En bit utanför Gävle bor byggnadsantikvarien Erika Åberg med sin familj. De flesta av er känner igen henne som programledare i SVT:s serie Det sitter i väggarna. Vi har hälsat på hos Erika för att höra hennes historia och se hur hon och familjen bor! Foto av Johan Spinnell.
INTERVJUN
Hej Erika, vad roligt att vi får hälsa på hos dig här i Gästrikland!
Välkomna ska ni vara! Vad roligt att ni ville kika förbi vår gård.
Det vore intressant att höra lite om din bakgrund, vad är det som gjort att du är byggnadsantikvarie idag?
Jag tänker att det har börjat som en inspiration från min egen släkt. Min morfar var målare och min farfar var murare. De berättade för mig om hur deras yrken förändrats genom tiden. Ju närmare pensionen de kom, desto mer föll deras hantverkskunnande i status. Industrin förändrades och farfar stod och blandade blåbetong medan morfar målade parkeringsgarage. Det här kände jag mig förtvivlad över, både sett till att gediget hantverkskunnande gick till spillo men också det faktum att byggmaterialen gjorde folk sjuka.
På Högskolan i Gävle läste jag kultur- och kommunikationsprogrammet samt kurser i media. Sedan fick jag syn på en broschyr från Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Man skulle få vara med och restaurera en av flyglarna till Roma Kungsgård på Gotland, vilket jag tilltalades av. Där fick jag testa på många olika typer av hantverk och vi fick lära oss att se huset som en historiebok. Att tänka på vilkas berättelser som blir och inte blir representerade, vad vi sparar hos byggnaderna med mera. Byggnadsvården som koncept började med att rädda de mest dyrbara och nobla byggnaderna, men de bevarade husen borde förstås representera alla samhällsklasser.
Sedan sökte jag in till det treåriga programmet i byggnadsvård som Högskolan på Gotland arrangerar. Det var både teori och praktik. Så pass praktiskt att vi exempelvis fick hugga ned timmer i en ekskog och bygga ett hus av virket. Utbildningen hade människor från olika bakgrunder och med olika kön, alla fick hjälpa till oavsett hur hantverksskrået historiskt har sett ut.
Spännande! Fick du med dig några särskilda erfarenheter från utbildningstiden?
Jadå, framförallt har det praktiska hantverket betytt mycket för mig. Vi fick åka runt i verkstäderna och prova på olika hantverk såsom stuckatur, smide, att bränna eget kalkbruk. I princip utrotningshotade hantverk på så sätt.
Sedan blev jag peppad på att berätta för människor om vad byggnadsvård innebar, då det var ett okänt begrepp. Jag skrev en uppsats om restaureringsideologin i olika tidskrifter och om hur man definierade byggnadsvård. Jag jämförde magasinen Byggnadskultur, Gård & Torp samt Vi i Villa. Byggnadskultur var tidskriften som hade det tydligaste varsamhetsperspektivet.
Hur såg ditt första antikvariska jobb ut efter utbildningen?
Till en början fick jag ett erbjudande från Länsmuseet Gävleborg som byggnadsantikvarie. Där fick jag lära mig väldigt mycket. En period ägnades till att vara kyrkoantikvarie, vilket var spännande då det kunde innebära att kombinera riktigt gammal arkitektur med modern teknik. En viktig sak som jag lärt mig är att byggnadsvård inte bara handlar om att bevara en idyll. Ett exempel är industrin som präglat Gästriklands historia med bl.a. järnframställning. Det finns många minnen hos folk om de stora smutsiga fabrikerna och de tråkiga arbetsförhållandena. Men bara för att minnena inte är lika trevliga så är inte det skäl nog för att riva just det kulturarvet.
När slog tanken om byggnadsvård egentligen igenom?
Det är främst på 1970-talet som det började komma mer. Man ska veta att byggnadsvården kommer i cykler, vilket inte är så konstigt. Tiden går och först när något står klart och färdigbyggt så förstår man kanske att det var bättre förr. Miljonprogrammen kunde rätt enkelt jämföras med tidigare stadsplanerings- och arkitekturideal och någonstans föddes det en tanke på att nytt inte alltid är bättre. Det finns en tydlig miljöaspekt inom byggnadsvård som är väldigt aktuell i dagens tid. Att det inte är hållbart att blåsa ut en inredning av fint gammalt kärnvirke, bara för att man inte tycker om stilen.
Nu har du varit husexpert i det omtyckta programmet Det sitter i väggarna på SVT sedan 2015. Hur hamnade du där?
Produktionsbolaget hade den här idén med arkivforskning och byggnadsvård i samma tv-ruta och trodde att det kunde passa SVT. De ville ha en yngre kvinna som kunde byggnadsvård både i teorin och praktiken, sedermera hittade de mitt namn på Instagram. Jag hade en blogg då och skrev även krönikor åt Gård & Torp. Då kom de hit till vår gård en dag!
De hade med sig statister och skulle bygga upp en testscen. Jag kunde aldrig i hela mitt liv se mig som programledare. Jag ville att bygnadsvården skulle nå fler, men jag kände absolut inte att jag ville fronta det hela.
Men när de kom hit hade vi en så rolig stund! De var prestigelösa och enkla som människor. Att göra den där testscenen blev lekfullt och roligt. När idén väl gick igenom alla hinder så blev det ett väldigt lyckat projekt som sedan innebar att jag kunde göra tv en stor del av året. Den här höst-vintern är det den fjärde säsongen som spelas in sedan 2015 och det har varit fantastiskt rolig tid.
Kul, vi intygar att det är en bra och trevlig serie! Vad är ditt enklaste råd till den som vill bevara sitt gamla hus?
Man ska behålla det som är av god kvalitet! Sedan är det naturligt att det blir en mix av olika stilar. Det ska inte behöva bli så att folk renoverar sönder sitt förhållande, så en avvägning är alltid på sin plats.
Var ska man leta om man vill veta mer om sitt hus?
Jag tipsar i så fall om det lokala museet och hembygdsföreningar, men även grannar och tidigare ägare förstås.
Ett avsnitt av Det sitter i väggarna kryddas ofta av att en före detta boende i huset kommer och hälsar på. Har det någonsin hänt er här på gården?
Ja, det har det faktiskt! Helt oanmäld dök tant Anna upp hos oss, som bodde på gården på 1940-talet. Hon och hennes dotter gick omkring här och kommenterade hur mycket träden och perennerna hade vuxit. I och med att vi har restaurerat huset löpande så kunde jag inte låta bli att tänka att vi delvis tog bort spåren av hennes renovering. Man kan säga att vi på vissa sätt har återställt huset till hennes svärföräldrars tid. Under funkiseran tog man för vana att förenkla interiörer som vi idag sätter ett större värde på.
Modernisering blir förr eller senare nödvändigt, hur ser du på det?
Visst är det så, inte minst gäller det badrum och kök som har utvecklats stort mellan decennierna. Men det betyder inte att man behöver plocka bort alla beståndsdelar i exempelvis ett kök, tvärtom. Vårt kök är faktiskt ett bra exempel. Om vi skulle ha återställt detta kök så vore vi tvungna att riva ut det vackra funkisköket och sätta dit en vedspis. Från början hade huset nog inte ens indraget vatten, då blir det förstås orimligt att försöka bevara den dåtida standarden. För oss kändes det självklart att bevara funkisinredningen, som ett vittne om hur hemmafruarnas liv förbättrades under mitten av 1900-talet.
Låter rimligt! Berätta lite mer om köket!
Vi har bevarat så mycket som möjligt av funkisinredningen. Det enda vi egentligen har förändrat är diskbänken. Köket har en diskbänkstomme från Ikea medan vi har tillverkat luckorna själva, för att få samma överfalsade modell som originalet. När vi flyttade in i huset så var diskbänken i originalutförande, d.v.s. låg och kort. Vi var förstås tvungna att göra vårt hem praktiskt, samtidigt var diskbänken i ett dåligt skick p.g.a. gnagare så det gick tyvärr inte att spara den. Vi har Ikeas inbyggnadsdiskmaskin som vi har byggt in på ett stilpassande sätt. Det gäller att isolera problemet och sedan lösa det, inte tänka att det blir enklast att göra om allt.
Hur har tankarna gått om möblemanget?
Vi har tänkt att vi inte ska begränsa oss för mycket. En tidstypisk möblering passar sällan den moderna familjens sätt att bo. Bekvämligheten har ändrats med tiden, så i husets sal har vi förstås fredagsmys som alla andra familjer. Möblerna som sådana kommer till stor del från loppmarknader. Det är underbart att slippa oroa sig för repor och defekter som med nya möbler. Gamla möbler har nötts i fler decennier, ofta på ett sätt som är behagligt för ögat på ett annat sätt. Egentligen har jag samma sätt att se på möbler som byggmaterial. Man ser vad som har kvalitet och som fungerat länge, samtidigt har de ett skapligt andrahandsvärde.
Hur kommer det sig att ni landade här?
Innan vi flyttade hit hade vi bott i lägenheter på olika håll i Gävle och Uppsala. Vi hade idén om att bo i ett hus. Jag drömde faktiskt om en funkisvilla i stan medan min man Björn hade siktet på en 1700-talsherrgård. Av ekonomiska skäl blev det mer rimligt att mötas här, vilket vi är väldigt glada för idag.
Huset kostade precis under en miljon kronor för 12 år sedan. Vi tyckte att det var fantastiskt att få el och vatten för det priset, sedan insåg vi att det inte riktigt fungerade. Lamporna bara blinkade och vatten var missfärgat. Vi har nog gjort det mesta under våra år här i huset.
Sedan var det egentligen trädgården som jag föll för, det är en tomt som har gjort mig trädgårdsintresserad genom åren. Här finns bl.a. plommon, äpplen, hallon, vinbärsbuskar och perenner.
Hur gammalt är huset?
Vi har hittat ett kontrakt på ett egnahemslån från 1911 så vi gissar att huset började byggas då. Grannarna berättade att delar av huset kanske har stått i en by längre bort. Det är vanligt att gårdar har flyttats, inte minst på grund av jordbruksreformerna.
Vad har ni haft för tankar om färgerna i huset?
Jag har gjort undersökningar och sett vilka färger som funnits tidigare i huset.
Hur tar man reda på det?
Man får titta på ställen där man kan tänka sig att nötningen inte blivit lika hård. Bakom en dörr, invid skrymslen eller där svabben inte kommit åt under decennierna. Om man vill hitta gamla tapeter är det bra att göra en undersökning högt upp på väggen.
Har ni byggt mycket själva?
Jadå, förutom de tunga sakerna såsom el, vvs och tak. Men ett vanligt misstag är att tro att renoveringen inte kommer ta mer än några år, då är det lätt hänt att den som har mest förkunskaper tar hand om renoveringen från början. Men ett hus med så stora restaureringsbehov som vårt är ett 10-årsprojekt och när man väl förstått det så inser man att man måste dela på jobbet i förhållandet. Efter ett halvår hade Björn lärt sig grunderna och då kunde vi bygga mer tillsammans.
Har ni något projekt runt hörnet?
Det finns alltid något att göra med hus, men en sak som vi ser fram emot är bygget av vårt orangeri! Det blir en social och härlig plats som kommer kunna användas till både festligheter och odlingar. Vi har införskaffat gamla fönster från en skola och planen är att göra en vägg av återvunnet lertegel.
Vad roligt att vi fick kika förbi hos dig Erika, tack för alla lärdomar och inspiration!
Tack själva för att ni ville hälsa på! Det är jätteroligt att ni också lyfter fram byggnadsvården.
TACK FÖR ATT DU KIKADE IN!
Text och foto
Bloggar även på www.herrs.se
