May 2019 - Historiska Hem

Archive for May, 2019

HEMMA HOS ERIKA ÅBERG

En bit utanför Gävle bor byggnadsantikvarien Erika Åberg med sin familj. De flesta av er känner igen henne som programledare i SVT:s serie Det sitter i väggarna. Vi har hälsat på hos Erika för att höra hennes historia och se hur hon och familjen bor! Foto av Johan Spinnell.

INTERVJUN

Hej Erika, vad roligt att vi får hälsa på hos dig här i Gästrikland!
Välkomna ska ni vara! Vad roligt att ni ville kika förbi vår gård.

Det vore intressant att höra lite om din bakgrund, vad är det som gjort att du är byggnadsantikvarie idag?
Jag tänker att det har börjat som en inspiration från min egen släkt. Min morfar var målare och min farfar var murare. De berättade för mig om hur deras yrken förändrats genom tiden. Ju närmare pensionen de kom, desto mer föll deras hantverkskunnande i status. Industrin förändrades och farfar stod och blandade blåbetong medan morfar målade parkeringsgarage. Det här kände jag mig förtvivlad över, både sett till att gediget hantverkskunnande gick till spillo men också det faktum att byggmaterialen gjorde folk sjuka.

På Högskolan i Gävle läste jag kultur- och kommunikationsprogrammet samt kurser i media. Sedan fick jag syn på en broschyr från Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Man skulle få vara med och restaurera en av flyglarna till Roma Kungsgård på Gotland, vilket jag tilltalades av. Där fick jag testa på många olika typer av hantverk och vi fick lära oss att se huset som en historiebok. Att tänka på vilkas berättelser som blir och inte blir representerade, vad vi sparar hos byggnaderna med mera. Byggnadsvården som koncept började med att rädda de mest dyrbara och nobla byggnaderna, men de bevarade husen borde förstås representera alla samhällsklasser.

Sedan sökte jag in till det treåriga programmet i byggnadsvård som Högskolan på Gotland arrangerar. Det var både teori och praktik. Så pass praktiskt att vi exempelvis fick hugga ned timmer i en ekskog och bygga ett hus av virket. Utbildningen hade människor från olika bakgrunder och med olika kön, alla fick hjälpa till oavsett hur hantverksskrået historiskt har sett ut.

Spännande! Fick du med dig några särskilda erfarenheter från utbildningstiden?
Jadå, framförallt har det praktiska hantverket betytt mycket för mig. Vi fick åka runt i verkstäderna och prova på olika hantverk såsom stuckatur, smide, att bränna eget kalkbruk. I princip utrotningshotade hantverk på så sätt.

Sedan blev jag peppad på att berätta för människor om vad byggnadsvård innebar, då det var ett okänt begrepp. Jag skrev en uppsats om restaureringsideologin i olika tidskrifter och om hur man definierade byggnadsvård. Jag jämförde magasinen Byggnadskultur, Gård & Torp samt Vi i Villa. Byggnadskultur var tidskriften som hade det tydligaste varsamhetsperspektivet.

Hur såg ditt första antikvariska jobb ut efter utbildningen?
Till en början fick jag ett erbjudande från Länsmuseet Gävleborg som byggnadsantikvarie. Där fick jag lära mig väldigt mycket. En period ägnades till att vara kyrkoantikvarie, vilket var spännande då det kunde innebära att kombinera riktigt gammal arkitektur med modern teknik. En viktig sak som jag lärt mig är att byggnadsvård inte bara handlar om att bevara en idyll. Ett exempel är industrin som präglat Gästriklands historia med bl.a. järnframställning. Det finns många minnen hos folk om de stora smutsiga fabrikerna och de tråkiga arbetsförhållandena. Men bara för att minnena inte är lika trevliga så är inte det skäl nog för att riva just det kulturarvet.

När slog tanken om byggnadsvård egentligen igenom?
Det är främst på 1970-talet som det började komma mer. Man ska veta att byggnadsvården kommer i cykler, vilket inte är så konstigt. Tiden går och först när något står klart och färdigbyggt så förstår man kanske att det var bättre förr. Miljonprogrammen kunde rätt enkelt jämföras med tidigare stadsplanerings- och arkitekturideal och någonstans föddes det en tanke på att nytt inte alltid är bättre. Det finns en tydlig miljöaspekt inom byggnadsvård som är väldigt aktuell i dagens tid. Att det inte är hållbart att blåsa ut en inredning av fint gammalt kärnvirke, bara för att man inte tycker om stilen.

Nu har du varit husexpert i det omtyckta programmet Det sitter i väggarna på SVT sedan 2015. Hur hamnade du där?
Produktionsbolaget hade den här idén med arkivforskning och byggnadsvård i samma tv-ruta och trodde att det kunde passa SVT. De ville ha en yngre kvinna som kunde byggnadsvård både i teorin och praktiken, sedermera hittade de mitt namn på Instagram. Jag hade en blogg då och skrev även krönikor åt Gård & Torp. Då kom de hit till vår gård en dag!

De hade med sig statister och skulle bygga upp en testscen. Jag kunde aldrig i hela mitt liv se mig som programledare. Jag ville att bygnadsvården skulle nå fler, men jag kände absolut inte att jag ville fronta det hela.

Men när de kom hit hade vi en så rolig stund! De var prestigelösa och enkla som människor. Att göra den där testscenen blev lekfullt och roligt. När idén väl gick igenom alla hinder så blev det ett väldigt lyckat projekt som sedan innebar att jag kunde göra tv en stor del av året. Den här höst-vintern är det den fjärde säsongen som spelas in sedan 2015 och det har varit fantastiskt rolig tid.

Kul, vi intygar att det är en bra och trevlig serie! Vad är ditt enklaste råd till den som vill bevara sitt gamla hus?
Man ska behålla det som är av god kvalitet! Sedan är det naturligt att det blir en mix av olika stilar. Det ska inte behöva bli så att folk renoverar sönder sitt förhållande, så en avvägning är alltid på sin plats.

Var ska man leta om man vill veta mer om sitt hus?
Jag tipsar i så fall om det lokala museet och hembygdsföreningar, men även grannar och tidigare ägare förstås.

Ett avsnitt av Det sitter i väggarna kryddas ofta av att en före detta boende i huset kommer och hälsar på. Har det någonsin hänt er här på gården?
Ja, det har det faktiskt! Helt oanmäld dök tant Anna upp hos oss, som bodde på gården på 1940-talet. Hon och hennes dotter gick omkring här och kommenterade hur mycket träden och perennerna hade vuxit. I och med att vi har restaurerat huset löpande så kunde jag inte låta bli att tänka att vi delvis tog bort spåren av hennes renovering. Man kan säga att vi på vissa sätt har återställt huset till hennes svärföräldrars tid. Under funkiseran tog man för vana att förenkla interiörer som vi idag sätter ett större värde på.

Modernisering blir förr eller senare nödvändigt, hur ser du på det?
Visst är det så, inte minst gäller det badrum och kök som har utvecklats stort mellan decennierna. Men det betyder inte att man behöver plocka bort alla beståndsdelar i exempelvis ett kök, tvärtom. Vårt kök är faktiskt ett bra exempel. Om vi skulle ha återställt detta kök så vore vi tvungna att riva ut det vackra funkisköket och sätta dit en vedspis. Från början hade huset nog inte ens indraget vatten, då blir det förstås orimligt att försöka bevara den dåtida standarden. För oss kändes det självklart att bevara funkisinredningen, som ett vittne om hur hemmafruarnas liv förbättrades under mitten av 1900-talet.

Låter rimligt! Berätta lite mer om köket!
Vi har bevarat så mycket som möjligt av funkisinredningen. Det enda vi egentligen har förändrat är diskbänken. Köket har en diskbänkstomme från Ikea medan vi har tillverkat luckorna själva, för att få samma överfalsade modell som originalet. När vi flyttade in i huset så var diskbänken i originalutförande, d.v.s. låg och kort. Vi var förstås tvungna att göra vårt hem praktiskt, samtidigt var diskbänken i ett dåligt skick p.g.a. gnagare så det gick tyvärr inte att spara den. Vi har Ikeas inbyggnadsdiskmaskin som vi har byggt in på ett stilpassande sätt. Det gäller att isolera problemet och sedan lösa det, inte tänka att det blir enklast att göra om allt.

Hur har tankarna gått om möblemanget?
Vi har tänkt att vi inte ska begränsa oss för mycket. En tidstypisk möblering passar sällan den moderna familjens sätt att bo. Bekvämligheten har ändrats med tiden, så i husets sal har vi förstås fredagsmys som alla andra familjer. Möblerna som sådana kommer till stor del från loppmarknader. Det är underbart att slippa oroa sig för repor och defekter som med nya möbler. Gamla möbler har nötts i fler decennier, ofta på ett sätt som är behagligt för ögat på ett annat sätt. Egentligen har jag samma sätt att se på möbler som byggmaterial. Man ser vad som har kvalitet och som fungerat länge, samtidigt har de ett skapligt andrahandsvärde.

Hur kommer det sig att ni landade här?
Innan vi flyttade hit hade vi bott i lägenheter på olika håll i Gävle och Uppsala. Vi hade idén om att bo i ett hus. Jag drömde faktiskt om en funkisvilla i stan medan min man Björn hade siktet på en 1700-talsherrgård. Av ekonomiska skäl blev det mer rimligt att mötas här, vilket vi är väldigt glada för idag.

Huset kostade precis under en miljon kronor för 12 år sedan. Vi tyckte att det var fantastiskt att få el och vatten för det priset, sedan insåg vi att det inte riktigt fungerade. Lamporna bara blinkade och vatten var missfärgat. Vi har nog gjort det mesta under våra år här i huset.

Sedan var det egentligen trädgården som jag föll för, det är en tomt som har gjort mig trädgårdsintresserad genom åren. Här finns bl.a. plommon, äpplen, hallon, vinbärsbuskar och perenner.

Hur gammalt är huset?
Vi har hittat ett kontrakt på ett egnahemslån från 1911 så vi gissar att huset började byggas då. Grannarna berättade att delar av huset kanske har stått i en by längre bort. Det är vanligt att gårdar har flyttats, inte minst på grund av jordbruksreformerna.

Vad har ni haft för tankar om färgerna i huset?
Jag har gjort undersökningar och sett vilka färger som funnits tidigare i huset.

Hur tar man reda på det?
Man får titta på ställen där man kan tänka sig att nötningen inte blivit lika hård. Bakom en dörr, invid skrymslen eller där svabben inte kommit åt under decennierna. Om man vill hitta gamla tapeter är det bra att göra en undersökning högt upp på väggen.

Har ni byggt mycket själva?
Jadå, förutom de tunga sakerna såsom el, vvs och tak. Men ett vanligt misstag är att tro att renoveringen inte kommer ta mer än några år, då är det lätt hänt att den som har mest förkunskaper tar hand om renoveringen från början. Men ett hus med så stora restaureringsbehov som vårt är ett 10-årsprojekt och när man väl förstått det så inser man att man måste dela på jobbet i förhållandet. Efter ett halvår hade Björn lärt sig grunderna och då kunde vi bygga mer tillsammans.

Har ni något projekt runt hörnet?
Det finns alltid något att göra med hus, men en sak som vi ser fram emot är bygget av vårt orangeri! Det blir en social och härlig plats som kommer kunna användas till både festligheter och odlingar. Vi har införskaffat gamla fönster från en skola och planen är att göra en vägg av återvunnet lertegel.

Vad roligt att vi fick kika förbi hos dig Erika, tack för alla lärdomar och inspiration!
Tack själva för att ni ville hälsa på! Det är jätteroligt att ni också lyfter fram byggnadsvården.

TACK FÖR ATT DU KIKADE IN!

Du kan läsa mer om Erika på hennes hemsida, eller kika in på hennes Instagram. Se också några avsnitt av Det sitter i väggarna på SVT Play!

Text och foto

Intervjutext av Adam Smith, mäklare på Historiska Hem.
Bloggar även på www.herrs.se

Fotorättigheter: Johan Spinnell (@johanspinnell)

VI HÄLSAR PÅ HOS DESIGNTORGET

Designtorget startade 1993 och har utvecklats till en omtyckt inredningsbutik med försäljningsställen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala samt på Arlanda och online. Vi har träffat PR-ansvarig Josefine Wikström Nilsson för att höra mer om företaget och lite om årets julklappstips!

INTERVJUN

Hej Josefine, vad roligt att träffas här i er butik på Götgatan, Södermalm.
Hallå! Roligt att ni hälsar på!

Berätta lite om Designtorget, hur började det egentligen?
Historien sträcker sig ända till året 1993, i princip vid finanskrisen som rådde då. De två arkitekterna John Hamberg och Jerry Hellström insåg att det också var en tuff tid för deras vänner och bekanta som jobbade som designers och formgivare. Det var nödvändigt att vara etablerad för att bli insläppt hos återförsäljarna.

De såg därmed en möjlighet i en stor och rätt svår yta i Kulturhusets bottenplan vid Sergels torg. När ytan så gott som färdigställts bjöd de in sina designkontakter till att ställa ut sina produkter där. En marknadsplats tog form och det var där och då Designtorget startade, på samma plats där vår flaggskeppsbutik vid Sergels torg ligger än idag.

Vilken trevlig idé! Har spåret alltid varit detsamma hos er?
Ja, visionen har varit densamma men visst har verksamheten behövt dra i olika riktningar under de 25 åren vi funnits. Vi har alltid bidragit till att sätta formgivare på kartan, men till skillnad från 25 år sedan kan du idag även hitta produkter under Designtorgets eget varumärke och av välkända skandinaviska varumärken.

Under åren har man valt att ta in mer etablerade varumärken för att säkerställa att sortimentet kan möta efterfrågan. Många av formgivarna vi samarbetar med både formger och tillverkar produkterna för hand. Det är fantastiskt och bidrar till en individualitet som vi är rätt ensamma om, men det kan också vara väldigt sårbart. Ett exempel på det är en serie koppar som en keramiker designat och tillverkar för hand. I samband med att hon senare fick barn gick både hon och tillverkningen på föräldraledighet, produktionen avstannade och kopparna försvann ett tag ur sortimentet. Men det är på något sätt det som gör det extra härligt och på riktigt, framförallt får man en större förståelse för hela processen.

Hur ser företaget ut idag och hur fokuserar ni?
I hela organisationen är vi cirka 70 personer som idag jobbar på företaget. Vi brukar se på vårt sortiment utifrån tre ben; etablerade varumärken, vår egen produktion och lokala samt nya designtalanger. Det gemensamma för dessa områden är den skandinaviska designen som hela tiden står i centrum, med fokus på svensk formgivning.

Betraktar ni er som ett lokalt företag?
Ja, det tycker jag! Exempelvis i butiken här på Södermalm där vi är idag har vi några formgivare som tillverkar produkter här i närheten och som bara finns i den här butiken. Om du däremot går in i en av våra butiker i Göteborg så hittar du lokala formgivare som bor i det området.

Sedan försöker vi arbeta lokalt på andra sätt. Exempelvis har vi drivit ett pop-up café tillsammans med Bröd & Salt Bageri och till fars dag samarbetade vi senast med en lokal tatueringsstudio där kunderna fick en tatuering när de handlade något hos oss. De lokala samarbetena är ett sätt för oss att just uttrycka hur vi värnar om lokala företagare och mindre aktörer. Historiska Hem är en annan naturlig samarbetspartner. Det finns en gemensam nämnare mellan företagen sett till kundernas inredningsintresse och vårt geografiska läge. Särskilt eftersom ni har nischat er på ett så passande sätt.

Hur fungerar ert urval gällande vilka produkter ni tar in?
Vår inköpsavdelning går löpande igenom ansökningarna som kommer in till oss. De kommer oftast via mejl, men ibland kommer det även bud till kontoret attesterat ”till juryn”.

Visst har vi en juryfunktion även om vi inte kallar oss för jury internt. Det är ett team av personer från både inköps- och marknadsavdelningen som tittar på ansökningar som kommit in. Bl.a. utifrån form, funktion, kvalitet, säsong, efterfrågan och hur väl det skulle passa in i den övriga ”familjen” av produkter.

Vad händer om man vill börja sälja hos er?
Inköpsavdelningen kan helt enkelt köpa in produkten, men om man är en oetablerad aktör erbjuder vi oftast ett kommissionsavtal. Det innebär att man får hyra en plats hos oss, förutsatt att produkten säljer. Om man inte säljer något behöver man heller inte betala något. Vi tittar på i vilka av våra butiker som produkten kan säljas och marknadsföras och därefter får formgivaren se till att leverera sina produkter där de ska vara. Det man får på ”köpet” är marknadsföring i Designtorgets kanaler och hjälp med PR-arbetet, vilket framförallt är det jag jobbar med. För att lyfta fram alla fantastiska berättelser som finns i produktfamiljen.

Hur når ni ut till konsumenterna?
Vi vill finnas där människor vistas, där tillgängligheten är stor. Vi har både destinationsbutiker, som denna på Götgatan, samt resebutiker som den vid Arlanda och Centralstationerna. Designtorget ska vara för alla, även om vi ser ett mönster i kundernas köpbeteende och sammansättning. Man kan säga att 50 % besöker oss för att hitta gåvor, medan resterande andel söker heminredningsprodukter. Vi har också många turister som vill få med sig något mer än de klassiska souvenirerna, något mer genomtänkt och skandinaviskt. Annars jobbar vi förstås mycket med sociala medier där många av våra kunder letar inspiration. Vi finns förstås även på nätet där vi når stora grupper i dagens digitala ålder.

Ni verkar trogna till ert ursprung om att tillvarata formgivarnas intressen!
Ja, det är något som vi har kvar även om vi vuxit. Ett tydligt exempel på det är att vi gärna är med och bidrar till utvecklingen inom designbranschen, t.ex. ett samarbete med Beckmans Designhögskola. Där har de en kurs som heter Småskalig produktion, vilket är en del av en treårig utbildning. I kursen får studenterna kika på vårt sortiment, analysera våra kunder och sedan under cirka 8 veckors tid jobba fram en produkt från grunden. Det här har vi gjort i fyra års tid och varje år har det lett till att studenternas kreationer blivit en del av vårt bassortiment.

Så det är onekligen hos Designtorget man också kan hitta ny design?
Absolut är det så, vi är lite som pionjärer på det sättet. Våra kunder förstår att de kan hitta mycket nytt hos oss.

Kan ni fungera som en språngbräda åt svenska formgivare?
Ja absolut, många av Sveriges främsta designers började ställa ut hos oss under 90-talet. Men vi är inte bara en plattform för formgivare utan även för svenska innovationer och entreprenörskap. Exempelvis var Designtorget den första återförsäljaren som vågade satsa på airbagen Hövding (cykelhjälmen) som startades av två studenter vid Lunds Universitet. Idag ser du cyklister bära Hövding bara du går ut på stan, både i Sverige och på andra håll internationellt.

Kul att det kan bli så! Nu undrar vi förstås vilka julklappstips du kan bjuda på i år?
Javisst! Oj, det finns mycket att välja på men en sak är förstås den här fina kaffe- och teadventskalendern. Historien bakom den här är två tjejer i Göteborg som hyrde en lägenhet i andrahand. De satt hemma i köket på vintern och på kvällen prövade de olika teer. Det fanns så pass många tesmaker att pröva på där i lägenheten att de kom på att de kunde göra en kalender på det här temat. De lanserade denna kalender hos oss. Det är verkligen roligt att kunna hjälpa personer vid ett tidigt stadium!

Kanske årets snällaste julklapp är bokstödet Boktomten som tillverkas för hand av Uppsala Stadsmissions sociala företag Hantverksslussen. Det innebär att för varje såld produkt skapas ett nytt arbetstillfälle för människor i utsatthet. Dessutom är boktomten det perfekta kompispaketet till alla böcker som jag själv garanterat kommer få minst en av i jul.

Nytt för i år hos Designtorget är att du kan stansa personliga initialer på våra nyckelringar, korthållare och passfodral i kollektionen Frö som tillverkas för hand på Öland. Dessutom är de tillverkade i spill-läder från Tärnsjö garveri, så det är både hållbart och snällt mot miljön på så sätt.

Hemma hos oss brukar vi köra julklappsleken, budget brukar variera men det känns som att många familjer har runt 200 kr? Vi testade spelet Sing Sing på kontoret innan vi skulle ta in det, galet kul! Blir extra kul i min familj i år tror jag med tanke på att ingen kan ta en enda ton.

Jag tycker det är så fint med personliga gåvor. En favorit bland gå-bort presenterna tiden innan jul är växthuset Grow. Dekorera din egen lilla tomtevärld eller sätt i en fin blomma som håller under en lång tid istället för att köpa en bukett eller en flaska vin. Inför en fotografering satte vi in en minigran och dekorerade med julhängen, det blev den perfekta julgranen för alla som inte har plats för en stor gran.

Hur ser utvecklingen inom skandinavisk design ut inför det nya året?
En trend som vi har märkt är tankesättet om hållbar design. Ta exempelvis produkten UNIT som resulterat från vårt samarbete med Beckmans. Formgivarna vill med denna design dels ge en avlastningsyta, men dels se dess möjligheter att bli ett bokstöd. Tanken är också att man kan bygga ihop flera enheter och skapa en vidare funktion. Kanske kan den t.o.m. användas som en front för en samling kryddor i köket. Så hållbarhetstänket är en trend som vi kommer få se mer av, produkter med flera funktioner som kan användas på flera olika sätt.

Tack för ett lärorikt besök, det märks att ni är passionerade kring det ni gör!
Tack för att ni kikade förbi, jag tycker som sagt att vi är rätt lika på det planet.

Text och foto

Intervjutext av Adam Smith, mäklare på Historiska Hem.
Bloggar även på www.herrs.seFoton från Lidingö: Adam Smith (@addesmith)
Bostadsbilder: Fredric Boukari (@fboukari) och Johan Spinnell (@johanspinnell)

INTERVJU MED TRÄDGÅRDSARKITEKTEN KARIN JANRIK

Vi har träffat trädgårdsarkitekten Karin Janrik som konsulterar och planerar privata trädgårdar. Hon har författat boken Trädgårdsform och har länge medverkat till tidskriften Allt om Trädgård. Platsen för intervjun är vd och fastighetsmäklare Katarina Ljungs trädgård på Lidingö.

INTERVJUN

Hej Karin! Vad roligt att vi får träffa dig här i Katarinas trädgård på Lidingö! Kan du berätta lite om hur ditt intresse för trädgård startade?
Hej, vad kul att få träffa er här! Ja, från början var det faktiskt inte särskilt planerat att jag skulle pyssla med just detta. Förutom att mina far- och morföräldrar alltid har haft ett trädgårdsintresse så råkade jag hamna hos en vän i familjen som hade en vacker botanisk trädgård i Normandie. Där fick jag möjligheten att skaffa mig mycket kunskap om många slags växter och tyckte att det var underbart roligt. Senare valde jag att fördjupa mig mer i detta!

Vad hände sen?
Jag hade en önskan om att åka till USA, lägligt nog sa mina familjevänner i Frankrike att de hade ett jobb till mig i New York. Det gällde att sköta om en japansk trädgård, något som jag såg som en väldigt rolig sak att göra och uppleva. Det blev senare så att jag hade en egen firma och blev designer på en amerikansk handelsträdgård, parallellt med trädgårdsstudier. Principen för trädgårdar generellt är placering och form, det är bara materialen och klimatet som skiljer. Väl tillbaka i Sverige fick jag jobb hos Sture Koinberg Landskapsarkitekter och sedan tidigt 90-tal jobbar jag med min man Lars Janrik som är byggmästare. Tillsammans driver vi Byggnadsfirma Janrik & Co AB.

Spännande, hur jobbar du på er firma i dagsläget?
Det finns ett par olika scenarion! Ett är att jag får kontakt med en person som har, eller ska köpa, en tomt. Man har funderingar kring husets placering eller dess typ, med en önskan om att få idéer och förslag på tomtens möjligheter. Efter en diskussion tar jag fram en enkel dispositionsplan över tomten. Ett annat scenario kan vara en familj som köper ett hus med en uppvuxen, ibland övervuxen, trädgård där man behöver hjälp och inspiration för att veta var man ska börja. Eller ett arbete, såsom dränering runt huset, som gjort att trädgården behöver återställas eller ges en bättre utformning. Rent praktiskt börjar jag med en konsultation på plats, för att sedan gå vidare till önskad ritning och handlingsplan som sedan ligger till grund för anläggarens anbud.

Vad är ditt tips till de som köper sitt första hus, hur ska de tänka kring trädgården?
Jag rekommenderar att man bor i ett år, för att orientera sig i vad tomten behöver och har att ge. Man kanske inser först efter ett tag att det är trevligt att ha kvar ett träd som ger skugga, särskilt med den senaste sommaren vi hade. Träd ska man i allmänhet vara försiktig med, om man ser på dessa gamla äppelträd så är det ofta 80 år som ligger bakom den karaktär de har idag. Det är värt att bevara.

Har du några särskilda tips till dem som har en gammal trädgård?
Absolut, i boken Trädgårdsform som jag och Viveka Ljungström skrivit så behandlar vi bland annat det som är tidstypiskt för varje årstionde. Det handlar mycket om proportionerna, att kanske hellre låta bli att bygga det där stora trädäcket med loungemöbler, då det riskerar att ta över hela relationen mellan hus och trädgård. Ett annat misstag är olika slags nygjorda betongmurar, som kanske inte passar in i miljön. I samband med uppsvinget för byggnadsvården så har jag faktiskt sett en trend för att försöka ursprungliggöra sin villaträdgård.

Vad roligt att höra att folk börjar tänka tidstypiskt gällande sina trädgårdar! Kan du berätta generellt vad som är typiskt för de olika årtiondena?
Javisst! Oj, det är en stor fråga! Vi har beskrivit det grundligt i boken Trädgårdsform, men jag kan berätta kort om några decennier med tidstypisk stil. Om vi ser på en typ av trädgårdar från tidigt 1900-tal, även kallad Nationalromantik, så är det ofta en naturlik trädgård med slingrande grusgångar och staket i rustika material. Bland träden finner vi oftast björk, ask och ek medan vanliga buskar är syrener och schersmin samt slån. Tomterna kunde ha både en berså och uthus samt ängsytor och naturmark, spaljéer fanns vid eventuella sittplatser.

Senare kom vi in i 1920-talet. Decenniet präglas av prydnadsträdgårdar med friväxande buskar och rabatter med blommor. Rent generellt är det rätt så formella trädgårdar med träd och buskar i raka rader, likväl som raka gångar. Staketen var fint snickrade med olika smala variationer, grindarna var också omsorgsfullt gjorda. Trädtyperna var oftast fruktträd samt oxel och gullregn. Bland buskarna finner vi också schersmin, rosentry och spireor. I växtgruppen perenner planterades frekvent jätteprästkragar, flox, luktpioner och plymspirea. På sommaren dyker atlasblommor, lövkojor och lejongap upp. På tomterna kunde det finnas en sittplats i en berså, en större köksträdgård samt flertalet fruktträd.

Under funkiseran, 1930-talet, så blev det vanligare med en informell trädgård för avkoppling och lek. Det skulle vara lätt att ta hand om, med en stor gräsmatta och självklart en uteplats. Man ser ofta svängda garagenedfarter med gångar i rak kalksten. På tomten finner man ofta befintliga tallar och naturlika buskage samt rododendron. Bland övriga träd finns stamsyren och rönn. I gruppen perenner är det vanligt med vintergröna, funkia och ormbunkar. Till sommarblommorna hörde ofta tulpaner, krollilja och narcisser. Klassiskt för 30-talsträdgårdar är förstås också de vackra men enkla smidesstaketen, trappräckena och grindarna.

Både under 1930- och 1940-talet tilltog egnahemsbyggandet. Områden såsom Enskede, Bromma och Mälarhöjden är exempel på platser i Stockholm där dessa stadsplaner finns. Den klassiska egnahemstomten är rektangulär med huset placerat nära gatan, med en klippt häck som avgränsning. På tomten finner du ofta flertalet äppelträd och plommonträd som placerades på rad, men också stamsyrener och fläder. Ett grönsaksland kunde ofta finnas längre in på tomten. På det stora hela var det en praktisk trädgård som skulle bidra till hushållet och hade en formell karaktär.

Det finns långt fler decennier men om jag avslutar med 1960-talet och dess ”arkitektritade modernism”, så är huvuddragen en informell trädgård med äkta material och mycket platsbyggda lösningar. Till materialen hörde tegel men också kalksten, granit och skiffer. Bland träden fanns rönn och rosenhagtorn och bland perennerna var det vanligt med lavendel och rabattrosor samt murgröna. Infarterna var asfalterade eller av smågatsten, tomterna hade ofta höjdskillnader varpå gjutna trappor användes till de olika nivåerna. Den öppna gräsytan, fri från träd, ligger ofta en bit bort från huset.

Vilken imponerande sammanställning! Om man nu vill göra en förändring i sin trädgård, vad anser du att man ska börja med?
Tack, trädgårdsteori är en hel värld att förkovra sig i! Ja, jag skulle säga att man absolut bör börja med att gå ut och inventera sin trädgård och lära känna den för att sedan börja skissa. Det är mycket enklare att rita om på papper än att gräva bort en hel rabatt i onödan. Man måste tänka praktiskt också och få till en handlingsplan. I regel är det bäst att börja längst bak i trädgården, annars riskerar du att förstöra de partier som är färdiggjorda med transporterna. Nästa steg blir att rada upp vad trädgården ska innehålla. Ofta behöver man en kompost, en köksträdgård, sittytor med planering för morgon- och kvällssol. Men även bilplats och kanske öppna ytor för barnens studsmatta. Man får också komma ihåg att tänka kring insyn och om det finns någon utsikt att bevara.

Det finns många olika detaljer att lära sig mer om, men vad gäller generellt för ett trädgårdsland?
Trädgårdsland behöver vara långt ifrån träd. Risken finns annars att trädens rötter söker sig dit, de flesta trädgårdsväxter vill ha soligt.

Vad gäller generellt för plantering?
Parollen är rätt växt på rätt plats! Rätt mängd sol, jord och fuktighet. Växter kommer inte till sin rätt på fel plats, det ska inte bli en kamp att sköta trädgården. Handelsträdgårdarna delar upp vad växterna kräver för miljö. Skugga och torrhet är det svåraste att lyckas med, till exempel under träd där det är konkurrens mellan rötterna.

En intressant fråga är om man kan plantera för mycket blommor så att dofterna krockar, vad tror du om det?
Ja, det kan faktiskt bli så. Vi uppfattar också blommornas dofter olika, vilket kan göra att vissa kombinationer blir för mycket för somliga. Att kombinera syren och lavendel blir ofta en bra blandning! De avlöser varandra.

Har du några säsongstips nu, tidigt på hösten, vad kan vara bra att göra i trädgården denna årstid?
Det är en fördel att plantera nytt, då jorden är fuktig!

Vad ska man tänka på om man vill plantera närmare husgrunden?
Det bästa är förstås att ha ett parti med grus precis intill grunden, rabatten ska sedan vara utanför gruset. Då stänker nämligen inte jorden upp mot grunden när det regnar, och dräneringen fungerar bättre. Ett vanligt misstag som jag ser är att man gör för små rabatter. Det är viktigt med en större jordvolym som förbättrar klimatet för alla växter. En och en halv meters bredd är ett bra riktvärde. Undvik bar jord! Plantera också marktäckande växter, som dels är vackra och dels håller ogräset borta. En annan sak på samma tema är att försöka samla upp regnvattnet, skaffa tunnor intill stuprören så blir vattningen hållbar rent kretsloppsmässigt.

Det finns många fina gamla äppelträd därute, men vad kan man göra om fruktträden börjat bli lite trötta?
Detta kan ske med gamla träd som inte har fått någon vidare uppmärksamhet. Börja med att göra hål i marken under trädets krona, med jämna mellanrum. Fyll hålen med ett komplett gödningsmedel och vattna! Det går bra med granulerad Chrysan, naturgödsel.

Tack för alla lärdomar Karin! Ha ett fortsatt bra trädgårdsår medan det ännu ej är fruset!
Tack själva!

TACK FÖR ATT DU KIKADE IN!

Vi hoppas att du har lärt dig något nytt om trädgård! Om du vill fördjupa dig har du här en länk till Bokus där du kan beställa Karin Janriks och Viveka Ljungströms bok Trädgårdsform. Du kan också besöka hemsidan för Byggnadsfirma Janrik & Co AB.

Text och foto

INNERDÖRRAR

I slutet av 1870-talet tog byggnadsverksamheten i Stockholm fart på allvar och i samband därmed föddes den moderna staden. Vid den här tiden fanns en mängd snickerifabriker som levererade allt som kunde behövas för att inreda en lägenhet i ett nybyggt hus. En av dessa detaljer var dörren, en nog så viktig beståndsdel i ett hem. I en Stockholmsvåning från 1880-talets sista decennier finner vi flera olika dörrtyper. I de påkostade rummen i gatufilen sattes vanligtvis höga pardörrar in och i gårdssidans betydligt enklare rum, till exempel kök och jungfrukammare valdes enkeldörrar. Enkeldörrar användes också till garderober och liknande utrymmen.

Dörrarna tillverkades som så kallade fyllningsdörrar, dvs de bestod av ett ramverk med fyllningar. En vanlig indelning av en dörrhalva till en pardörr var två stående fyllningar och en liggande i mitten. Fyllningen fästes i ramverket på olika sätt. De mest påkostade dörrarna var av helfransk typ och då fästes fyllningen i en list som i sin tur fästes i ramverket. Halvfranska dörrar hade istället fyllningen fastsatt direkt i ramverket. Under 1880-talet sista decennier hade det dock blivit allt vanligare att fästa fyllningen med lösa, rikt profilerade lister vilket gav en illusion av att dörren var helfransk.

Enkeldörrarna var bredare och här valde man fyra stående och en liggande fyllning i mitten. Indelningarna skiftade dock och ändrades allt eftersom.

Under 1800-talets sista decennier kröntes pardörrarna i gatufilens rum av eleganta dörröverstycken av olika modell och de omgavs av profilerade foder. Både dörrar, foder och överstycken målades ofta så att de såg ut att vara gjorda i ädlare träslag som mahogny. I små och enkla lägenheter om ett till två rum och kök användes oftast bara enkeldörrar och dessa var vanligtvis av halvfransk typ.

När jugendstilen slog igenom i början av 1900-talet skiftade idealen något och fyllningarnas antal och indelning förändrades. Färgskalan blev ljusare och ekimitation blev allt vanligare. Även skjutdörrar blev populära och även de utfördes som fyllningsdörrar i par. Under 1910-talet blev enkeldörrarna allt vanligare i de fina gaturummen och pardörrar användes allt mer sällan, även i påkostade lägenheter.

Under 1920-talet var så gott som samtliga dörrar enkeldörrar med halvfranska fyllningar. Indelningen varierande och vissa dörrar glasades och spröjsades, ej sällan med dekorativ krysspröjs som var mycket omtyckt vid denna tid. Det var fortfarande ganska vanligt med imitationsmålade snickerier, men även olika dova nyanser av brunbeige och grönt samt brutet vitt.

På 1930-talet gjorde funktionalismen entré och slätt och lättstädad blev ledordet. Fortfarande tillverkades dock de flesta innerdörrar på konventionellt sätt med ramvirke och fyllningar. De målades i olika vita nyanser, men det var också vanligt med bruna snickerier i matsalar och vardagsrum. Mot slutet av 1930-talet slog så de helt släta dörrarna igenom och de var utförda i en lamellkonstruktion som täcktes av hårda träfiberskivor som oljemålades. Dörrar mellan sällskapsrum kunde utformas som skjutdörrar eller glasade pardörrar.

Krigsutbrottet påverkade naturligtvis byggindustrin och inhemska träslag fick ett uppsving. De släta lamelldörrarna var lätta att fanera och försågs därför ofta med ett tunt skikt av björk, bok eller alm, men fortfarande dominerade vanliga målade dörrar. På 1950-talet, när kriget var slut, kunde dörrarna faneras med exotiska träslag som gabon, mahogny eller teak, om de inte målades på konventionellt sätt.

SMALHUSEN

I Stockholms närförorter uppfördes från mitten av 1930-talet en mängd smalhus. I slutet av 1940-talet ökade husdjupet med större lägenheter som följd och dessa byggnader har en annan karaktär, inte minst för att arkitekturen förändrades. Ett karaktäristiskt smalhus från 1930- och 1940-talen är åtta till tio meter brett och tre våningar högt. Det har ofta balkonger och en klart funktionalistiskt fasad.

Smalhusens historia i Sverige går tillbaka till 1931 då Stockholms stads tillförordnade fastighetsdirektör Axel Dahlberg reste till Berlin för att besöka en bostadsutställning där man bland annat visade en för svenska ögon ny hustyp som passade utmärkt för att inreda små lägenheter för mindre bemedlade. De var också perfekta att placera fritt i terrängen utan några mörka gårdar och detta gav ljusa och trevliga lägenheter. Husen i innerstaden var förhållandevis djupa, så kallade tjockhus, och små lägenheter i sådana huskroppar blev enkelsidiga med stora, djupa rum. Som bekant blir resultatet inte så lyckat om man delar av ett djupt rum i två mindre, eftersom det inre då saknar fönster. I smalhusen var inte detta något problem ty det ringa husdjupet gav genomgående lägenheter med fönster i minst två väderstreck.

1932 anordnades den så kallade Årstatävlingen som syftade till “att frambringa underlag för åstadkommande av lägenhetstyper, vilka – samtidigt som de erbjuda i hygieniskt och socialt hänseende fullt godtagbara och ur trevnadssynpunkt tillfredsställande familjebostäder – kunna framställas och uthyras till lägre kostnad än de lägenheter, som under senare år i allmänhet producerats i Stockholm”. Husen skulle också göras smala och placeras så att lägenheterna blev ljusa och luftiga. Namnet Årstatävlingen kommer av att det var ett område i Årsta som utgjorde tävlingsområdet, däremot kom aldrig platsen att bebyggas efter tävlingsförslagen.

Första pris fick Nils G:son Friberg som skapat smalhus i fyra våningar med lägenheter om ett till två rum och kök. Samtliga lägenheter i tävlingen saknade badrum eftersom det ansågs vara en alltför iögonfallande lyx för mindre bemedlade familjer. Köken var dessutom av konventionell typ med en liten matplats och inte uppdelade i arbetskök och matrum vilket kom att bli den vanligaste lösning i 1930- och 1940-talens smalhus.

De nya idéerna fick ett stort genomslag och 1934 ordnade Svenska Slöjdföreningen och Svenska Arkitektföreningen utställningen Standard 1934 på Liljevalchs. Ett temporärt smalhus uppfördes intill den ordinarie byggnaden och här kunde nyfikna besökare studera den nya hustypen.

Året därpå, 1935, klubbade regeringen igenom en ny satsning som innebar att mindre bemedlade, barnrika familjer skulle erbjudas billiga bostäder i så kallade barnrikehus. Lägenheterna skulle vara om minst två rum och kök och hyran subventioneras beroende på hur många barn man hade. De första barnrikehusen stod klara 1936 i Hammarbyhöjden och ritades av Wolter Gahn. De arkitekter som främst kom att rita stadens barnrikehus var dock Carl Melin samt Nils G:son Friberg & Ernst Hawerman som ligger bakom i stort sett samtliga tegelhus som uppfördes under 1940-talet.

De första områden i ytterstaden som planerades för smalhus var Traneberg som började bebyggas 1934 och strax därefter påbörjades byggnadsverksamheten i Hammarbyhöjden. Enligt stadsplanerna skulle husen uppföras i tre våningar och nu kom erfarenheterna från Årstatävlingen väl till pass. Stockholms stad byggde en hel del genom sina bolag Familjebostäder och Stockholmshem, men merparten av husen uppfördes av privata byggmästare.

Merparten av smalhusen i Stockholm byggdes inte som barnrikehus utan som ordinära hyreslägenheter, framförallt om ett till två rum och kök med matrum. Det stora flertalet utrustades med badrum och köken delades i stor utsträckning upp i en matrumsdel och en arbetsdel där båda hade fönster. Mer påkostade lägenheter hade burspråk, öppen spis och parkett, men i barnrikehusen fick man nöja sig med linoleum på golven och lyxattributen lyste med sin frånvaro. Efter en hätsk debatt beslutades det att samtliga barnrikehus skulle utrustas med badrum, något som var långtifrån självklart vid 1930-talets mitt.

Arkitekturen vid den här tiden var utpräglat funktionalistisk med slätputsade fasader och fönster utan spröjs. Balkonger var snarare regel än undantag och de fick ofta fronter av slät eller sinuskorrugerad plåt. Portarna var som regel i trä med stora glasytor och de omgavs av en enkel portal i sten eller puts. Keramiska plattor förekom också och ibland byggdes små vindfång utanför själva fasaden. Fönstren var av varierande utformning, oftast en till tre lufter breda och ibland fanns också en övre vädringsluft vilket var extra praktiskt i kök eller badrum.

KAKELUGNEN

Äldre lägenheter karaktäriseras av en mängd fina detaljer och till de mest omtyckta hör kakelugnarna. Inte nog med att de är vackra, de är dessutom är finfina värmekällor än idag. De flesta hus byggda fram till mitten av 1910-talet värmdes ursprungligen upp av kakelugnar, men i början av 1920-talet blev de allt ovanligare och ersattes av centralvärme med element i varje rum.

Nordens relativt kalla klimat har gjort att vi varit beroende av elden för att hålla oss varma. Länge dominerade den öppna härden, men på 1600-talet började så smått kakelklädda ugnar att muras upp. Även om de till viss del såg ut som vad vi idag menar med kakelugnar, var de snarare att betrakta som öppna spisar ty de saknade det geniala rökgassystem som vi idag förknippar med dem.

1700-TALET
Sverige är förvisso ett skogsrikt land, men i mitten av 1700-talet började det att bli brist på ved och för att råda bot på detta kontaktades Carl Johan Cronstedt som fick i uppdrag att lösa problemet och det gjorde han i rekordfart tillsammans med general Fabian Wrede. Deras lösning var både genial och i grunden ganska enkel och bestod i att kakelugnens rökgång gjordes om och istället för att gå rakt upp i skorstenen, steg röken först upp till kakelugnens topp och därefter ned på ömse sidor och upp igen och därefter ut i skorstenen. Detta fick till följd att hela ugnen värmdes upp och kakelugnen fungerade sedan som ett stort värmemagasin efter att brasan brunnit ned och spjället stängts. Inte nog med att det gick åt mindre ved för att värma upp rummen, värmen blev dessutom jämnare vilket gav ett behagligare inomhusklimat.

KAKELUGN FRÅN 1890-TALET INSPIRERAD AV 1700-TALET

De första kakelugnarna, som i princip var öppna spisar, var klädda med så kallat pottkakel, dvs lerkrukor som murades fast på eldstadens utsida med fördjupningen vänd inåt. Dessa kom snart att glaseras och efterhand blev slätt kakel allt vanligare.

I början av 1700-talet blev vitt tennglaserat kakel populärt och dessa försågs med målad dekor i blått. Redan på 1720-talet tillverkades sådant kakel vid Rörstrands fabriker som låg i Stockholm, söder om nuvarande Rörstrandsgatan i Birkastaden. Dessa tidiga kakelugnar känns igen på sina stora luckor vilka visar att de fortfarande var mer att betrakta som öppna spisar. I och med att det geniala rökgassystemet infördes, blev eldstäderna och luckorna mindre och man eldade nästan uteslutande med stängda luckor.

Som i det mesta annat har det också gått mode i kakelugnar och i mitten av 1700-talet präglades de av rokokons ideal. Dessa ugnar, som ofta placerades på fötter av trä, var ofta rektangulära och utformades i två delar där den övre gjordes något smalare. De vita plattorna dekorerades ofta med blomsterdekor i olika färger och högst upp placerades en fronton med bladornament eller en rocaille.

Mot slutet av århundradet, på 1780-talet, blev klassicismen en stor inspirationskälla vilket även påverkade kakelugnarna. En nyhet vid denna tid är kolonnkakelugnen som utgörs av en hög cylinder som vilar på en fyrkantig bas, precis som antikens kolonner. Även dekoren förändrades och stramades upp och anpassades efter antikens ideal med lagerkransar, pilastrar och andra klassicistiska ornament.

De kakelugnar som vi oftast möter i husen i Stockholm är för det mesta tillverkade under perioden 1880-1920 då det byggdes mycket i staden. 1880-talets kakelugnar är de mest utsmyckade av dem alla och utformades på många olika sätt beroende på vilket rum de skulle stå i. I matsalen placerades vanligtvis en ugn i tysk renässansstil med mörkt grön eller brun glasyr och i salongen och kabinetten en ljusare eldstad, gärna i nyrokoko. Det enklare förmaket, att betrakta som vardagsrum, fick vanligtvis också en kakelugn med vitt kakel som ofta hade reliefdekor och var målad i ljusa färger. Rum som barn- och jungfrukammare försågs vanligtvis med släta, runda vita ugnar med ett enkelt krön ovantill.

ENKLARE JUGENDUGN FRAN TIDIGT 1900-TAL

DETALJ AV PRAKTFULL MATSALSKAKELUGN SANNOLIKT 1880-TAL

I små lägenheter om ett till två rum och kök valdes vanligtvis lite enklare modeller i båda rummen, även om det stora rummet fick en lite mer påkostad ugn. I de minsta lägenheterna, enkelrummen, murades en så kallas kakelugnsspis upp. Det var en kakelugn med en liten järnspis inmurad där eldstaden var placerad. Denna sinnrika uppfinning blev mycket populär i arbetarbostäder och portvaktsrum.

Under 1890-talet började nya strömningar att göra sig märkbara, men det dröjde också innan de nya idealen helt trängde ut de gamla. Först ut var Isac Gustaf Clason som återupplivade rokokotidens ugnar och därefter följde den gustavianska erans spisar i repris. I mitten av 1890-talet började den nya jugendstilen att påverka kakelugnarna som fick en ny framtoning. På Stockholmsutställningen 1897 visades bland annat en ståtlig modell ritat av Ferdinand Boberg och vid sekelskiftet 1900 fanns en mängd nya typer till försäljning och dessa dominerade 1900-talets första decennium. Kakelugnarna var ofta inspirerade av det svenska 1700-talet och hade antingen färgat kakel i olika nyanser av blågrönt eller gult eller vitt kakel med målad blomsterdekor. Rena jugendugnar blev också allt vanligare och dessa smyckades med både reliefdekor och dito målad.

Under 1910-talet minskade efterfrågan på kakelugnar eftersom centralvärmen blev allt vanligare. Tidens ugnar var lite enklare med kakel antingen i vitt eller i ljusa pasteller med sparsam, men elegant målad blomdekor. 1700-talet var fortfarande en källa till inspiration men det fanns också tecken på en begynnande nyklassicism i några modeller.

Under 1920-talet sjönk tillverkningen drastiskt och många fabriker som inte redan lagt ner tillverkningen av kakelugnar gjorde det nu. Upsala-Ekeby hörde till dem som höll ut längst och slutade 1951. Det kom sedan att dröja fram till 1980 innan någon ny modell lanserades och det var Karin Björquists modell Karinugnen som började tillverkas av Gustavsberg detta år.

Idag har kakelugnen fått något av en renässans och många har insett vilken förträfflig värmekälla den är. Dessutom är den en vacker pjäs och den trivsel som sprids i hemmet när man tänder en brasa är inte att förakta.

ATT ELDA EN KAKELUGN

Att elda en kakelugn är inte svårt men det kräver viss kunskap. För det första får man aldrig elda en kakelugn som står i ett kallt rum hårt, utan man måste successivt värma den med ytterst små brasor för att inte den skall spricka. För det andra måste man vara noga med att hantera spjället, så att värmen stannar kvar. Beroende på hur kallt det är ute krävs en till två brasor per dag och varje brasa kan bestå av ett till två inlägg. Om skorstenen är kall, kan det vara klokt att elda lite tidningspapper för att få fart på draget innan man gör upp brasan.

När man skall göra upp en brasa öppnar man spjället för fullt och lägger in några brännbara stickor samt lite papper och näver och därefter veden som travas luftigt och måste bestå av minst tre vedträn för att det skall bli en bra eld. Dessa bör också vara jämnstora så att de brinner upp ungefär samtidigt. När man tänt elden och brasan fått brinna ett par minuter, skjuts spjället in till hälften eller lite mer. När elden falnat, lägger man antingen in mer ved, eller rör om i glöden, och när det inte längre finns några blå lågor, skjuter man spjället helt. Om det finns gott om het glöd blir kakelugnen snabbt mycket varm efter att spjället skjutits och kan i bästa fall hålla sig i ett dygn.

Obs! Lika viktigt som att skjuta spjället så tidigt som möjligt, är att inte skjuta det för tidigt och vakta så att kakelugnen inte börjar osa och sprider farliga gaser i rummet. Gasen sägs vara luktfri, men ett obehagligt os brukar vara märkbart. Känner man minsta tillstymmelse till det, öppnar man genast spjället och låter det stå öppet en liten stund innan man stänger det igen. Om det finns brännbart material kvar när man stänger spjället bildas nämligen giftig kolmonoxid och den får inte tränga ut i rummet ty den är mycket farlig.

BALKONGER

På 1890-talet blev balkongerna fler och fler, utan att för att den skulle bli var mans egendom. De utfördes ofta i smide och bars av smäckra stöttor i samma material. När jugendstilen så slog igenom förändrades balkongerna och anpassades efter de nya idealen med konstfärdigt formgivna räcken i tidens anda. Även om balkonger framförallt hörde samman med lite mer påkostade hus, kan de ses på ganska många hus från 1900-talets två första decennier. Förutom en fri placering på fasaden, ses balkongen ofta som avslutning på burspråk, eller mellan två burspråk. Även om de flesta balkongerna gjordes i smide, utformas en del i sten eller tegel för att passa till byggnadens arkitektur.

I ett stort antal trapphus som byggdes under denna tid var balkongen en vanlig detalj och då var den framförallt avsedd för vädring och lades indragen från fasadlivet vid vilplanen. Dessa vädringsbalkonger delades av hyresgästerna och får nog sägas spegla det nyvaknade intresset för hygien.

Under 1920-talet dominerade nyklassicismens sparsamt dekorerade fasader och där var balkongen ett sällsynt inslag. Framförallt användes den som ett dekorelement och många är de hus som bara har en enda balkong, en blygsamt tilltagen som placerats på våning två trappor. Betydligt vanligare var den så kallade kungsbalkongen, dvs en från fasadlivet indragen balkong högst upp i huset. Kungsbalkongen utfördes ofta i tegel som putsades och kombinerades med genombrutna partier med balusterdockor. I andra fall valdes dekorativt smide, en räckestyp som också nyttjades till franska balkonger, dvs en inåtgående balkongdörr med ett räcke framför, som blev vanlig förekommande under detta decennium. Merparten av de balkonger som monterades fram till 1930 har bevarats in i våra dagar och pryder än idag stenstadens hus.

1940-talet präglades av andra världskrigets ransoneringar och balkongerna fick allt som oftast en enkel utformning med fronter i sinuskorrugerad plåt och en enkel handledare. Först vid slutet av decenniet blev experimentlustan återigen stor och en uppsjö av olika balkongräcken konstruerades. En vanlig variant är korrugerad plåt som blandas upp med genombrutna partier i dekorativt smide med plats för en blomlåda. Även mellan handledare och plåtfront kunde ett smidesparti placeras, till exempel i zigzagmönster. Mot slutet av decenniet började dock nya material komma in i bilden och fronter i betong eller dito klädda med asbestplattor vann mark. En stor del av balkongerna från denna tid har bytts ut mot moderna i underhållsfri lättmetall och därför får man förlita sig på gamla bilder om man vill veta hur husen en gång såg ut.

Under 1960-talet blev det allt vanligare med indragna balkonger med en balkongfront i form av en dekorativt utformad betongplatta, ej sällan med frilagd ballast, dvs synliga stenar. Samtidigt ersätts smidet allt oftare av konstruktioner utförda i underhållsfri aluminium. Dessa är så gott som omöjliga att underhålla och åldras inte så väl.

Balkonger är och har alltid varit en viktig del av husets arkitektur och bör därför bevaras med största pietet. Tyvärr har modernismens balkonger ofta behandlats styvmoderligt och idag är det ovanligt med ursprungliga balkonger på flerfamiljshus från denna tid. I de flesta fall har de gamla smidesbalkongerna ersatts med nya i lättmetall som knappast passar på en vacker gammal fasad. Att ersätta dessa med kopior av de ursprungliga är därför en god idé om man vill återställa husets arkitektur.

KÖKETS HISTORIA

Det första steget mot det moderna köket togs i mitten av 1800-talet när vedspisen blev vanlig i de svenska hemmen. Tack vare detta blev det betydligt enklare att koka och baka, och dessutom blev det lättare att hålla rent och snyggt i köket som på den tiden, åtminstone i lite enklare hem, var ett boningsrum.

På 1880-talet, när den moderna staden på allvar började bre ut sig i form av stora hyreshus, avskildes vanligtvis, i lite större lägenheter, köket från övriga delar av bostaden. Tillsammans med serveringsrum och jungfrukammare bildade de en enhet som förlades mot gården, på behörigt avstånd från sällskapsrummen, så de inte skulle nås av matoset. I mindre lägenheter om ett till två rum och kök blev köket istället en del av lägenheten och nyttjades ofta som sovrum nattetid.

RINNANDE VATTEN
Vid den här tiden utrustades många nybyggda hus med rinnande kallt vatten och avlopp, vilket naturligtvis underlättade väsentligt. Att både bära in färskt vatten och gå ut med slaskvattnet hade tidigare utgjort en betungande del av köksarbetet. Men bodde man omodernt fick man finna sig i det en bra bit in på 1900-talet. Till vedspisen hörde ofta en vattenreservoar som värmdes upp av spisen och som gav varmvatten till disk. Bland övrig utrustning fanns ett ventilerat skafferi och en diskbänk klädd med zinkplåt med tillhörande diskbalja, kompletterat med ett antal öppna hyllor och kanske också ett förvaringsskåp. Porslin och de mesta som behövdes för dukningen förvarades i serveringsrummet intill, som i sin tur anslöt till matsalen. I små lägenheter saknades serveringsrum och där åt man istället i köket.

Köken höll sig förvånansvärt oförändrade under många år men när centralvärmen började slå igenom på 1910-talet bytes vedspisen ut mot en gas- eller elspis och kallvattnet kompletterades med en varmvattenkran, vilket gav nästan obegränsad tillgång till varmvatten. Fram till mitten av 1900-talet förekom dock perioder när varmvattnet ransonerades och bara var tillgängligt ett par gånger i veckan.

DET MODERNA STANDARDKÖKET
1924 startade HSB Stockholm sin verksamhet och med dem föddes det moderna standardköket. HSB pressade priserna så mycket det bara gick, och började tidigt att tillverka köksmoduler på fabrik som sedan monterades på plats. Det dröjde heller inte länge innan köken också målades på fabriken vilket minskade kostnaden ytterligare. Vid den här tiden planerades ett HSB-kök enligt följande: skafferi vid ytterväggen, arbetsbänk, gasspis och en diskbänk klädd i marmor med kranar för varmt och kallt vatten på kökets ena sida. På motstående sida fanns ett rymligt borst- och porslinsskåp som inte fick vara bredare än att en kökssoffa fick plats mellan skåpet och ytterväggen. Matplatsen kunde tack vare denna planering placeras vid fönstret och blev samtidigt en bra arbetsplats, till exempel för sömnad.

FUNKISKÖK
Hösten 1929 slog de nya, kompakta funkisköken igenom. Framförallt var det HSB:s så kallade oktoberhus från det året som utrustades med de nya kokvrår som kom att dominera 1930-talets lägenhetsproduktion. Denna omdiskuterade kökslösning hade troligtvis konstruerats av en av 1920-talets ledande köksexperter, fru Almida Pettersson, som delat av sitt kök i två delar med en glasvägg. Själva köksdelen förlades längst in och på andra sidan glasväggen kunde ett rymligt mat- eller sovrum anordnas. Arkitekten Albin Stark lät sig inspireras av Almidas lösning och presenterade kökstypen i tidskriften Bygge och Blad 1926 där han också visade på en annan plan som passade smala hus. Där låg både köksdelen och matrummet invid ytterväggen och båda hade fönster.

1930-TALS KÖK
Även om 1930-talets kök ofta gjordes alltför små, ansågs de moderna med den tidens praktiska nymodigheter, till exempel den rostfria diskbänken som var både lättskött, hygienisk och dekorativ. Många kök fick också en specerihylla med skeppor av glas där mjöl, gryn och andra torrvaror förvarades. Några år in på 1930-talet blev köksluckorna släta, de kläddes nämligen med masonit för att de skulle blir lättare att hålla rena jämfört med de gamla fyllningsluckorna. Fortfarande användes överskåp i något begränsad omfattning, för det mesta bara i delar av köket och inte ovanför diskbänk och spis.

1940-TALS KÖK
På 1940-talet blev överskåpen allt vanligare och snedskåpen var en populär variant som dessutom var relativt billig att tillverka. 1948 framlades ett förslag till svensk köksstandard som klubbades 1950. Standarden hade utvecklats i samarbete med Hemmens Forskningsinstitut och var resultatet av många års köksstudier. Den innefattade både över- och underskåp samt högskåp, garderober och städskåp. Dessutom fanns riktlinjer för hur modulerna skulle sättas samman och hur många som behövdes beroende på lägenhetsstorlek. Bänkhöjden var ofta 85 cm, och diskbänken 90 cm hög för att underlätta vid disk. De kök som byggdes under 1950-talets första hälft är för det mesta mycket gedigna med stommar i massivt trä. I mitten av 1950-talet började det bli allt vanligare att de större tillverkarna ersatte det massiva träet i stommarna med ett ramverk av reglar som kläddes i masonit. Det blev både billigare och minskade vikten. Mer påkostade köksluckor och lådfronter fanerades med teak eller mahogny vilket gav ett exklusivt intryck.

1960-TALS KÖK
1962 reviderades köksstandarden, men det mesta var sig likt. Det klassiska snabelbeslaget Ticka, som blev populärt redan på 1940-talet, ersattes däremot av Stil 55 som presenterats på H55-utställningen i Helsingborg. Köken blev allt färgstarkare och eftersom de sprutlackerades på fabrik fick de en nästintill perfekt yta. En ny typ av ytbehandling lanserades också, luckor med plastlaminat, som bland annat förekommer på det Formfac-kök som Sigvard Bernadotte ritade. När decenniet gick mot sitt slut dök en ny skåptyp upp, den så kallade kontinentalhöjden som inte går ända upp till tak, men det är en helt annan historia.

SVEN WALLANDER

Sven Wallander föddes i Stockholm 1890. Fadern Alf var konsthantverkare och konstnär. Modern Gerda var också utbildad vid Konstakademien, men kom mer att ägna sig åt hemmet. Sven Wallander studerade vid Kungliga tekniska högskolan under åren 1909-1913 och därefter vid Konstakademien varifrån han tog examen 1915. I början av karriären var han anställd hos Ivar Tengbom och Lars Israel Wahlman samt arbetade också åt Stockholms Stadsplanekommission innan han startade eget i slutet av 1910-talet.

Redan 1915 presenterade Wallander en idé som gick ut på att placera två “skyskrapare” på ömse sidor om Kungsgatan men det kom dock att dröja innan den kom att förverkligas. 1924 stod äntligen det norra tornet färdigt, som han själv ritat, och ett år senare det södra med Ivar Callmander som arkitekt. Redan 1923 hade ett större antal hus uppförts efter Wallanders ritningar och det var bebyggelsen vid Breitenfeldsgatan och Valhallavägen, totalt sju byggnader.

Snart kom dock Sven Wallanders produktion att dominerades av byggnader ritade åt HSB Stockholm som han var med om att grunda 1923. Det första huset stod klart året därpå och sedan följde en strid ström av uppdrag till exempel i Röda Bergen och vid Helgalunden. I slutet av 1920-talet ritade han tre stora komplex åt HSB: Ljuset, Marmorn och Färjan. Det sistnämnda på Kungsholmen och de två andra på Södermalm. Dessa hus kom att höra till de första i funktionalistisk stil som uppfördes i Stockholm. Under 1930-talet HSB:s hus i Fredhäll och på Gärdet och HSB:s största projekt vid denna tid, Kungsklippan vid Klara sjö på Kungsholmen.

Under 1940-talet övertog Wallanders medarbetare på arkitektkontoren allt mer av ritningsarbetet då sysslorna som VD för HSB tog allt mer av hans tid i anspråk. Han medverkade dock vid utformningen av Reimersholme som kom att bli ett av HSB:s största och mest lyckade projekt med vackra byggnader i en svårslagen miljö.

Under Sven Wallanders första tio år som arkitekt var det framförallt nyklassicismen som kännetecknade arkitekturen. Under 1920-talet ritade han många högklassiga byggnader åt HSB som präglas av en påkostad utformning med många fina detaljer. På ömse sidor om Nybrogatan, nästan uppe vid Valhallavägen, ligger två riktigt fina hus med en stram klassicistisk exteriör med mycket koppar i bottenvåningen. Metern och Morkullan är två riktigt fina exempel på storgårdskvarter där en stor portik leder in till den öppna gården varifrån trapphusen har sina entréer. Trapphusen dekorerades bland annat med stuckaturer. HSB anlitade ofta Brita Hörlin som även gjort skulpturen på Färjans gård.

Från och med hösten 1929 var Sven Wallanders byggnader för HSB utpräglat funktionalistiska och fram till ungefär 1933 karaktäriseras husen av slätputsade fasader utan dekor men med breda fönsterband och i många fall också balkonger vars fronter var klädda med trådnät eller slät plåt. Hösten 1934 stod de nya husen på Kungsklippan färdiga och de är fina exempel på den nya funkisstil som dominerar 1930-talets andra hälft. Stora, obrutna fönsterytor och en mängd balkonger karaktäriserar dessa byggnader.

Sven Wallander var mån om att de boende i HSB:s lägenheter skulle ha högsta möjliga standard och hade önskat att samtliga lägenheter skulle utrustas med badrum, men eftersom man inte lyckades övertyga de statliga och kommunala långivarna om att även smålägenheter skulle utrustas med sådan lyx, fick man till att börja med nöja sig med dusch i lägenheterna och sedan byggde man större duschrum där lägenhetsinnehavarna kunde ställa in ett litet badkar. Först 1930 hade samtliga lägenheter fullt utrustade badrum.

Sopnedkastet, en uppfinning som kom att få en stort genomslag på 1930-talet, var signerad Sven Wallander. Det var under en studieresa till USA 1920 som han fick idén och redan 1923 provades den i ett hus på Vallhallavägen. Det kom dock att dröja innan uppfinningen accepterades av de styrande men i början av 1930-talet fanns de i snart sagt varenda hus.

DORPH & HÖÖG

Nordens största byggnadsfirma, så kallades Dorph & Höög i början av 1900-talet. Det var inte att undra på då firman år 1908 signerade hela 55 av totalt 187 inlämnade byggnadslovsritningar! De två kollegorna slog sin samman 1897 och samarbetade fram till 1910, då Dorph lämnade firman. Tillsammans ritade de omkring 230 hyreshus, byggnader som än idag utgör ett viktigt inslag i stadsbilden.

Victor Dorph föddes i Karlstad 1862 och utbildade sig vid Chalmers Tekniska läroanstalt i Göteborg under åren 1883-1886. Han fortsatte sedan sina studier vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1887 och slutligen vid Konstakademien fram till år 1890. 1891 fick han anställning hos Agi Lindgren och blev involverad i bygget av det nya Operahuset vid Gustav Adolfs torg. 1895 startade han eget med kollegan Sam Kjellberg men de gick skilda vägar redan 1895.

Anders Höög föddes 1862 och saknade formell arkitektutbildning men hade arbetat som murare sedan 1880-talet. Detta hindrade dock inte honom från att bli en skicklig planlösare som dessutom var bra på att skaffa uppdrag åt firman.

En stor del av de hus som Dorph & Höög ritade uppfördes i Vasastaden, mycket beroende på att byggnadsverksamheten var omfattande i denna del av Stockholm vid 1900-talets början. Många av dem hittar vi i Birkastan och dessa byggnader präglas av en enkel jugendstil med inslag av barock. Det är vackra byggnader som det är svårt att inte tycka om idag, men dåtidens kritiker var inte nådiga. Birkastilen, som arkitekturen i området lite föraktfull kallades, stod inte speciellt högt i kurs och i “Nyheter från byggnadsvärlden” står följande nedsättande ord: “denna nya, i husbyggnadsavseende sorgligt beryktade stadsdel har i särskilt hög grad blivit välsignad med byggnader i denna tråkiga och banala stil som sakna både stil och karaktär”.

På Hantverkargatan 22 på Kungsholmen står ett av stadens finaste hus från det tidiga 1900-talet, en ståtlig byggnad med tydliga drag av den jugend som präglade bebyggelsen i Prag och Wien. Dorph & Höög lyckades här alldeles förträffligt med sitt verk och det gjorde de även när de ritade Butterickshuset vid Drottninggatan några år senare. En byggnad av det mer uppseendeväckande slaget är S:t Erikspalatset som stod klart 1910. Det var då Sveriges högsta hus och betraktades som något av en “skyskrapare”. Denna byggnad ritades för övrigt av en av firmans medarbetare, Gunnar Morssing, som år 1910 övertog Dorphs roll i bolaget.

Under namnet Höög & Morssing fortsatte firman fram till 1930 då den lades ned. Under 1910-1920-talen ritade de närmare 150 byggnader och bland dem märks det nationalromantiskt betonade bostadshuset på Karlavägen 11 med en storslagen tegelfasad och luxuöst inredda våningar av det större formatet. Nämnas bör också Nybrogatan 14 som också den har en vacker tegelfasad med originellt utformade fönster på våning en trappa. Ytterligare ett exempel på Höög & Morssings arkitektur är de byggnader vid Sveavägen 45-53 som uppfördes i början av 1920-talet i tidstypisk klassicism. Efter 1930 ritade Gunnar Morssing några hus på egen hand men 1935 drog han sig tillbaka.

STURÈ FRÖLEN

Under 1930-talet uppfördes en mängd byggnader som präglades av den nya funktionalistiska arkitekturen. Många hus var förhållandevis enkla men det byggdes också åtskilligt som skulle kunna benämnas lyxfunkis. En av denna genres främsta utövare var Sture Frölén, arkitekt med eget kontor etablerat 1934.

Frölén föddes år 1907 i Stockholm och kom att utbilda sig på Kungliga Tekniska högskolan under åren 1927-1931 och därefter följde två år på Konstakademien. Som färdig arkitekt fick han snabbt många uppdrag och redan 1934 stod ett av hans första hus klart på Hedinsgatan 13 på Gärdet i Stockholm. Det kom att följas av många fler och under de första åren karaktäriserades byggnaderna av en stor mängd burspråk med balkonger däremellan. 1937 uppfördes en rad med låga punkthus vid Askrikegatan på Gärdet och merparten av dem ritades av Sture Frölén. Dessa är synnerligen elegant utformade och de bärs i framkant upp av en rad runda pelare. Här finns också en annan detalj som är typisk för Frölén och som han lanserade redan året innan på Erik Dahlbergsgatan 38-40: det utkragande hörnfönstret som påminner om ett burspråk i glas. Konstruktionen må vara en smula avancerad, men Frölén använder den på många hus vid denna tid.

Rindögatan 19, ett av Stockholms vackraste punkthus, stod klart 1938 och hör till Fröléns främsta verk. Även här bärs delar av huset upp av pelare och vardagsrummens enorma söderfönster kragar ut från fasaden och är inklädda i koppar. Balkongerna har en originell utformning och består av vågräta plåtband som målats vita. Till all lycka är fastigheten bevarad i ursprungligt skick och precis lika elegant som 1938. I foajén, vars väggar är marmorklädda, finns både akvarium och glänsande metallpelare.

I början av sin karriär ritade Frölén framförallt hus på Gärdet och vid Gustav Adolfsparken, men det blev också en del byggnader övriga delar av innerstaden i närförorter som Traneberg och Hammarbyhöjden. Efter andra världskrigets slut fick han många uppdrag i Solna och ritade en mängd vackra hus i anslutning till Solna centrum och även stadshuset. Under 1950-talet återupptogs byggnadsverksamheten vid Gustav Adolfsparken vilket gav Frölén många nya uppdrag. Hörnhuset Taptogatan 6, i korsningen av Oxenstiernsgatan, är ett mycket fint exempel på det sena 1950-talets arkitektur med eleganta balkonger av ovanlig modell.

Bland övriga uppdrag märks Sveriges första kärnkraftverk, Ågestaverket, som invigdes 1964, Huddinge kommunhus, vars första delar stod klara 1948, och det kvartersstora 1970-talskomplex som inrymmer Immanuelskyrkan och Hotel Birger Jarl.

Sture Frölén var en mästare på att skapa genomtänkta och eleganta planlösningar. Vardagsrummen fick generösa dimensioner och allt som oftast försågs de med en vacker öppen spis, ej sällan av ansenliga dimensioner. Fröléns 1930-talshus på Gärdet var knappast lämpade för den barnrika familjen, men de hade andra kvalitéer och var ljusa och luftiga tack vare extra stora fönsterytor och smarta öppningar mellan rummen. Även små enkelrum med kokvrå blev, tack vare vinklade burspråk och alkover, utmärkta lägenheter. Även ute i Traneberg ritade han lite större våningar med matsal, jungfrukammare och ett storslaget vardagsrum vilket knappast är karaktäristiskt för bebyggelsen i området. Studerar man planritningarna från tiden ser man också att han lade ned stor omsorg på att göra dem tilltalande med spaljéer och blommor vilket få arkitekter gjorde vid denna tid.

Efterkrigstidens produktion är kanhända något mindre luxuös, men i fina lägen i både Stockholm och Solna finner vi fantastiska lägenheter med enorma sällskapsytor. Ett fint exempel är tidigare nämnda hus på Taptogatan 6 där snedställda innerväggar skapar fantastiska rum som inte har mycket gemensamt med folkhemmets bebyggelse vid denna tid. Även här har den öppna spisen en given plats i vardagsrummet och det ger naturligtvis oanade trevnadsvärden.

Sture Frölén är förvånansvärt bortglömd idag, men hans byggnader lever vidare och förhoppningsvis kommer också hans namn att bli mer känt i framtiden då hans stora produktion rymmer så många verk av hög klass. Ett Frölénhus är alltid lite elegantare än sin granne, förutsatt att han inte ritat också det.

LÉONIE GEISENDORF

Léonie Geisendorf, en av våra mest omtalade arkitekter, föddes 1914 i Warszawa som Leonja Kaplan och dog nästan 102 år senare i Paris. Under sin ovanligt långa karriär ritade hon ovanligt få byggnader och av dessa kom ett flertal att inte ens realiseras. Hennes gärning har likväl gått till historien och på senare år har hon blivit mycket uppmärksammad.

Det finns många vittnesmål och Geisendorf arbetskapacitet och hennes ofta kompromisslösa inställning till sitt arbete. På kontoret på Engelbrektsgatan 25 lyste flitens lampa under en stor del av dygnet och hennes tolerans för vardagslivets förpliktelser var inte de största. När hon på gamla dagar tillfrågades om hur hon upplevt det att vara kvinna i en mycket mansdominerad bransch, fnös hon bara och ville inte kännas vid att det hade inneburit några svårigheter och kanske hade hon rätt, ty få rådde på Léonie Geisendorf

Léonie Geisendorf tog sin studentexamen 1932 och kom därefter att utbilda sig i Zürich där hon under åren 1933-1938 läste vid Eidgenössische Technische Hochschule (ETH), en skola med mycket gott renommé. Under studietiden praktiserade hon i omgångar hos en av den tidens största arkitekten, Le Corbusier, som kom att betyda mycket för henne och dessutom blev han en stor inspirationskälla. Efter avslutad utbildning flyttade hon till Stockholm och anställning på flera välkända arkitektkontor, till exempel hos Sven Ivar Lind, på Kooperativa förbundets arkitektkontor och hos Paul Hedqvist. Under åren 1944-1950 studerade hon dessutom vid Kungliga konstakademin, på den påbyggnadsutbildning som många svenska arkitekten läste efter åren på Kungliga Tekniska högskolans arkitekturskola.

Redan 1940 hade Léonie Geisendorf gift sig med sin forna kollega från ETH, Charles-Edouard Geisendorf och tillsammans flyttade de in i en lägenhet i Yrkeskvinnornas hus på Gärdet i Stockholm. 1950 startade de eget och det första projektet kom att bli en villa i Ranängen, Djursholm. Villan beställdes av ett gift par med ett visst behov av representation men eftersom husets fru var rullstolsburen krävdes vissa anpassningar som dock inte fick genomsyra inredningen. De önskade därför en enplansvilla med god kontakt med den omgivande naturen och ett badrum som anpassats så att hustrun kunde klara sig själv.

Geisendorfs gjorde sitt bästa för att skapa god kontakt mellan rummen och med trädgården utanför. Golvet vid matplatsen belades därför med gotlandskalksten för att utgöra en fortsättning av uteplatsen. I övrigt användes ekparkett i sällskapsrummen och i parets sovrum. I vardagsrummets tak anordnades en kupol, ett fritt hängande rabbitzundertak, som gav en generös takhöjd. Övriga tak i sällskapsdelen kläddes med oljad furu. Fasaden utfördes i slammat tegel och fick stora fönster mot den omgivande naturen.

Villa Ranängen är en synnerligen vacker byggnad och ett mycket fint exempel på 1950-talets påkostade villabyggande. Både interiör- och exteriör håller hög klass och för den invändiga utsmyckningen anlitades Thea Leonard, som även hjälpte till med färgsättning och kompletterande möbelinköp. Trädgården skapades av arkitekt Sylvia Gibson.

Nästa projekt kom att bli ett radhusområde vid Riksrådsvägen i Bagarmossen. Stadsplanen för området togs fram redan 1951 och stipulerade radhusbebyggelse. Året därpå presenterade Charles Edouard och Léonie Geisendorf ett nytt förslag till disposition av området. De hade nämligen fått i uppdrag av Hyreshus U p a (från 1954 Hyreshus i Stockholm AB) att realisera radhusområdet och de föreslog en något avvikande disposition där huskropparna grupperades kring fyra öppna gårdar, vilket resulterade i att 20 % fler radhuslameller kunde uppföras. Eftersom marken till stora delar bestod av berg valde makarna Geisendorf att anpassa husen efter terrängen istället för vice versa, vilket dels höll kostnaderna för sprängning nere och dels bevarade den naturliga topografin.

Radhusen på Riksrådsvägen utformades i tre olika grundutföranden som sedan varierades på olika sätt. De är mycket typiska för sin tid, men också mer radikala än många andra byggnader från decenniets mitt. Här finns både tegel, spritputs, eternit och betong som används på olika delar av fasaden vilket understryker funktion och konstruktion. De väggpartier som är murade av lättbetongblock är putsade medan prefab-blocken klätts med eternitskivor. Vissa entrédörrar är fernissade och andra är grönmålade (de gröna var ursprungligen grålaserade). Teglet användes också för att binda samman ut och inne i de vardagsrum som ligger på nedre botten och detta åstadkoms genom att låta utsidans tegelvägg fortsätta in i rummet. Det finns också en relativt stor fönsterflora med både slag- och vridfönster som målats i antingen grönt och/eller vitt.

Hushålls- och sömnadsskolan, eller S:t Görans gymnasium som den kom att kallas, blev makarna Geisendorfs sista stora projekt tillsammans. Den före detta skolbyggnaden, som just nu förvandlas till studentbostäder, består av en höghusdel i tio våningar och en låg byggnadskropp i två våningar.

Höghuset har stomme och gavlar i rå betong med övriga fasader i glas som bildar ett dekorativt grafiskt mönster. Entréhallen, som sträcker sig flera våningar upp i byggnaden, är ett av stadens vackraste rum med en fantastiskt rymd. I taket hänger stora glaskulor som svarar för belysningen och dessutom är ytterst dekorativa.

1963 fick Léonie Geisendorf i uppdrag att rita en ny kyrkobyggnad åt Sankta Eugenia katolska församling vid Kungsträdgårdsgatan. Vid det här laget hade maken flyttat ner till Zürich och hon drev numera kontoret på egen hand. Projekten med den katolska kyrkan var stort och pågick under många år men tyvärr kom det aldrig att realiseras, utan det skrinlades under 1970-talets senare del.

1965 presenterade Léonie Geisendorf, Ralph Erskine och Anders Tengbom ett förslag till hur området söder om Sergels torg skulle gestaltas. Förslaget var en del i den idétävling som anordnats och ETG-gruppen, som de kom att kallas, föreslog att Sveavägen skulle förlängas ned till Gustav Adolfs torg vilket onekligen hade sina fördelar och dessutom tog det större hänsyn till gångtrafikanterna än vad Stockholms stad först tänkt sig. Förslaget Corso kom dock att förlora slutstriden och istället var det Peter Celsing som gick segrande ur striden.

Året därpå, 1966, stod studentboendet Fyrtalet vid Värtavägen på Gärdet klart. Tanken var att byggnaden skulle vara den första av fyra men övriga tre huskroppar realiserades aldrig. Det sju våningar höga huset står dock kvar än idag och bärs upp av stora betongpelare med en liten entrébyggnad däremellan. Villa Delin vid Strandvägen i Djursholm var klar 1970 och här ritade Léonie Geisendorf en brutalistisk betongbyggnad med stora glaspartier som verkligen pryder sin plats i det gamla villaområdet. Interiört användes, förutom betong, ask och redwood. På golven lades svart linoleum. 1971 anordnades en stor arkitekttävling om ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen. Geisendorf föreslog en helt ny byggnad bestående av höga, pyramidformade byggnader kallad Upp i vind. Förslaget vann dock inget gehör hos tävlingsjuryn och realiserades aldrig, men i samband med utställningen på Arkitekturmuseet 2014 visualiserades Upp i vind i form av ett fotomontage som gav en god bild av vilket makalös skapelse det nya riksdagshuset kunde ha blivit. Léonie Geisendorf var verksam upp i hög ålder men år 2009, vid 95 års ålder, lämnade hon Stockholm för Paris. Hon behöll dock kontakten med Sverige och kommenterade planerna på studentbostäder i S:t Görans gymnasium vilka hon inte alls gillade. Däremot uppskattade hon utställningen på Arkitekturmuseet lagom till hennes 100-årsdag.