Lindberga gård

Kårsta socken i Uppland har varit bebodd under en mycket lång tid. Redan under forntiden brukades jorden och byarna var vanligtvis något större än i övriga Mälardalen. Jord- och skogsbruk var fram till mitten av 1880-talet dominerande. När Stockholm-Rimbo järnvägsaktiebolag anlade järnväg till Rimbo, blev Kårsta och Ekskogen stationer på banan. I Kårsta växte ett stationssamhälle fram och tomter började styckas av för alla dem som önskade en bostad i lantlig miljö utan att för den skulle vara jordbrukare.

Byn Söderhall hör inte till de största byarna i Kårsta socken. Den äldsta bevarade kartan över trakten är från 1639 och visar en by med fem gårdar av varierande storlek. En av gårdarna var en så kallad akademigård, det vill säga att den ägdes av Uppsala universitet.

De jordbruk som anlades under 1800-talet och 1900-talets första hälft var i allmänhet betydligt mindre än dagens. Småbrukarna hade som regel inte mer än en handfull kor. Större gårdar kunde ha ett tjugotal kreatur eller fler. Antalet hörde samman med storleken på markerna. Det gick inte att ha fler djur än vad de kunde föda. Markerna användes för bete och på dem växte spannmål som korn, råg och vete. Betor och rovor odlades också och gav djuren ett välkommet tillskott av energi.

Lindberga gård

En av egendomarna i Söderhall är Lindberga gård. Gården är av äldre datum och merparten av de byggnader som hör samman med jordbruket finns bevarade. Mangårdsbyggnaden uppfördes 1873 av liggande timmer. I anslutning till den finns två äldre byggnader, en före detta slöjdbod och ett uthus. Ladugården, som ligger lite avsides, uppfördes 1919 och har en kombination av liggande timmer och resvirke. Intill står ett hönshus och en liten svinstia som båda är timrade.

Gårdstunet ligger förhållandevis högt och utsikten över landskapet är storslagen. Huvudbyggnaden är uppförd i ett och ett halvt plan. Det har en för trakten typisk disposition i form av en femdelad plan, en så kallad salsstuga. Det är en byggnadstyp som blev vanlig i Uppland på 1830-talet. Karaktäristiskt för dessa hus är att salen och köket ligger diagonalt i förhållande till varandra. Bakom köket finns en större kammare och intill förstugan en mindre.

I samband med en ombyggnad har huset byggts ut och den lilla kammaren vid förstugan är numera en del av en större hall med trappa upp till övervåningen. I den tillbyggda delen finns ett bostadsrum samt badrum. En trappa upp hittar vi en större hall i husets mitt samt två sovrum, det ena med två alkover.

Ursprungligen värmdes huset upp av kakelugnar och vedspis. I köket fanns inte moderna faciliteter som rinnande vatten och avlopp, elektricitet eller kylskåp. Bara en vedspis, ett skafferi och några bänkar och skåp. Husets fönster hade enkla bågar och kompletterades under den kalla årstiden av lösa innanfönster.

Ombyggnader

Som så många äldre byggnader har även detta hus förändrats under årens lopp. Glasverandan torde ha tillkommit i anslutning till sekelskiftet 1900. Troligtvis gjordes en modernisering efter andra världskrigets slut och då sattes nya kopplade fönster in. I samband med den ombyggnaden, eller tidigare, inreddes en liten vindskammare på den i övrigt oinredda vinden. Vid mitten av 1980-talet gjordes en större om- och tillbyggnad. Då förlängdes huset och vinden inreddes i sin helhet. Tre takkupor togs upp i taket för att ge ljus till rummen.

Arkitektur

Under 1800-talets andra hälft uppfördes många timmerhus på landsbygden. Merparten av dem försågs med brädfodring, ofta i form av stående locklistpanel. Mot slutet av århundradet blev det allt vanligare med liggande panel och en frikostig dekor av kontursågade snickerier, så kallad snickarglädje. Fönstren utformades ofta som spröjsade tvåluftsfönster med två till tre glas i varje båge, eller som klassiska “flaggfönster” med två högre bågar nedtill och två lägre vädringsfönster upptill.

Mangårdsbyggnaden är ett tidstypiskt hus som förändrats så till vida att det byggts till och blivit längre. Fasaden är klädd med rödfärgad locklistpanel som nedtill avslutas med en vattbräda. Panelen är mycket passande och ger ett ålderdomligt intryck eftersom brädornas bredd varierar och för tankarna till äldre tiders kilsågade paneler. Fönstren är i huvudsak vitmålade tvåluftsfönster med kopplade bågar. De omges av släta, vitmålade foder. I husets mitt finns flera takkupor, två på entréfasaden och en på baksidan. Taket är utformat som ett klassiskt sadeltak och täckt med lertegel. I anslutning till entrén finns en glasveranda med spröjsade fönster av äldre datum.

Kvaliteér

Kullängen 9 är något så ovanligt som en gammal gård där merparten av de byggnader som hör samman med jordbruket är bevarade. Mangårdsbyggnaden är förhållandevis låg och bred och saknar inte pondus. I dess inre finns många äldre detaljer bevarade, bland annat två kakelugnar och en vedspis. I köket finns de gamla takbrädorna kvar och i dem sitter krokar och stänger avsedda för att torka hårt bröd. Vedspisen från Husqvarna skulle kunna vara från 1930-talet. Spiskåpan, troligtvis lika gammal som huset, bidrar med stor charm.

I den äldre delen av huset finns de gamla spegeldörrarna bevarade. Den övre fyllningen är något högre än den nedersta vilket var vanligt i mitten av 1800-talet. Dörrarna har ursprungligen haft kammarlås. Salsgolvet har en ålderdomlig prägel och skulle kunna vara ursprunglig. Mellan rummen finns fortfarande de höga trösklar som var vanliga en bra bit in på 1800-talet. Kakelugnarna är troligtvis från tiden närmast sekelskiftet 1900.

Text av Gustav "Rävjägaren" Bergström.