Type and press Enter.

arkitektur

Industriarkitektur

Under 1800-talet grundas många industrier i Stockholm. De tillverkar allt från ångmaskiner och järnspisar till kläder och livsmedel. Mot slutet av århundradet och i början av 1900-talet uppförs ett flertal stora bryggerier, kvarnar och bagerier. Alla dessa verksamheter behöver naturligtvis inhysas i byggnader och detta får till följd att en ny typ av arkitektur föds: industriarkitekturen. 
fabriksbyggnader_Lumafabriken_i_Hammarby
fabriksbyggnader_Stora_bryggeriet_i_Kristneberg
fabriksbyggnader_Sporrings_metallvarufabrik_vid_Igeldammsgatan_Kungsholmen
fabriksbyggnader_Neumullers_bryggeri
Föregående
Nästa
Under stora delar av 1900-talet ritas många fabriksbyggnader av byggmästaren själv eller av de ingenjörer som finns tillgängliga och som vet vilka funktionella krav som byggnaden behöver uppfylla. Dessa byggnader kan ha en nästan funktionalistisk utformning eftersom den konstnärliga utsmyckningen saknas eller är helt underordnad funktionen. Mot slutet av 1800-talet blir det dock allt vanligare att anlita utbildade arkitekten och det kommer i hög grad att påverka det estetiska uttrycket. Arkitekturen blir nu ett sätt att framhäva företagets särart och soliditet. Ytterligare en stor förändring sker i slutet av 1920-talet när de funktionalistiska ideerna slår igenom. Under 1930-talet uppförs således många storslagna fabriksbyggnader i funkisstil.
Men låt oss återvända till 1800-talet. I Stockholm byggdes många mindre industrier och fabriker under detta århundrade men det var först under de sista decennierna som fabrikernas antal ökade och likaså deras storlek. Av dessa byggnader är det främst de stora bryggerierna som överlevt i innerstaden. Nämnas bör S:t Eriks bryggerier vid Kungsholms torg, Neûmullers bryggeri vid Åsögatan och Munchenbryggeriet vid Söder Mälarstrand. Samtliga är utmärkta exempel på det sena 1800-talets tegelarkitektur men de har naturligtvis byggts om och byggts till under årens lopp. Karaktäristiskt för industribyggnader från sent 1800-tal är fasader i tegel, så kallad rohbau. Det är ett tyskt uttryck som kommer av rå och byggande, dvs att fasaden inte putsats. Ett fint exempel på denna typ av byggnader är Stockholms skofabrikers hus i kvarteret Släggan vid Hornstull. Fasaden mot Hornsbruksgatan är relativt stram med upphöjda, vertikala band, så kallade lisener, och profilerade listverk. Ett annat exempel är Neumullers bryggerier där Stalands möbler huserar idag. Delar av byggnadskroppen är från 1890-talet har tidstypiska attribut: små hörntorn, så kallade toureller, ankarslutar och en rundbågefris under takfoten. 

I början av 1900-talet blir den historiserande arkitekturen från 1800-talet omodern och ersätts av en stramare arkitektur och samtidigt förbättras de tekniska förutsättningar. Det går nu att bygga med stål och armerad betong vilket ger arkitekterna större frihet. Tegel är dock fortfarande populärt vilket inte minst märks på den ståtliga byggnad som Gerhard Arehns Mekaniska Verkstads AB under åren 1916-1918 låter bygga på Alströmergatan 39 på Kungsholmen. Strax intill, vid Fridhemsgatan, uppför Förenade Chokladfabrikerna en byggnad som kommer att följas av ytterligare två under 1920- och 1930-talen. 

I slutet av 1910-talet slår den nordiska klassicismen igenom och den kommer även att förändra industriarkitekturen. I kvarteren vid Norra Stationsgatan uppförs många fabriksbyggnader under 1920-talet och här dominerar teglet. En av de mer omtalade är Vin- och spritcentralens kvartersstora byggnad vid S:t Eriksgatan 119-121 som är uppförd efter ritningar av Cyrillus Johansson. Intill den finner vi Philipssons byggnad och här är teglet slammat. dvs putsat med tunn puts, så att strukturen lyser igenom.

fabriksbyggnader_Makaronifabriken_pa_Kvarnholmen
fabriksbyggnader_Forenade_Chokladfabrikerna_pa_Kungsholmen
fabriksbyggnader_KFs_stora_anlaggning_vid_VastgatagatanMagnus_Ladulasgatan
Föregående
Nästa
Under 1930-talet uppförs en mängd stora fabrikskomplex i funkisstil. Till de mest omtalade i innerstaden hör Esseltehuset vid Vasagatan som även rymmer ett tryckeri och KF:s stora anläggning vid Västgötagatan/Magnus Ladulåsgatan. Lumafabriken i Hammarby är ett annat landmärke från denna tid, inte minst uppmärksammat för den lysande glaskub som fanns på taket. Det var det utrymme där glödlamporna provades.  På Kvarnholmen finns en kvarnbyggnad i tegel från slutet av 1890-talet men det är den funktionalistiskt betonade bebyggelsen som blivit mest omtalad. Bland alla de byggnader som uppförs under 1930-talet märks särskilt makaroni- och spisbrödsfabrikerna. Båda har fasader i tegel och en uppseendeväckande utformning där den förstnämndas främsta kännetecken är ett stort trapphus som är helt glasat. Båda husen är idag ombyggda och i spisbrödsfabriken finns bostäder. .  Krigsåren innebär att många projekt får läggas på is, men i mitten av 1940-talet lossnar det och byggnadsverksamheten åter skjuter fart. Vid den här tiden uppför byggmästare Olle Engkvist flera industribyggnader i Gröndal som karaktäriseras av höga och relativt tätt placerade fönster. Den ganska strikta funktionalismen från 1930-talet har mjukats upp vilket är typiskt för 1940-talet och det tidiga 1950-talet. Detta är extra tydligt i Nils Ahrboms och Helge Zimdahls byggnad för Lidköpings mekaniska verkstad i Västberga. Tegel blandas med puts och i kontorsdelen finns ett panelklätt burspråk.  I slutet av 1950-talet blir det allt vanligare med mer storskaliga och mer standardiserade komplex, men det hindrar inte det också uppförs förhållandevis påkostade byggnader som den Georg Scherman-ritade fastigheten på Västberga allé 11 där datamaskinen Servus hade sitt hem. Fasaden mot gatan pryds av våningsbreda reliefer i gjutjärn som verkligen ger byggnaden karaktär.