Kronan, som ägde marken, ville ha ordentligt betalt och detta fick till följd att det krävdes hög exploatering. Det kom dock att dröja till slutet av 1920-talet innan en stadsplanetävling ägde rum och en segrare kunde koras. Det var Arvid Stille och han omarbetade sitt förslag, tydligt influerad av andrapristagarna Stig Drangers och David Helldéns lösning. Stadsplanen kom dock att modifieras under 1930-talet, framförallt var området norr om Askrikegatan som omgestaltades.
I slutet av 1931 eller i början av 1932 togs de första spadtagen nere vid Valhallavägen och i början av 1940-talet var nästan samtliga tomter i denna första etapp färdigbyggda. På 1940-talet bebyggdes områdets nordöstra del, i närheten av Värtahamnen. Ytterligare ett antal hus uppfördes på 1960-talet, bland annat vid Öregrunds- och Sandhamnsgatorna samt Alvar Aalto-husen på Kampementsgatan.
Nere vid Tessinparken består Gärdesbebyggelsen av höga lamellhus,16–18 meter djupa, som är löst placerade med öppna gårdar ut mot parken. På Erik Dahlbergsgatan och Värtavägen är husen något lägre. Vid Askrikegatan ändrar bebyggelsen karaktär och där ligger en rad med fyravånings punkthus med indragna terrasser på översta våningen. Bebyggelsen klättrar sedan upp på Smedsbacken och husen blir högre allt eftersom vilket förstärker höjdskillnaden. Punkthusen på höjden är åtta till nio våningar höga och är fritt placerade i terrängen. Husen vid Rindö- Smedsbacks- och Brantingsgatorna är lite smalare än husen vid parken, men inga renodlade smalhus.
Gärdesstaden blev mycket uppmärksammat när den var nybyggd, inte minst på grund av att husen var höga och modernt utformade. Lägenheterna var påkostade och inte speciellt billiga att hyra. “Gärdets lyxkaserner” kallades de lite föraktfullt, men det hindrade inte många unga och framgångsrika från att flytta in. Hasse Ekman, Barbro Alving, Tutta Rolf och vår internationellt kända arkitekt Greta Magnusson Grossman bodde här. Även Josef Frank kom att flytta hit, till en trivsam våning på Rindögatan 52. Josef Franks plats har den lilla platsen mitt emot hans hus döpts till på senare år och där står ett par av hans stolar som gjutits av i brons.
Standarden var överlag hög, men lägenheterna mestadels små. 83 % var två rum och kök eller mindre. De flesta tvårummare eller större fick öppen spis och vissa försågs med jungfrukammare och ringledningssystem. Porttelefon var vanligt och köken gjordes små men inreddes med alla tänkbara finesser som gasspis, separat värmeskåp, rostfri diskbänk, friskluftsventilerat skafferi och senare även kylskåp. Uppe på Furusundsgatan förekom även diskmaskin och tjuvlarm. På golven låg oftast fiskbensparkett, utom i köken som fick linoleum. Trapphusen och vissa hallar belades med sten. De äldsta husen har profilerade snickerier, men de senare byggda har släta lister och dörrar. Balkongerna utformades på många olika sätt, men senare års renoveringar har tyvärr utplånat en stor del av dessa vackra skapelser.
Gärdet är inte bara bostäder, här finns också en mängd institutioner, till exempel Svenska Filminstitutet med sin brutalistiska byggnad, Dramatiska institutet vid gamla Konstfacksskolan, Krigsarkivet och den nybyggda Kungliga Musikhögskolan. Strax intill ligger Fri- och Värtahamnen som med sin omfattande båttrafik. Intill Frihamnen låg under från tidigt 1920-tal till 1952 Lindarängens flyghamn där pontonplan kunde landa. I och med att Bromma öppnade minskade trafiken här ute högst betydligt.
Strax norr om Gärdet, i anslutning till det gamla gasverksområdet, uppförs en ny stadsdel som fått namnet Norra Djurgårdsstaden. Stadsdelens nav blir det gamla fabriksområdet där Ferdinand Bobergs vackra tegelbyggnader pietetsfullt restaureras.
