Author Archive

SVEN WALLANDER

Sven Wallander föddes i Stockholm 1890. Fadern Alf var konsthantverkare och konstnär. Modern Gerda var också utbildad vid Konstakademien, men kom mer att ägna sig åt hemmet. Sven Wallander studerade vid Kungliga tekniska högskolan under åren 1909-1913 och därefter vid Konstakademien varifrån han tog examen 1915. I början av karriären var han anställd hos Ivar Tengbom och Lars Israel Wahlman samt arbetade också åt Stockholms Stadsplanekommission innan han startade eget i slutet av 1910-talet.

Redan 1915 presenterade Wallander en idé som gick ut på att placera två “skyskrapare” på ömse sidor om Kungsgatan men det kom dock att dröja innan den kom att förverkligas. 1924 stod äntligen det norra tornet färdigt, som han själv ritat, och ett år senare det södra med Ivar Callmander som arkitekt. Redan 1923 hade ett större antal hus uppförts efter Wallanders ritningar och det var bebyggelsen vid Breitenfeldsgatan och Valhallavägen, totalt sju byggnader.

Snart kom dock Sven Wallanders produktion att dominerades av byggnader ritade åt HSB Stockholm som han var med om att grunda 1923. Det första huset stod klart året därpå och sedan följde en strid ström av uppdrag till exempel i Röda Bergen och vid Helgalunden. I slutet av 1920-talet ritade han tre stora komplex åt HSB: Ljuset, Marmorn och Färjan. Det sistnämnda på Kungsholmen och de två andra på Södermalm. Dessa hus kom att höra till de första i funktionalistisk stil som uppfördes i Stockholm. Under 1930-talet HSB:s hus i Fredhäll och på Gärdet och HSB:s största projekt vid denna tid, Kungsklippan vid Klara sjö på Kungsholmen.

Under 1940-talet övertog Wallanders medarbetare på arkitektkontoren allt mer av ritningsarbetet då sysslorna som VD för HSB tog allt mer av hans tid i anspråk. Han medverkade dock vid utformningen av Reimersholme som kom att bli ett av HSB:s största och mest lyckade projekt med vackra byggnader i en svårslagen miljö.

Under Sven Wallanders första tio år som arkitekt var det framförallt nyklassicismen som kännetecknade arkitekturen. Under 1920-talet ritade han många högklassiga byggnader åt HSB som präglas av en påkostad utformning med många fina detaljer. På ömse sidor om Nybrogatan, nästan uppe vid Valhallavägen, ligger två riktigt fina hus med en stram klassicistisk exteriör med mycket koppar i bottenvåningen. Metern och Morkullan är två riktigt fina exempel på storgårdskvarter där en stor portik leder in till den öppna gården varifrån trapphusen har sina entréer. Trapphusen dekorerades bland annat med stuckaturer. HSB anlitade ofta Brita Hörlin som även gjort skulpturen på Färjans gård.

Från och med hösten 1929 var Sven Wallanders byggnader för HSB utpräglat funktionalistiska och fram till ungefär 1933 karaktäriseras husen av slätputsade fasader utan dekor men med breda fönsterband och i många fall också balkonger vars fronter var klädda med trådnät eller slät plåt. Hösten 1934 stod de nya husen på Kungsklippan färdiga och de är fina exempel på den nya funkisstil som dominerar 1930-talets andra hälft. Stora, obrutna fönsterytor och en mängd balkonger karaktäriserar dessa byggnader.

Sven Wallander var mån om att de boende i HSB:s lägenheter skulle ha högsta möjliga standard och hade önskat att samtliga lägenheter skulle utrustas med badrum, men eftersom man inte lyckades övertyga de statliga och kommunala långivarna om att även smålägenheter skulle utrustas med sådan lyx, fick man till att börja med nöja sig med dusch i lägenheterna och sedan byggde man större duschrum där lägenhetsinnehavarna kunde ställa in ett litet badkar. Först 1930 hade samtliga lägenheter fullt utrustade badrum.

Sopnedkastet, en uppfinning som kom att få en stort genomslag på 1930-talet, var signerad Sven Wallander. Det var under en studieresa till USA 1920 som han fick idén och redan 1923 provades den i ett hus på Vallhallavägen. Det kom dock att dröja innan uppfinningen accepterades av de styrande men i början av 1930-talet fanns de i snart sagt varenda hus.

DORPH & HÖÖG

Nordens största byggnadsfirma, så kallades Dorph & Höög i början av 1900-talet. Det var inte att undra på då firman år 1908 signerade hela 55 av totalt 187 inlämnade byggnadslovsritningar! De två kollegorna slog sin samman 1897 och samarbetade fram till 1910, då Dorph lämnade firman. Tillsammans ritade de omkring 230 hyreshus, byggnader som än idag utgör ett viktigt inslag i stadsbilden.

Victor Dorph föddes i Karlstad 1862 och utbildade sig vid Chalmers Tekniska läroanstalt i Göteborg under åren 1883-1886. Han fortsatte sedan sina studier vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1887 och slutligen vid Konstakademien fram till år 1890. 1891 fick han anställning hos Agi Lindgren och blev involverad i bygget av det nya Operahuset vid Gustav Adolfs torg. 1895 startade han eget med kollegan Sam Kjellberg men de gick skilda vägar redan 1895.

Anders Höög föddes 1862 och saknade formell arkitektutbildning men hade arbetat som murare sedan 1880-talet. Detta hindrade dock inte honom från att bli en skicklig planlösare som dessutom var bra på att skaffa uppdrag åt firman.

En stor del av de hus som Dorph & Höög ritade uppfördes i Vasastaden, mycket beroende på att byggnadsverksamheten var omfattande i denna del av Stockholm vid 1900-talets början. Många av dem hittar vi i Birkastan och dessa byggnader präglas av en enkel jugendstil med inslag av barock. Det är vackra byggnader som det är svårt att inte tycka om idag, men dåtidens kritiker var inte nådiga. Birkastilen, som arkitekturen i området lite föraktfull kallades, stod inte speciellt högt i kurs och i “Nyheter från byggnadsvärlden” står följande nedsättande ord: “denna nya, i husbyggnadsavseende sorgligt beryktade stadsdel har i särskilt hög grad blivit välsignad med byggnader i denna tråkiga och banala stil som sakna både stil och karaktär”.

På Hantverkargatan 22 på Kungsholmen står ett av stadens finaste hus från det tidiga 1900-talet, en ståtlig byggnad med tydliga drag av den jugend som präglade bebyggelsen i Prag och Wien. Dorph & Höög lyckades här alldeles förträffligt med sitt verk och det gjorde de även när de ritade Butterickshuset vid Drottninggatan några år senare. En byggnad av det mer uppseendeväckande slaget är S:t Erikspalatset som stod klart 1910. Det var då Sveriges högsta hus och betraktades som något av en “skyskrapare”. Denna byggnad ritades för övrigt av en av firmans medarbetare, Gunnar Morssing, som år 1910 övertog Dorphs roll i bolaget.

Under namnet Höög & Morssing fortsatte firman fram till 1930 då den lades ned. Under 1910-1920-talen ritade de närmare 150 byggnader och bland dem märks det nationalromantiskt betonade bostadshuset på Karlavägen 11 med en storslagen tegelfasad och luxuöst inredda våningar av det större formatet. Nämnas bör också Nybrogatan 14 som också den har en vacker tegelfasad med originellt utformade fönster på våning en trappa. Ytterligare ett exempel på Höög & Morssings arkitektur är de byggnader vid Sveavägen 45-53 som uppfördes i början av 1920-talet i tidstypisk klassicism. Efter 1930 ritade Gunnar Morssing några hus på egen hand men 1935 drog han sig tillbaka.

STURÈ FRÖLEN

Under 1930-talet uppfördes en mängd byggnader som präglades av den nya funktionalistiska arkitekturen. Många hus var förhållandevis enkla men det byggdes också åtskilligt som skulle kunna benämnas lyxfunkis. En av denna genres främsta utövare var Sture Frölén, arkitekt med eget kontor etablerat 1934.

Frölén föddes år 1907 i Stockholm och kom att utbilda sig på Kungliga Tekniska högskolan under åren 1927-1931 och därefter följde två år på Konstakademien. Som färdig arkitekt fick han snabbt många uppdrag och redan 1934 stod ett av hans första hus klart på Hedinsgatan 13 på Gärdet i Stockholm. Det kom att följas av många fler och under de första åren karaktäriserades byggnaderna av en stor mängd burspråk med balkonger däremellan. 1937 uppfördes en rad med låga punkthus vid Askrikegatan på Gärdet och merparten av dem ritades av Sture Frölén. Dessa är synnerligen elegant utformade och de bärs i framkant upp av en rad runda pelare. Här finns också en annan detalj som är typisk för Frölén och som han lanserade redan året innan på Erik Dahlbergsgatan 38-40: det utkragande hörnfönstret som påminner om ett burspråk i glas. Konstruktionen må vara en smula avancerad, men Frölén använder den på många hus vid denna tid.

Rindögatan 19, ett av Stockholms vackraste punkthus, stod klart 1938 och hör till Fröléns främsta verk. Även här bärs delar av huset upp av pelare och vardagsrummens enorma söderfönster kragar ut från fasaden och är inklädda i koppar. Balkongerna har en originell utformning och består av vågräta plåtband som målats vita. Till all lycka är fastigheten bevarad i ursprungligt skick och precis lika elegant som 1938. I foajén, vars väggar är marmorklädda, finns både akvarium och glänsande metallpelare.

I början av sin karriär ritade Frölén framförallt hus på Gärdet och vid Gustav Adolfsparken, men det blev också en del byggnader övriga delar av innerstaden i närförorter som Traneberg och Hammarbyhöjden. Efter andra världskrigets slut fick han många uppdrag i Solna och ritade en mängd vackra hus i anslutning till Solna centrum och även stadshuset. Under 1950-talet återupptogs byggnadsverksamheten vid Gustav Adolfsparken vilket gav Frölén många nya uppdrag. Hörnhuset Taptogatan 6, i korsningen av Oxenstiernsgatan, är ett mycket fint exempel på det sena 1950-talets arkitektur med eleganta balkonger av ovanlig modell.

Bland övriga uppdrag märks Sveriges första kärnkraftverk, Ågestaverket, som invigdes 1964, Huddinge kommunhus, vars första delar stod klara 1948, och det kvartersstora 1970-talskomplex som inrymmer Immanuelskyrkan och Hotel Birger Jarl.

Sture Frölén var en mästare på att skapa genomtänkta och eleganta planlösningar. Vardagsrummen fick generösa dimensioner och allt som oftast försågs de med en vacker öppen spis, ej sällan av ansenliga dimensioner. Fröléns 1930-talshus på Gärdet var knappast lämpade för den barnrika familjen, men de hade andra kvalitéer och var ljusa och luftiga tack vare extra stora fönsterytor och smarta öppningar mellan rummen. Även små enkelrum med kokvrå blev, tack vare vinklade burspråk och alkover, utmärkta lägenheter. Även ute i Traneberg ritade han lite större våningar med matsal, jungfrukammare och ett storslaget vardagsrum vilket knappast är karaktäristiskt för bebyggelsen i området. Studerar man planritningarna från tiden ser man också att han lade ned stor omsorg på att göra dem tilltalande med spaljéer och blommor vilket få arkitekter gjorde vid denna tid.

Efterkrigstidens produktion är kanhända något mindre luxuös, men i fina lägen i både Stockholm och Solna finner vi fantastiska lägenheter med enorma sällskapsytor. Ett fint exempel är tidigare nämnda hus på Taptogatan 6 där snedställda innerväggar skapar fantastiska rum som inte har mycket gemensamt med folkhemmets bebyggelse vid denna tid. Även här har den öppna spisen en given plats i vardagsrummet och det ger naturligtvis oanade trevnadsvärden.

Sture Frölén är förvånansvärt bortglömd idag, men hans byggnader lever vidare och förhoppningsvis kommer också hans namn att bli mer känt i framtiden då hans stora produktion rymmer så många verk av hög klass. Ett Frölénhus är alltid lite elegantare än sin granne, förutsatt att han inte ritat också det.

LÉONIE GEISENDORF

Léonie Geisendorf, en av våra mest omtalade arkitekter, föddes 1914 i Warszawa som Leonja Kaplan och dog nästan 102 år senare i Paris. Under sin ovanligt långa karriär ritade hon ovanligt få byggnader och av dessa kom ett flertal att inte ens realiseras. Hennes gärning har likväl gått till historien och på senare år har hon blivit mycket uppmärksammad.

Det finns många vittnesmål och Geisendorf arbetskapacitet och hennes ofta kompromisslösa inställning till sitt arbete. På kontoret på Engelbrektsgatan 25 lyste flitens lampa under en stor del av dygnet och hennes tolerans för vardagslivets förpliktelser var inte de största. När hon på gamla dagar tillfrågades om hur hon upplevt det att vara kvinna i en mycket mansdominerad bransch, fnös hon bara och ville inte kännas vid att det hade inneburit några svårigheter och kanske hade hon rätt, ty få rådde på Léonie Geisendorf

Léonie Geisendorf tog sin studentexamen 1932 och kom därefter att utbilda sig i Zürich där hon under åren 1933-1938 läste vid Eidgenössische Technische Hochschule (ETH), en skola med mycket gott renommé. Under studietiden praktiserade hon i omgångar hos en av den tidens största arkitekten, Le Corbusier, som kom att betyda mycket för henne och dessutom blev han en stor inspirationskälla. Efter avslutad utbildning flyttade hon till Stockholm och anställning på flera välkända arkitektkontor, till exempel hos Sven Ivar Lind, på Kooperativa förbundets arkitektkontor och hos Paul Hedqvist. Under åren 1944-1950 studerade hon dessutom vid Kungliga konstakademin, på den påbyggnadsutbildning som många svenska arkitekten läste efter åren på Kungliga Tekniska högskolans arkitekturskola.

Redan 1940 hade Léonie Geisendorf gift sig med sin forna kollega från ETH, Charles-Edouard Geisendorf och tillsammans flyttade de in i en lägenhet i Yrkeskvinnornas hus på Gärdet i Stockholm. 1950 startade de eget och det första projektet kom att bli en villa i Ranängen, Djursholm. Villan beställdes av ett gift par med ett visst behov av representation men eftersom husets fru var rullstolsburen krävdes vissa anpassningar som dock inte fick genomsyra inredningen. De önskade därför en enplansvilla med god kontakt med den omgivande naturen och ett badrum som anpassats så att hustrun kunde klara sig själv.

Geisendorfs gjorde sitt bästa för att skapa god kontakt mellan rummen och med trädgården utanför. Golvet vid matplatsen belades därför med gotlandskalksten för att utgöra en fortsättning av uteplatsen. I övrigt användes ekparkett i sällskapsrummen och i parets sovrum. I vardagsrummets tak anordnades en kupol, ett fritt hängande rabbitzundertak, som gav en generös takhöjd. Övriga tak i sällskapsdelen kläddes med oljad furu. Fasaden utfördes i slammat tegel och fick stora fönster mot den omgivande naturen.

Villa Ranängen är en synnerligen vacker byggnad och ett mycket fint exempel på 1950-talets påkostade villabyggande. Både interiör- och exteriör håller hög klass och för den invändiga utsmyckningen anlitades Thea Leonard, som även hjälpte till med färgsättning och kompletterande möbelinköp. Trädgården skapades av arkitekt Sylvia Gibson.

Nästa projekt kom att bli ett radhusområde vid Riksrådsvägen i Bagarmossen. Stadsplanen för området togs fram redan 1951 och stipulerade radhusbebyggelse. Året därpå presenterade Charles Edouard och Léonie Geisendorf ett nytt förslag till disposition av området. De hade nämligen fått i uppdrag av Hyreshus U p a (från 1954 Hyreshus i Stockholm AB) att realisera radhusområdet och de föreslog en något avvikande disposition där huskropparna grupperades kring fyra öppna gårdar, vilket resulterade i att 20 % fler radhuslameller kunde uppföras. Eftersom marken till stora delar bestod av berg valde makarna Geisendorf att anpassa husen efter terrängen istället för vice versa, vilket dels höll kostnaderna för sprängning nere och dels bevarade den naturliga topografin.

Radhusen på Riksrådsvägen utformades i tre olika grundutföranden som sedan varierades på olika sätt. De är mycket typiska för sin tid, men också mer radikala än många andra byggnader från decenniets mitt. Här finns både tegel, spritputs, eternit och betong som används på olika delar av fasaden vilket understryker funktion och konstruktion. De väggpartier som är murade av lättbetongblock är putsade medan prefab-blocken klätts med eternitskivor. Vissa entrédörrar är fernissade och andra är grönmålade (de gröna var ursprungligen grålaserade). Teglet användes också för att binda samman ut och inne i de vardagsrum som ligger på nedre botten och detta åstadkoms genom att låta utsidans tegelvägg fortsätta in i rummet. Det finns också en relativt stor fönsterflora med både slag- och vridfönster som målats i antingen grönt och/eller vitt.

Hushålls- och sömnadsskolan, eller S:t Görans gymnasium som den kom att kallas, blev makarna Geisendorfs sista stora projekt tillsammans. Den före detta skolbyggnaden, som just nu förvandlas till studentbostäder, består av en höghusdel i tio våningar och en låg byggnadskropp i två våningar.

Höghuset har stomme och gavlar i rå betong med övriga fasader i glas som bildar ett dekorativt grafiskt mönster. Entréhallen, som sträcker sig flera våningar upp i byggnaden, är ett av stadens vackraste rum med en fantastiskt rymd. I taket hänger stora glaskulor som svarar för belysningen och dessutom är ytterst dekorativa.

1963 fick Léonie Geisendorf i uppdrag att rita en ny kyrkobyggnad åt Sankta Eugenia katolska församling vid Kungsträdgårdsgatan. Vid det här laget hade maken flyttat ner till Zürich och hon drev numera kontoret på egen hand. Projekten med den katolska kyrkan var stort och pågick under många år men tyvärr kom det aldrig att realiseras, utan det skrinlades under 1970-talets senare del.

1965 presenterade Léonie Geisendorf, Ralph Erskine och Anders Tengbom ett förslag till hur området söder om Sergels torg skulle gestaltas. Förslaget var en del i den idétävling som anordnats och ETG-gruppen, som de kom att kallas, föreslog att Sveavägen skulle förlängas ned till Gustav Adolfs torg vilket onekligen hade sina fördelar och dessutom tog det större hänsyn till gångtrafikanterna än vad Stockholms stad först tänkt sig. Förslaget Corso kom dock att förlora slutstriden och istället var det Peter Celsing som gick segrande ur striden.

Året därpå, 1966, stod studentboendet Fyrtalet vid Värtavägen på Gärdet klart. Tanken var att byggnaden skulle vara den första av fyra men övriga tre huskroppar realiserades aldrig. Det sju våningar höga huset står dock kvar än idag och bärs upp av stora betongpelare med en liten entrébyggnad däremellan. Villa Delin vid Strandvägen i Djursholm var klar 1970 och här ritade Léonie Geisendorf en brutalistisk betongbyggnad med stora glaspartier som verkligen pryder sin plats i det gamla villaområdet. Interiört användes, förutom betong, ask och redwood. På golven lades svart linoleum. 1971 anordnades en stor arkitekttävling om ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen. Geisendorf föreslog en helt ny byggnad bestående av höga, pyramidformade byggnader kallad Upp i vind. Förslaget vann dock inget gehör hos tävlingsjuryn och realiserades aldrig, men i samband med utställningen på Arkitekturmuseet 2014 visualiserades Upp i vind i form av ett fotomontage som gav en god bild av vilket makalös skapelse det nya riksdagshuset kunde ha blivit. Léonie Geisendorf var verksam upp i hög ålder men år 2009, vid 95 års ålder, lämnade hon Stockholm för Paris. Hon behöll dock kontakten med Sverige och kommenterade planerna på studentbostäder i S:t Görans gymnasium vilka hon inte alls gillade. Däremot uppskattade hon utställningen på Arkitekturmuseet lagom till hennes 100-årsdag.

BJÖRN HEDVALL

Björn Hedvall föddes i Gävle 1889 men familjen flyttade så småningom till Stockholm där han och hans syskon kom att utbilda sig. Hans syster Eivor blev textilkonstnär och känd under namnet Eivor Fisher.

Studierna började på Byggnadsyrkesskolan (1908–1911) vid Tekniska skolan i Stockholm, Bysan kallad. Parallellt med dessa studier deltog han även vid undervisningen på Klara skola läsåret 1910–1911, en skola som bara existerade under ett år och leddes av Ragnar Östberg, Ivar Tengbom, Carl Westman och Carl Bergsten. Skolan startades som en protest mot arkitekturutbildningen vid Konstakademien och bland de sex eleverna märktes Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz samt Osvald Almqvist. Hedvall fortsatte sina studier vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, under åren 1913–1916 och avslutade dem vid Konstakademien 1918–1920.

Björn Hedvall började jobba redan under studietiden. Under studierna på Bysan hade han lärt känna Osvald Almqvist vars ritare han blivit. Almqvist slog sig samman med Gustaf Linden och efter Bysan började Hedvall på deras kontor, först som ritare men med tiden fick han egna uppdrag, mycket tack vare att Linden 1912 blivit stadsarkitekt i Linköping och fick allt mer att göra. Under 1910 ritade Hedvall flera villor, fabriksbyggnader och flerbostadshus.

Efter avslutade studier och giftermål var det 1921 dags för Hedvall att öppna eget och därmed påbörjade Björn Hedvall sin imponerande gärning. Han var ytterst produktiv och dessutom verksam under många år vilket gör att hans byggnader är en viktig del av stadsbilden, framförallt på Kungsholmen i Stockholm där han under sent 1920-tal och tidigt 1930-tal ritade många hus, både i klassicistisk stil och utpräglat funktionalistiska. Totalt blev det cirka 270 hus i huvudstaden.

Hedvall hade förmågan att rita många och välplanerade smålägenheter i ett trapphus när så krävdes. Önskade beställaren stora och sinnrikt inredda våningar, ritade han ljusa och luftiga våningar med jungfrukammare, serveringsgång och matsal. Oavsett lägenhetsstorlek skapade han genomblickar och rundgångar. 1920- och 30-talen var en brytningstid när både smålägenheter och stora lyxvåningar efterfrågades, även om det var de förra som dominerade. Framförallt i kvarteren kring Norr Mälarstrand och Pontonjärgatan hittar man en stor andel Hedvallhus.

Under tiden på Bysan hade Björn Hedvall lärt känna Max Gumpel som blev en på sin tid välkänd byggmästare som kom att bli en av Greta Garbos närmaste vänner. De två lär ha varit förlovade en kort tid, men kärleken övergick till vänskap som varade livet ut. För Garbos räkning inredde han en liten svit i den takvåning han disponerade i ett av sina hyreshus på Norrbackagatan i Stockholm. Exteriören och takvåningens planlösning är signerade Björn Hedvall som även ritade det påkostade badrum som hörde till Garbos svit. Genom åren kom Hedvall och Gumpel att samarbeta i ett femtiotal olika projekt. Till exempel enkla bostäder i Kristineberg, Eden Hotel på Sturegatan och flerbostadshuset med biograf Rio i Jönköping som blev deras sista gemensamma i mitten av 1950-talet.

1928 vann Björn Hedvall en tävling om Kontors- och läkarehus vid Sturegatan i Stockholm. Resultatet blev funkispärlan Eden Hotel (sedermera Lydmar hotel och idag kontor) och ett intilliggande bostadshus med stora praktvåningar vars fasad istället utfördes i klassicistisk stil. Hotellets glasfasad blev mycket uppmärksammad och stod klart lagom till Stockholmsutställningen sommaren 1930. Tyvärr blev interiören betydligt mer konservativ och ett förslag till restaurangen signerat Sigurd Lewerentz genomfördes aldrig. Hotellet blev dock en framgång för Hedvall och är ett tidigt exempel på radikal funkisarkitektur.

Ett par år senare stod Paraden på Gärdet klar, Stockholms modernaste funkisbiograf. Salongen var stor, precis som husets påkostade våningar som vetter åt den soliga Valhallavägen. Hedvall hade ritat biografer redan på 1920-talet och Metropol på Sveavägen, i höjd med Odengatan, är ett exempel. 1936 invigdes Royalbiografen på Kungsgatan som var en mycket påkostad anläggning med god akustik och elegant foajé.

Under 1930-talet byggdes Norr Mälarstrand ut. Björn Hedvall hade ritat tre hus i slutet av 1920-talet, nr 8–10, 18 och 20. Det sistnämnda i modern funkisstil med stora hörnbalkonger mot Riddarfjärden. Under 1930-talet ritade han ytterligare tre hus, bland annat nr 56 som hör till gatans vackraste hus. Fönsterytorna är enorma och formspråket modernt. Interiört finner man dock fortfarande mörkbetsade takbjälkar i matsalen och höga golvsocklar i vardagsrummen. De som hade råd med dessa stora våningar föredrog ofta en mer konservativ inredningsstil.

Staden expanderade under 1930-talet. Förutom Gärdet byggde man längst ut på Kungsholmen, i Kristineberg och Fredhäll och naturligtvis ritade Hedvall hus även här. En fastighet på Levertinsgatan hör till de mer intressanta. Våningsplanen är halvplansförskjutna i förhållande till varandra vilket ger liv åt fasaden och framförallt takfoten, vars höjd varierar. Lägenheterna var små och byggdes för HSB:s räkning i ett försök att bygga billiga hyresrätter för dem som inte hade råd med kontantinsatsen till en bostadsrätt.

Hammarbyhöjden och Traneberg stod näst på tur när Stockholm växte. I dessa områden stod Björn Hedvall som arkitekt till åtskilliga hus. Här ute var det smalhus som dominerade och de saknade det mörka utrymme som var oundvikligt i de tjockare husens mitt. Björn Hedvall var ingen vän av dessa utrymmen och det måste ha varit en befrielse att kunna rita små och vällösta lägenhetsplaner i förorterna.

Det finns en del villor i Stockholm som bär Hedvalls signatur. I mitten av 1920-talet ritade han en hem till sig och sin familj på Hallingsbacken 5 i Ålsten. En tidig funktionalistisk och intressant villa ligger på Lusthusbacken 15 i Ålsten. Den ritades 1929 åt Matilda Staël von Holstein och Ingegerd Palme. En av de största villorna i Södra Ängby är också ett verk av Hedvalls penna. Den är en fantastisk skapelse i tre våningar och takterrass som står på Molinvägen 5.

Björn Hedvall fortsatte sin verksamhet upp i hög ålder. I mitten av 1950-talet ritade han Ängbykyrkan i Blackeberg som invigdes 1959. Under senare delen av sitt liv ritade han också en hel del av industribyggnaderna i Ulvsunda.

Björn Hedvall avled 1982, 92 år gammal.