Under andra hälften av 1800-talet var de ledande arkitekterna i Europa starkt inspirerade av renässansens arkitektur. Den visades upp och spreds genom de mycket inflytelserika och välbesökta världsutställningarna som anordnades i de största huvudstäderna. I Sverige introducerades den av arkitekter som Johan Fredrik Åbom och Fredrik Wilhelm Scholander. Den första av dessa så kallade nystilar som dominerade vårt land var den italienskinspirerade renässansen, vars ljusa putsfasader var rikt dekorerade med klassiska motiv i gips och rusticeringar.
Stadens stenhus uppfördes vanligtvis i 5 våningar och komponerades enligt givna riktlinjer vilket innebar att bottenvåningen och våning 1 trappa rusticerades och därovan var fasaderna slätputsade och försedda med en riklig dekor, framförallt på 2-3 trappor där fönstren försågs med kraftiga överliggare i form av frontoner eller segmentbågar. Det översta våningsplanet fick en enklare dekor och hade ofta en lägre takhöjd och följaktligen lägre fönster och här inreddes stundtals lite mindre lägenheter.
I mitten av 1880-talet började nya strömningar inom arkitekturen att göra sig märkbara och den italienskinspirerade renässansen ersattes alltmer av byggnader som var influerade av nordeuropeisk renässans. Dessa hus hade ofta delar av fasaden utförd i tegel, s.k. rohbau, ett tyskt ord som betyder rå, ofärdig, dvs inte putsad. Dekoren var fortfarande riklig med profilerade fönsteromfattningar och överstycken samt rusticerad bottenvåning. Dessutom tillkom svulstiga prydnadsgavlar ovan takfoten som gav liv åt byggnaden.
1890-talets arkitektur kom att bli betydligt friare och präglades av en samling nystilar som blandades friskt och sattes samman till en fantasifull arkitektur med tinnar och torn och frontespiser. De gotiska inslagen var vanliga vilket bl.a. innebär rundbågefriser och perspektivportaler samt spetsbågiga fönster. Husen fick också en allt mer asymmetrisk uppbyggnad och äkta material premierades framför puts. Tegelfasader blev vanliga, men även natursten som ofta användes till beklädnad av bottenvåningen och till utsmyckning av fasaden. I vissa fall kläddes hela fasaden med exklusiv sten, men på lite enklare hus valde man istället grov spritputs. En annan nyhet var burspråken som både var dekorativa och gjorde det möjligt att öka boytan och samtidigt få ett större ljusinsläpp.
Under 1800-talets sista årtionden dominerades stadsplaneringen av raka gator och förhållandevis stora och slutna kvarter. I gathusen inreddes vanligtvis lite större lägenheter, på bättre adresser och i soligt läge kunde dessa var om 7-8 rum och kök, men i gårdshusen placerade man istället mindre lägenheter om 1-2 rum och kök eller så kallade enkelrum med kakelugnsspis. Dessa enkelrum bestod av ett enda rum samt en tambur och i rummet fanns en kakelugn med en liten järnspis inmurad i eldstadsöppningen.
De stora lägenheterna disponerades vanligtvis med herrum, förmak, salong, sal och sängkammare samt barnkammare. Ett serveringsrum förband salen med köket och förhindrade att matos och köksslammer trängde ut i våningen. Intill köket, som nästan undantagslöst placerades åt gården, låg en eller två jungfrukammare och där hade tjänstefolket sitt krypin. En förmögen familj kunde ha både husa och barnjungfru samt en kokerska.
Lägenhetens offentliga och “fina” rum förlades till gatufilen och de fick en påkostad inredning med stuckaturer, praktfulla kakelugnar, paneler och pardörrar. Taken i dessa rum var vanligtvis schablonmålade eller i vissa fall tapetserade men så gott som aldrig vita. I matsalen fanns en hög panel som var ådringsmålad och förhållandevis mörkt, till exempel i mahognyimitation. Salong och förmak inreddes i en ljusare färgskala och här var rokokon ej sällan en förebild.
Bostadsrummen värmdes upp av kakelugnar och fönstren hade enkla bågar som öppnades utåt och kompletterades med lösa innanfönster under den kalla årstiden. I finare lägenheter fanns en torrklosett i anslutning till tamburen men i enklare fick de boende nyttja avträdeslängorna på gården. Badrum var mycket ovanligt, men inreddes i påkostade hus från och med 1890-talet. De hade en badkamin som både värmde rummet och vattnet. Vanligare än badrum var toalettrummen som hade handfat och var avsedda för morgontoaletten. I dessa små rum fanns inget WC, ty med toalett avsågs helt enkelt den personliga hygienen med tvål och vatten.
Belysningen ordnades vanligtvis med hjälp av fotogenlampor, men i vissa hus fanns gas indraget och då anordnades gaslampor i taken. Gas användes också för att lysa upp trapphusen som vanligtvis var ganska mörka.
Köken inreddes med vedspis och skafferi och det fanns vanligtvis en arbetsbänk med en utslagsho och kallvattenkran. Diskade gjorde man i lösa baljor och varmvatten togs antingen från en reservoar i vedspisen eller värmdes i en större kittel. Många hade också ett isskåp som var mycket användbart sommartid då skafferiet var alltför varmt för att användas för att förvara känsliga matvaror. Till köksinredningen hörde också en vedlår samt några öppna hyllor. Porslin, uppläggningsfat och annat som hörde måltiden till förvarades i serveringsrummet.
