Léonie Geisendorf, en av våra mest omtalade arkitekter, föddes 1914 i Warszawa som Leonja Kaplan och dog nästan 102 år senare i Paris. Under sin ovanligt långa karriär ritade hon ovanligt få byggnader och av dessa kom ett flertal att inte ens realiseras. Hennes gärning har likväl gått till historien och på senare år har hon blivit mycket uppmärksammad.
Det finns många vittnesmål och Geisendorf arbetskapacitet och hennes ofta kompromisslösa inställning till sitt arbete. På kontoret på Engelbrektsgatan 25 lyste flitens lampa under en stor del av dygnet och hennes tolerans för vardagslivets förpliktelser var inte de största. När hon på gamla dagar tillfrågades om hur hon upplevt det att vara kvinna i en mycket mansdominerad bransch, fnös hon bara och ville inte kännas vid att det hade inneburit några svårigheter och kanske hade hon rätt, ty få rådde på Léonie Geisendorf
Léonie Geisendorf tog sin studentexamen 1932 och kom därefter att utbilda sig i Zürich där hon under åren 1933-1938 läste vid Eidgenössische Technische Hochschule (ETH), en skola med mycket gott renommé. Under studietiden praktiserade hon i omgångar hos en av den tidens största arkitekten, Le Corbusier, som kom att betyda mycket för henne och dessutom blev han en stor inspirationskälla. Efter avslutad utbildning flyttade hon till Stockholm och anställning på flera välkända arkitektkontor, till exempel hos Sven Ivar Lind, på Kooperativa förbundets arkitektkontor och hos Paul Hedqvist. Under åren 1944-1950 studerade hon dessutom vid Kungliga konstakademin, på den påbyggnadsutbildning som många svenska arkitekten läste efter åren på Kungliga Tekniska högskolans arkitekturskola.
Redan 1940 hade Léonie Geisendorf gift sig med sin forna kollega från ETH, Charles-Edouard Geisendorf och tillsammans flyttade de in i en lägenhet i Yrkeskvinnornas hus på Gärdet i Stockholm. 1950 startade de eget och det första projektet kom att bli en villa i Ranängen, Djursholm. Villan beställdes av ett gift par med ett visst behov av representation men eftersom husets fru var rullstolsburen krävdes vissa anpassningar som dock inte fick genomsyra inredningen. De önskade därför en enplansvilla med god kontakt med den omgivande naturen och ett badrum som anpassats så att hustrun kunde klara sig själv.
Geisendorfs gjorde sitt bästa för att skapa god kontakt mellan rummen och med trädgården utanför. Golvet vid matplatsen belades därför med gotlandskalksten för att utgöra en fortsättning av uteplatsen. I övrigt användes ekparkett i sällskapsrummen och i parets sovrum. I vardagsrummets tak anordnades en kupol, ett fritt hängande rabbitzundertak, som gav en generös takhöjd. Övriga tak i sällskapsdelen kläddes med oljad furu. Fasaden utfördes i slammat tegel och fick stora fönster mot den omgivande naturen.
Villa Ranängen är en synnerligen vacker byggnad och ett mycket fint exempel på 1950-talets påkostade villabyggande. Både interiör- och exteriör håller hög klass och för den invändiga utsmyckningen anlitades Thea Leonard, som även hjälpte till med färgsättning och kompletterande möbelinköp. Trädgården skapades av arkitekt Sylvia Gibson.
Nästa projekt kom att bli ett radhusområde vid Riksrådsvägen i Bagarmossen. Stadsplanen för området togs fram redan 1951 och stipulerade radhusbebyggelse. Året därpå presenterade Charles Edouard och Léonie Geisendorf ett nytt förslag till disposition av området. De hade nämligen fått i uppdrag av Hyreshus U p a (från 1954 Hyreshus i Stockholm AB) att realisera radhusområdet och de föreslog en något avvikande disposition där huskropparna grupperades kring fyra öppna gårdar, vilket resulterade i att 20 % fler radhuslameller kunde uppföras. Eftersom marken till stora delar bestod av berg valde makarna Geisendorf att anpassa husen efter terrängen istället för vice versa, vilket dels höll kostnaderna för sprängning nere och dels bevarade den naturliga topografin.
Radhusen på Riksrådsvägen utformades i tre olika grundutföranden som sedan varierades på olika sätt. De är mycket typiska för sin tid, men också mer radikala än många andra byggnader från decenniets mitt. Här finns både tegel, spritputs, eternit och betong som används på olika delar av fasaden vilket understryker funktion och konstruktion. De väggpartier som är murade av lättbetongblock är putsade medan prefab-blocken klätts med eternitskivor. Vissa entrédörrar är fernissade och andra är grönmålade (de gröna var ursprungligen grålaserade). Teglet användes också för att binda samman ut och inne i de vardagsrum som ligger på nedre botten och detta åstadkoms genom att låta utsidans tegelvägg fortsätta in i rummet. Det finns också en relativt stor fönsterflora med både slag- och vridfönster som målats i antingen grönt och/eller vitt.
Hushålls- och sömnadsskolan, eller S:t Görans gymnasium som den kom att kallas, blev makarna Geisendorfs sista stora projekt tillsammans. Den före detta skolbyggnaden, som just nu förvandlas till studentbostäder, består av en höghusdel i tio våningar och en låg byggnadskropp i två våningar.
Höghuset har stomme och gavlar i rå betong med övriga fasader i glas som bildar ett dekorativt grafiskt mönster. Entréhallen, som sträcker sig flera våningar upp i byggnaden, är ett av stadens vackraste rum med en fantastiskt rymd. I taket hänger stora glaskulor som svarar för belysningen och dessutom är ytterst dekorativa.
1963 fick Léonie Geisendorf i uppdrag att rita en ny kyrkobyggnad åt Sankta Eugenia katolska församling vid Kungsträdgårdsgatan. Vid det här laget hade maken flyttat ner till Zürich och hon drev numera kontoret på egen hand. Projekten med den katolska kyrkan var stort och pågick under många år men tyvärr kom det aldrig att realiseras, utan det skrinlades under 1970-talets senare del.
1965 presenterade Léonie Geisendorf, Ralph Erskine och Anders Tengbom ett förslag till hur området söder om Sergels torg skulle gestaltas. Förslaget var en del i den idétävling som anordnats och ETG-gruppen, som de kom att kallas, föreslog att Sveavägen skulle förlängas ned till Gustav Adolfs torg vilket onekligen hade sina fördelar och dessutom tog det större hänsyn till gångtrafikanterna än vad Stockholms stad först tänkt sig. Förslaget Corso kom dock att förlora slutstriden och istället var det Peter Celsing som gick segrande ur striden.
