På 1890-talet blev balkongerna fler och fler, utan att för att den skulle bli var mans egendom. De utfördes ofta i smide och bars av smäckra stöttor i samma material. När jugendstilen så slog igenom förändrades balkongerna och anpassades efter de nya idealen med konstfärdigt formgivna räcken i tidens anda. Även om balkonger framförallt hörde samman med lite mer påkostade hus, kan de ses på ganska många hus från 1900-talets två första decennier. Förutom en fri placering på fasaden, ses balkongen ofta som avslutning på burspråk, eller mellan två burspråk. Även om de flesta balkongerna gjordes i smide, utformas en del i sten eller tegel för att passa till byggnadens arkitektur.
I ett stort antal trapphus som byggdes under denna tid var balkongen en vanlig detalj och då var den framförallt avsedd för vädring och lades indragen från fasadlivet vid vilplanen. Dessa vädringsbalkonger delades av hyresgästerna och får nog sägas spegla det nyvaknade intresset för hygien.
Under 1920-talet dominerade nyklassicismens sparsamt dekorerade fasader och där var balkongen ett sällsynt inslag. Framförallt användes den som ett dekorelement och många är de hus som bara har en enda balkong, en blygsamt tilltagen som placerats på våning två trappor. Betydligt vanligare var den så kallade kungsbalkongen, dvs en från fasadlivet indragen balkong högst upp i huset. Kungsbalkongen utfördes ofta i tegel som putsades och kombinerades med genombrutna partier med balusterdockor. I andra fall valdes dekorativt smide, en räckestyp som också nyttjades till franska balkonger, dvs en inåtgående balkongdörr med ett räcke framför, som blev vanlig förekommande under detta decennium. Merparten av de balkonger som monterades fram till 1930 har bevarats in i våra dagar och pryder än idag stenstadens hus.
1940-talet präglades av andra världskrigets ransoneringar och balkongerna fick allt som oftast en enkel utformning med fronter i sinuskorrugerad plåt och en enkel handledare. Först vid slutet av decenniet blev experimentlustan återigen stor och en uppsjö av olika balkongräcken konstruerades. En vanlig variant är korrugerad plåt som blandas upp med genombrutna partier i dekorativt smide med plats för en blomlåda. Även mellan handledare och plåtfront kunde ett smidesparti placeras, till exempel i zigzagmönster. Mot slutet av decenniet började dock nya material komma in i bilden och fronter i betong eller dito klädda med asbestplattor vann mark. En stor del av balkongerna från denna tid har bytts ut mot moderna i underhållsfri lättmetall och därför får man förlita sig på gamla bilder om man vill veta hur husen en gång såg ut.
Under 1960-talet blev det allt vanligare med indragna balkonger med en balkongfront i form av en dekorativt utformad betongplatta, ej sällan med frilagd ballast, dvs synliga stenar. Samtidigt ersätts smidet allt oftare av konstruktioner utförda i underhållsfri aluminium. Dessa är så gott som omöjliga att underhålla och åldras inte så väl.
Balkonger är och har alltid varit en viktig del av husets arkitektur och bör därför bevaras med största pietet. Tyvärr har modernismens balkonger ofta behandlats styvmoderligt och idag är det ovanligt med ursprungliga balkonger på flerfamiljshus från denna tid. I de flesta fall har de gamla smidesbalkongerna ersatts med nya i lättmetall som knappast passar på en vacker gammal fasad. Att ersätta dessa med kopior av de ursprungliga är därför en god idé om man vill återställa husets arkitektur.
