Hasselstigen 2

Byggnadsingenjör Elis T Pålskog stod för ritningarna av detta hus. Han föddes 1908 och anställdes under 1930-talet av Råsundabolaget, där han ritade ett flertal flerfamiljshus och villor i Solna. 1930- och 1940-talshusen utgör en stilmässig brytpunkt i arkitekturhistorien. Från att under 1920-talet ofta ha byggts i en klassicistisk stildräkt, övergick den arkitektoniska formen till att bli mera avskalad, befriad från föregående tiders utsmyckningsdetaljer. Denna nya stil, som till stor del fick sin genomslagskraft i och med Stockholmsutställningen 1930, kom att gå under benämningen funktionalism. Solna blev stad 1943 och de gamla municipalsamhällena skulle få ett stadsmässigt innehåll. Framtidstron var stark och många byggnader uppfördes. Bra byggmaterial och skickliga hantverkare fanns att tillgå och husens tekniska kvalitet blev därför oftast hög. Många klassicistiskt skolade arkitekter hade svårigheter med att underordna sig det nya formspråket. Därför såg man under 1930- och 1940-talens byggnadsepok många exempel på olika blandstilar med kvardröjande klassicistiska drag i en i övrigt funktionalistisk arkitektur. Många av den nya tidens arkitekter var däremot, mer eller mindre konsekvent, uttalat funktionalistiska i sin behandling av byggnadsvolymerna som uppfördes. Detta är en av anledningarna till att de arkitektoniska resultaten kunde bli så pass olika under denna byggnadsepok. År 1945 visades utställningen "Bo bättre" i Göteborg. Denna gav en möjlighet att presentera den nya bostadspolitiken och de studier som gjorts för att skapa bekvämare och bättre utnyttjade bostäder. Även det som skulle komplettera bostaden på ett bekvämt avstånd, som butiker, tvättstugor, lekskolor, lekplatser, lokaler för slöjd, studiecirklar, bastu m m, uppmärksammades. Bebyggelsen under efterkrigstiden blev både en vidareutveckling av och en reaktion mot 1930-talets funktionalism. Vidareutvecklingen gällde särskilt den inre planeringen av bostäderna, där man byggde på och förbättrade de funktionsstudier som det arbetats med från 1920-talet. Reaktionen riktade sig mot den renlärigamodernismen med dess geometriska formspråk och kyligt intellektuella hållning. Man reagerade mot vad som ansågs vara enformighet och fantasilöshet, och ansåg att de estetiska kvaliteterna skulle vinna på större variation. Den frihet som modernismen erövrat skulle utnyttjas, men de arkitektoniska uttrycken borde breddas medpersonliga bidrag. Den radikala funkisstilen kom därigenom att utvecklas till 1940-talets mjukare svenska stil.