När det mytomspunna 1700-talet tar sin början härjar pesten. Dessutom drabbas Sverige under flera år av missväxt. Som om inte det vore nog utsätts städerna på den östra kusten av “ryssens” härjningar och de bränner ned det mesta som kommer i deras väg. Men sedan väntar bättre tider och under århundradets andra hälft kommer både arkitektur och inredningskonst att blomma upp.
Herrgårdsplan och parstugor
Vid den här tiden har den högsta klassen, adeln, det stora privilegiet att åtnjuta sätesfrihet, vilket innebär att de inte behöver betala skatt. Under 1700-talet börjar det dock bli allt vanligare att “ofrälse” borgare, alltså personer som inte är adliga, köper mark och låter uppföra ståndsmässiga byggnader. 1700-talet kommer att bli ett århundrade där den svenska herrgårdskulturen utvecklas och många vackra gårdar uppförs.
I början av 1700-talet har den sexdelade planen kommit till Sverige och den får ett stort genomslag. Herrgårdsplanen, som den kommer kallas, har sin förebild i Frankrike, i den byggnad som Ludvig XIV:s finansminister uppfört i början av 1660-talet. Vaux-le-Vicomte, som den heter, är en pampig byggnad med en stor salong i mitten och på vardera sida en fil av rum. Omstöpt efter mer blygsamma svenska förhållanden blir det tre rum i fil med en stor sal i byggnadens mitt och ett rum på vardera sida. Denna rumssvit motsvaras av förstuga och två mindre rum mot gårdssidan.
Den sexdelade planen finns framför allt i de herrgårdar, prästgårdar och militära boställen som uppförs. De mer storslagna herresäten som skapas vid denna tid har däremot en mer generös plan med fler rum i fil. Ett exempel på det är nya herrgården på Forsmarks bruk i Uppland.
En övervägande del av bebyggelsen i Sverige är dock av betydligt enklare typ. Dominerar gör enkel- och parstugorna som kompletteras av lokalt färgade byggnadstyper. Förutom dessa finns också olika former av arbetarbostäder, till exempel i anslutning till de stora bruken. Arbetarbostäderna har låg standard och en familj i varje rum är snarare regel än undantag.
Enkel- och parstugan har anor som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Enkelstugan finns redan på medeltiden och består av en ”stuga”, ett större bostadsrum, samt en förstuga och en liten kammare innanför. Parstugan är nästan identisk, men med ytterligare en “stuga” på andra sidan av förstugan. Parstugan är således en symmetrisk byggnad. Parstugan blir vanlig på lite större bondgårdarna under 1600–1700-talen. Många enkelstugor har också byggts ut till parstugor i takt med att ekonomin förbättrats.
Även om parstugan består av tre rum, är det vanligt att bara den så kallade “vardagsstugan” används under den kalla årstiden. Det är både enklare och billigare att bara värma upp ett rum. I vissa fall sätts inte ens eldstäder i de andra rummen.
Arkitekturen utvecklas
I början av 1700-talet präglas arkitekturen av barocken som fortfarande dröjer kvar. Högadelns byggnader har ofta en mycket påkostad utformning efter franska och holländska förebilder och deras stora stenhus är i praktiken att betrakta som slott. Dekoren är riklig och byggnaderna får gärna en monumental utformning. Under den här tiden skapas exteriören till Stockholms slott.
Många lite mindre herrgårdar präglas av den karolinerstil som vuxit fram under 1600-talet och är samtida med senbarocken. Karolinertidens byggnader är låga med höga säteritak. Säteritaket har två takfall och däremellan ett vertikalt parti med små vindsfönster. Selma Lagerlöfs Mårbacka har precis ett sådant tak. Fasaderna är i övrigt enkla och fönstren är små med en mängd mindre glasrutor som fogats samman med blyspröjs.
Under 1700-talets andra hälft är den karolinska arkitekturen som bortblåst och rokokon har gjort sitt intåg. Påkostade herrgårdar bör nu ha putsade fasader, uppföras i två våningar och förses med höga, brutna tak. Impulserna kommer från Frankrike och Carl Hårleman är en av de arkitekter som planerar dem i den svenska myllan. Fortifikations-officeren Carl Wijnbladh tar fram en mängd typritningar och dessa kommer att få ett stort genomslag. Merparten av alla hus uppförs dock i trä och förses med stående panel med lock eller lister. Fönstren ökar något i storlek och spröjsen är numera i trä. Periodens fönster är i mångt och mycket identiska med 1910-talets småspröjsade fönster. Interiört blir den franska rokokon en stor förebild, vilket inte minst märks i de inredningar som skapas på Stockholms slott och som sedan inspirerar andra byggherrar.
Mot slutet av 1700-talet blir de nyklassicistiska impulserna tydliga och allt fler trähus förses med panel. De brutna taken “valmas”, det vill säga bryts även på gavlarna. Pilastrar, fönsterfoder och listverk dekorerar fasaden. Fönstren är nu betydligt större än tidigare, med två eller tre glasrutor i varje båge, ungefär som 1920-talsfönster. I interiörer från denna tid märks en stramhet som tidigare saknats och symmetrin blir viktig.
Landsbygdens trähus
Sverige är till stora delar ett skogrikt land och följaktligen är knuttimrade hus mycket vanliga. De par- och enkelstugor som uppförs är ofta timrade men det är långt ifrån säkert att de kläs med panel. Bruket att panela byggnaderna sprider sig under århundradet, men är framför allt förknippat med mer påkostade hus.
Seden att rödfärga timmerhusen sträcker sig tillbaka till 1600-talet då man börjar rödfärga husen i städerna, ofta inför kungabesök. Rödfärgen har också rykte om sig att göra träet mer motståndskraftigt mot röta. Rödfärgningen sprider sig under 1700-talet till landsbygden där mer påkostade bostadshus målas. Enklare byggnader är dock fortfarande obehandlade och blir snabbt grå.
Samtidigt börjar linoljefärgen att bli populär och användas på påkostade byggnader som klätts med panel. Genom att välja en ljus färg, exempelvis en gul nyans, skapas en illusion av att huset är uppfört i sten.
Läs mer om äldre byggnader på landsbygden och gårdar hos Historiska Hem nedan:
