Det första steget mot det moderna köket togs i mitten av 1800-talet när vedspisen blev vanlig i de svenska hemmen. Tack vare detta blev det betydligt enklare att koka och baka, och dessutom blev det lättare att hålla rent och snyggt i köket som på den tiden, åtminstone i lite enklare hem, var ett boningsrum.
På 1880-talet, när den moderna staden på allvar började bre ut sig i form av stora hyreshus, avskildes vanligtvis, i lite större lägenheter, köket från övriga delar av bostaden. Tillsammans med serveringsrum och jungfrukammare bildade de en enhet som förlades mot gården, på behörigt avstånd från sällskapsrummen, så de inte skulle nås av matoset. I mindre lägenheter om ett till två rum och kök blev köket istället en del av lägenheten och nyttjades ofta som sovrum nattetid.
RINNANDE VATTEN
Vid den här tiden utrustades många nybyggda hus med rinnande kallt vatten och avlopp, vilket naturligtvis underlättade väsentligt. Att både bära in färskt vatten och gå ut med slaskvattnet hade tidigare utgjort en betungande del av köksarbetet. Men bodde man omodernt fick man finna sig i det en bra bit in på 1900-talet. Till vedspisen hörde ofta en vattenreservoar som värmdes upp av spisen och som gav varmvatten till disk. Bland övrig utrustning fanns ett ventilerat skafferi och en diskbänk klädd med zinkplåt med tillhörande diskbalja, kompletterat med ett antal öppna hyllor och kanske också ett förvaringsskåp. Porslin och de mesta som behövdes för dukningen förvarades i serveringsrummet intill, som i sin tur anslöt till matsalen. I små lägenheter saknades serveringsrum och där åt man istället i köket.
Köken höll sig förvånansvärt oförändrade under många år men när centralvärmen började slå igenom på 1910-talet bytes vedspisen ut mot en gas- eller elspis och kallvattnet kompletterades med en varmvattenkran, vilket gav nästan obegränsad tillgång till varmvatten. Fram till mitten av 1900-talet förekom dock perioder när varmvattnet ransonerades och bara var tillgängligt ett par gånger i veckan.
DET MODERNA STANDARDKÖKET
1924 startade HSB Stockholm sin verksamhet och med dem föddes det moderna standardköket. HSB pressade priserna så mycket det bara gick, och började tidigt att tillverka köksmoduler på fabrik som sedan monterades på plats. Det dröjde heller inte länge innan köken också målades på fabriken vilket minskade kostnaden ytterligare. Vid den här tiden planerades ett HSB-kök enligt följande: skafferi vid ytterväggen, arbetsbänk, gasspis och en diskbänk klädd i marmor med kranar för varmt och kallt vatten på kökets ena sida. På motstående sida fanns ett rymligt borst- och porslinsskåp som inte fick vara bredare än att en kökssoffa fick plats mellan skåpet och ytterväggen. Matplatsen kunde tack vare denna planering placeras vid fönstret och blev samtidigt en bra arbetsplats, till exempel för sömnad.
FUNKISKÖK
Hösten 1929 slog de nya, kompakta funkisköken igenom. Framförallt var det HSB:s så kallade oktoberhus från det året som utrustades med de nya kokvrår som kom att dominera 1930-talets lägenhetsproduktion. Denna omdiskuterade kökslösning hade troligtvis konstruerats av en av 1920-talets ledande köksexperter, fru Almida Pettersson, som delat av sitt kök i två delar med en glasvägg. Själva köksdelen förlades längst in och på andra sidan glasväggen kunde ett rymligt mat- eller sovrum anordnas. Arkitekten Albin Stark lät sig inspireras av Almidas lösning och presenterade kökstypen i tidskriften Bygge och Blad 1926 där han också visade på en annan plan som passade smala hus. Där låg både köksdelen och matrummet invid ytterväggen och båda hade fönster.
1930-TALS KÖK
Även om 1930-talets kök ofta gjordes alltför små, ansågs de moderna med den tidens praktiska nymodigheter, till exempel den rostfria diskbänken som var både lättskött, hygienisk och dekorativ. Många kök fick också en specerihylla med skeppor av glas där mjöl, gryn och andra torrvaror förvarades. Några år in på 1930-talet blev köksluckorna släta, de kläddes nämligen med masonit för att de skulle blir lättare att hålla rena jämfört med de gamla fyllningsluckorna. Fortfarande användes överskåp i något begränsad omfattning, för det mesta bara i delar av köket och inte ovanför diskbänk och spis.
1940-TALS KÖK
På 1940-talet blev överskåpen allt vanligare och snedskåpen var en populär variant som dessutom var relativt billig att tillverka. 1948 framlades ett förslag till svensk köksstandard som klubbades 1950. Standarden hade utvecklats i samarbete med Hemmens Forskningsinstitut och var resultatet av många års köksstudier. Den innefattade både över- och underskåp samt högskåp, garderober och städskåp. Dessutom fanns riktlinjer för hur modulerna skulle sättas samman och hur många som behövdes beroende på lägenhetsstorlek. Bänkhöjden var ofta 85 cm, och diskbänken 90 cm hög för att underlätta vid disk. De kök som byggdes under 1950-talets första hälft är för det mesta mycket gedigna med stommar i massivt trä. I mitten av 1950-talet började det bli allt vanligare att de större tillverkarna ersatte det massiva träet i stommarna med ett ramverk av reglar som kläddes i masonit. Det blev både billigare och minskade vikten. Mer påkostade köksluckor och lådfronter fanerades med teak eller mahogny vilket gav ett exklusivt intryck.
1960-TALS KÖK
1962 reviderades köksstandarden, men det mesta var sig likt. Det klassiska snabelbeslaget Ticka, som blev populärt redan på 1940-talet, ersattes däremot av Stil 55 som presenterats på H55-utställningen i Helsingborg. Köken blev allt färgstarkare och eftersom de sprutlackerades på fabrik fick de en nästintill perfekt yta. En ny typ av ytbehandling lanserades också, luckor med plastlaminat, som bland annat förekommer på det Formfac-kök som Sigvard Bernadotte ritade. När decenniet gick mot sitt slut dök en ny skåptyp upp, den så kallade kontinentalhöjden som inte går ända upp till tak, men det är en helt annan historia.
