1940-TALET ÄR ETT SPECIELLT ÅRTIONDE
1940-talet är ett speciellt årtionde. Det utgör länken mellan 1930- och 1950-talen och präglas till stor del av andra världskrigets umbäranden när inte bara mat och bensin ransonerades, utan även betong och stål. 1945 framlade Bostadssociala utredningen sitt slutbetänkande och folkhemsbygget tog fart på allvar. Fortfarande var dock resurserna små och tvårummaren var den vanligaste familjebostaden. 1930-talets barnrikehus avvecklades och istället valde man att genom bostadsbidrag förbättra för hushåll med låga inkomster.
Sakta men säkert förändrades 1930-talets stadsplaneideal mot trafikseparerade områden och tydligare gårdsbildningar. Man kan säga att 1920-talets storgårdskvarter till viss del återvände, men i ny tappning. Initialt var dock mycket sig likt och i förorterna fortsatte trevåningslängorna att bre ut sig.
STJÄRNHUSOMRÅDEN
I Rosta i Örebro och Gröndal i Stockholm byggdes under 1940-talets andra hälft två områden som visade vägen mot 1950-talet, nämligen Backströms och Reinius stjärnhusområden. Här har smalhuslängornas monotoni ersatts av löst sammansatta gårdar, ett resultat av att stjärnhusen fogats samman. En annan hustyp som lanserats i slutet av 1930-talet, men som blev vanlig först under kommande decennier, var punkthusen som ofta valdes för att förstärka höjdskillnaderna i ett kuperat landskap.
TEGEL ALLT VANLIGARE
Under 40-talet växte en reaktion fram mot den renodlade funktionalismen med sitt radikala och inte minst elitistiska formspråk. Skillnaderna är kanske inte alltid så stora, men ofta fullt märkbara. Spritputsen, en grovkornig puts som varit vanlig under 1890-talet, kom åter till heders under decenniets andra hälft. Den gavs ofta mättade nyanser och kombinerades med omfattningar i vit slätputs, ett förfarande som levde kvar en bit in på 1950-talet.
Även tegel blev återigen vanligt, inte minst när offentliga byggnader uppfördes. De tidigare så illa sedda fönsterspröjsarna återvände också, men anbringades asymmetriskt över glasytan och användes främst i vardagsrum. Balkongerna var fortfarande viktiga och fronterna utfördes ofta i sinuskorrugerad plåt. Mellan plåt och handledare hittar man ofta en mellanliggare som gör att själva fronten kan hållas lägre, en möjlighet som dock inte alltid utnyttjas.
MATPLATS I KÖKET
Interiört blir lägenheterna något rymligare och inte riktigt lika kompakta som på 1930-talet. Därtill blir garderoberna fler. Den största skillnaden är dock att köken tillåts växa, och att matplatsen åter kommer till heders som en naturlig det av köket. Fortfarande byggs dock kök med matrum, men 1930-talets uppdelning med glasvägg emellan försvinner några år in i det nya decenniet. Vid 1940-talets mitt inleds också arbetet med att ta fram en köksstandard, och det förslag som presenterades 1948 klubbades efter justeringar 1950.
