finns en rad med lite modernare byggnader från 1920-30-talen med en fantastisk utsikt över staden.

Laurinska huset på Bellmansgatan 4-6 är en av Mariabergets mest omskriva byggnader och tillika ett av de hus som bidrar mest till stadsbilden. Det stod klart 1891 och året därpå flyttade en nygift Carl G Laurin in. Laurin var konsthistoriker och dessutom en populär skribent och recenserade teater i Ord och bild och i hans hem samlades dåtidens kulturelit. I huset bodde också konstnärsparet Georg och Hanna Pauli innan de flyttade ut till Villa Pauli i Storängen.

På Badstugatan 40 hade under många år Eugène Jansson sitt hem och han målade många motiv som var inspirerade av de vackra vyerna på Mariaberget. 1899 kom målningen “Besvärsbacken” som ger en stämningsfylld bild av den branta gata som idag heter Brännkyrkagatan.

Nere vid Söder Mälarstrand uppfördes Mariahissen i mitten av 1880-talet. I denna pampiga byggnad anordnades en hiss som gick upp till Bellmansgatan, någon som väsentligt underlättade för alla dem som önskade ta sig upp på Mariaberget. I fastigheten låg under många år den populära restaurangen de Sud och där huserade källarmästaren August Hallner i 22 år. Hallner hade studerat vid Konstakademien och det bidrog säkert till att många konstnärer och diktare samlades i restaurangen. Lokalen dekorerades av Carl Grabow som även smyckat Berns salonger. Högst upp i huset, i tornrummet, huserade “Stjärngossarna”, fem herrar som ägnade sig åt amatörastrologi!

1934 flyttade författaren Ivar Lo Johansson in på Bastugatan 21 och bodde där fram till sin död 1990. Tvärs över gatan låg lekparken Södertäppan som året efter Lo Johanssons död döptes om till Ivar Los park. 1998 invigdes den intilliggande promenadstigen Monteliusvägen som bjuder på en hänförande utsikt över Stockholm. Oscar Montelius var för övrigt arkeolog och riksantikvarie och även medlem av Svenska akademien. Han föddes och dog i familjens hus på S:t Paulsgatan 11 där hans systrar också framlevde sina dagar i föräldrarnas gamla våning.

I mitten av 1960-talet var bebyggelsen på Mariaberget till stora delar i ett uselt skick och i stadsplaneprogrammet Söder 67 förslogs att stora delar av området skulle rivas. Hornsgatan skulle breddas och puckeln skulle sprängas bort. På gatans norra sida skulle höga hus kring öppna gårdar uppföras. För att förhindra en rivning, tillsattes en utredning och man kom snabbt fram till att bebyggelse hade ett synnerligen högt kulturhistoriskt och arkitektoniskt värde vilket resulterade i ett husen istället renoverades. Tyvärr gick man ofta lite väl hårt fram och en del hus bevarar föga av ursprunglig inredning. På det stora hela är dock Mariaberget ett av stadens intressantaste områden med många välbevarade fasader.

GRÖNDAL

Gröndal är en levande stadsdel precis utanför tullarna, och här finns mataffärer, restauranger med uteservering, bibliotek, bageri, florist med mera. Runt knuten når du härliga promenadstråk och en kort promenad bort finns badmöjligheter vid såväl Mälaren som Trekanten.

Därtill har Gröndals Båtklubb en charmig båthamn och möjlighet till egen båtplats. Från klipporna vid de vackra stjärnhusen är utsikten slående och vackra sommarkvällar har du första parkett vid solnedgången. Önskar du en kopp kaffe och något gott till är det klassiska konditoriet Lundbergs, från 1946, ett bra val. Kommunikationsmöjligheterna är utmärkta och förutom busshållplatser finns det hållplats för tvärbanan mot Liljeholmen/Sickla och Alvik/Solna.

Vill du istället gå till Liljeholmen längs Trekanten tar det 10 minuter. För den som reser mycket finns perfekt förbindelse till både Bromma flygplats, via buss från Gröndal, och Arlanda via flygbuss från Liljeholmen.

HISTORIA

Gården Gröndal, som gett stadsdelen dess namn, låg ursprungligen under Hägerstens gård men friköptes i slutet av 1700-talet och kom därefter att användas som sommarnöjde, precis som intilliggande gårdar: Stora Fågelsången, Charlottendal och Ekensberg. I samband med att Västra stambanan stod klar på 1860-talet och en mängd industrier växte upp vid Liljeholmen, kom även Gröndal att förändras. 1873 anlades Ekensbergs varv och sedan dröjde det inte länge förrän både industrier och enklare bebyggelse kom att uppföras i stadsdelen som gick under namnet Ekensberg fram till 1934. Förutom Ekensbergs varv anlades också Janssons Båtvarv, Nya Varvet och Lövholmsvarvet.

1898 blev Gröndal en del av Liljeholmens municipalsamhälle och samma år köptes hela egendommen av Gröndals Tomt- och byggnadsaktiebolag som styckade av tomter och sålde dem. Först växte en tämligen enkel kåkstad fram där både vatten och avlopp saknades vilket ledde till skriverier i tidningarna. Därefter uppfördes stora grosshandlarvillor som i själva verket var flerfamiljshus med små lägenheter. Vid Utkiksbacken och Sjöbjörnsvägen finns ett helt kvarter med dessa hus bevarade. Runt 1910 började man dock bygga 5-våningshus i sten, byggnader som än i denna dag skänker karaktär år centrala Gröndal. 1913 inkorporerades hela Brännkyrka med Stockholm och Gröndal blev en av stadens många förorter.

EKENSBERG

Ekensbergsområdet dominerades under många år av den varvsverksamhet som startades år 1873 av Stockholms Transport- & Bogserings AB. Verksamheten växte snabbt och snart fanns slip, ångsåg, verkstäder samt arbetarbostäder på platsen. Orderingången kulminerade under första världskriget, men på 1920-talet minskade den så kraftigt att transportbolaget gick i konkurs. Enskilda banken övertog då varvet och bildade AB Ekensbergs Varv. I samma veva gick Bergsunds mekaniska verkstad omkull och det gjorde att marknaden förbättrades och verksamheten kunde så småningom expandera. På 1930-talet byggde man bland annat de stora järnkonstruktioner som utgör Västerbergsbron. 1942 togs verksamheten över av Sahlénrederierna som drev varvet till 1970 då rörelsen avvecklades vilket framförallt berodde på att de stora fartyg som efterfrågades inte kunde ta sig ut från Mälaren till Saltsjön.

I mitten av 1940-talet började Stockholmshem bygga på höjden vid Gröndalsvägen. Ekensbergshöjdens bebyggelse planerades och ritades av David Helldén efter de riktlinjer som Stockholms stad hade för de nya förorter som växte upp vid denna tid.

Nytt var tankarna om grannskapsplanering vilket innebar att det förutom bostäder skulle finnas någon form av centrumanläggning. I Ekensberg byggdes både ett litet centrum och ett daghem. Bebyggelsen kompletterades i slutet av 1950-talet med några punkthus ritade av Ernst Grönwall.

Redan på 1730-talet hade ett värdshus uppförts i området och det kom att tjäna som kontor under varvsepoken. Ekensbergs värdshus var egentligen en sjökrog och dit kom naturligtvis också Carl Michael Bellman som skildrar besöket i Fredmans Epistel N:o 48.

När Stockholms stad köpte området på 1970-talet skyddades värdshuset i stadsplanen och har därför bevarat in i våra dagar. På 1980-talet byggdes ett nytt stort bostadsområdet där varvet tidigare legat och det ritades av Lars Brydes Arkitektkontor för Stockholmshems räkning. Byggnaderna i gult tegel och korrugerad plåt utgör ett bekant inslag i dagens Ekensberg.

GAMLA STAN

Gamla stan, eller Staden mellan broarna som dess namn en gång lydde, utgjorde länge det egentliga Stockholm. Här ligger Stockholms slott och Börshuset, Storkyrkan och Tyska kyrkan, den legendariska restaurangen Gyllene Freden och inte minst finns det många intressanta berättelser och legender som kretsar kring stadsdelen.

Husen vid Gamla stans smala gränder är i de allra flesta fall mycket gamla, men de har byggts om och till under århundradena. Att de skulle bevarats åt eftervärlden var inte alltid självklart. Under 1800-talets andra hälft presenterades flera planer på hur området skulle kunna saneras och bebyggas med nya, moderna hus. Radikalast var byggmästaren August Emmanuel Rudberg som ansåg att Gamla stan var “en kvarleva av medeltidens barbariska byggnadssätt, men en kvarleva som saknar ålderdomens vördnadsvärdhet” och därför förordade rivning av de flesta hus förutom Slottet, Börshuset, kyrkorna och ytterligare ett par hus. Till sist svängde dock opinionen och i mitten av 1930-talet började man på prov sanera kvarteret Cepheus under ledning av arkitekten Albin Stark.

Resultatet ansågs mycket lyckat och idag har hela stadsdelen ett starkt skydd. Den första svenska färgfilmen spelades in i Gamla stan och den är från 1946. Huvudrollen spelas av Edvard Persson som spelar en alltför snäll utmätningsman. Färgsystemet var Cinecolor, ett tvåfärgssystem som inte ger de mest naturtrogna färger. Andra filmer som utspelar sig i stadsdelen är Lorden från gränden och Melodin från gamla stan, båda med Nils Poppe. Samtliga ger en vink om hur livet i stadsdelen gestaltade sig på 1930-40-talen då standarden i de flesta hus fortfarande var låg.