Hovgården

Det finns få platser i Stockholmsområdet där historiens vingslag känns lika tydligt som på Hovgården på Adelsö. Under vikingatiden var detta en central plats för de styrande i landet. År 1279 är Hovgården platsen för Sveriges första riksting. Det brukar kallas ”Alsno stadga” och hölls i en byggnad som uppförts för Magnus Ladulås räkning. Det var en tegelborg som kallades Alsnö hus men som dessvärre inte bevarats åt eftervärlden. Många historiska dokument har undertecknats i denna byggnad!

Det finns också gott om fornlämningar från tiden. Bland annat märks hela sju gravhögar. Gravhögar var en form av begravningsplats som var vanlig vid den här tiden och vanligtvis var en större gravhög ett tecken på välstånd. I en av gravhögarna i Hovgården har man funnit resterna av ett par i 50-årsåldern samt både hundar och hästar. Dessutom många dyrbara föremål i guld.

Inte långt från den forna kungsgården hittar vi Adelsö kyrka från slutet av 1100-talet. Det är en ålderdomlig kyrkobyggnad, en så kallad salkyrka, som består av ett långhus som under kommande århundraden kompletterats med sakristia och torn. Kyrkans dopfunt är utförd i sandsten och har bevarats alltsedan slutet av 1100-talet!

Södergården 3

Intill kyrkan finner vi Södergård 3, en äldre gård med anor från 1700-talet. Läget är underbart då tomten ligger intill Björköfjärden och Hovgårdsviken. Dessutom är gårdens ägor mer eller mindre en del av det unika kulturlandskapet Hovgården med runstenar och gravfält. Nuvarande mangårdsbyggnad restes 1893 men omkringliggande ekonomibyggnader är äldre. Det är också mangårdsbyggnadens källare med kryssvalv som kan ha anor från 1700-talet.

Det ståtliga bostadshuset är ett fint exempel på det sena 1800-talets byggande, en tid när den så kallade herrgårdsplanen blivit vanlig även på större bondgårdar. Den sexdelade planen, eller salsbyggnad som den också kallas, är mycket ståndsmässig och kännetecknas av en rymlig förstuga som leder in till en stor sal i husets mitt. På ömse sidor om salen och om tamburen finns resterande bostadsrum och kök.

Upphovet till denna eleganta plan kommer från Frankrike och slottet Vaux le Vicomte som uppfördes i slutet av 1700-talet. I denna representativa byggnad omges den centrala salongen av en fil med rum på rum på vardera sida, en för maken och en för hustrun. I Sverige decimerades rumsantalet och inskränktes vanligtvis till tre rum i fil med salen, det förnämligaste rummet, i enfiladens mitt.

Vid den här tiden värmdes bostadsrummen upp av kakelugnar och i köket sprakade brasan i vedspisen som användes för matlagning och bakning men också gav rummet värme. Rinnande vatten och avlopp fanns vanligtvis bara i de stora städernas nybyggen, på landsbygden fick man bära in färskt vatten i spannar och sedan bära ut slaskvattnet. Elektricitet saknades naturligtvis, och drogs in först på 1930-talet, och rummen lystes upp av fotogenlampor som spred ett dämpat ljus. Fönstren hade enkla bågar och kompletterades med innanfönster under den kalla årstiden.

Idag disponeras mangårdsbyggnaden med matsal, sal och bibliotek och på ömse sidor om förstugan finns kök respektive grovkök med tvättstuga. En trappa upp finner vi ett rymligt rum med tre fönster samt dörr in till glasverandans övervåning. På vardera sida om stora rummet finns ett stort respektive två mindre sovrum på vardera gavel. Dessa omges av rymliga kattvindar med fönster. En av dem har byggts om till duschrum.

Fasaden är klädd med stående locklistpanel och höga, grönmålade fönster. Huset har en utbyggnad mot entrésidan, en glasveranda i två våningars höjd som är rikt smyckad med lövsågade snickerier och en liten brokvist. På motstående sida finns en frontespis med tre höga fönster. På en gaveln finner vi en groventré med vindfång vars tak är klätt med falsad plåt som målats svart, precis som huset i övrigt.

Ytterdörren är en pardörr som målats grön och den skyddas från väder och vind av en dekorativt utformad brokvist med fasta bänkar. Fasaden är målad i en bruten vit nyans med snickerier i en ljus nyans som drar åt grön umbra. Denna vackra färgsättning harmoniserar med de grönmålade fönsterbågarna som är spröjsade.

På en bondgård av denna ålder fanns det ursprungligen många typer av byggnader som hörde till jordbruket och vars uppgift var att för att förvara allt från hö och spannmål till hushållets råvaror. I många fall har dessa rivits, men så är inte fallet här. Intill mangårdsbyggnaden ligger en drängstuga med rödmålad liggtimmerfasad och vackert lertegeltak. I ett av rummen står en rörspis, en kakelugn utan kakel. Både denna byggnad och den timrade visthusboden antas vara från 1700-talet.

Övriga byggnader är placerade så att en delvis kringbyggd gårdsplan erhålls. Även de har stomme i liggande timmer, men är delvis klädda med rödmålad locklistpanel av äldre typ.

Kvalitéer

Det är en upplevelse att ta del av alla vackra detaljer på denna gård. Mangårdsbyggnaden är oerhört vacker och pietetsfullt renoverad och det är svårt att inte vara tjatig och påminna om att historiens vingslag är närvarande även inomhus. Här finns många bevarade detaljer som lister och foder, pardörrar och kakelugnar samt en elegant holländsk parkett ligger i flertalet rum. Köket är relativt nytt men platsbyggt i äldre stil med ett rymligt skafferi och många fina detaljer. Här finns dessutom en vedspis som bidrar till trivsel och gör att det är möjligt att laga mat även om elektriciteten skulle försvinna.

Att vandra runt på ägorna och njuta av de vackra byggnaderna och det pastoralt vackra landskapet är en lisa för själen. Närheten till kyrkan och kyrkogården bidrar också till den fantastiska miljön som är unik i sitt slag.