Type and press Enter.

1950-1965

LINOLEUMETS ÅRTIONDEN
Under 1930-talet hade många smalhusområden uppförts och de hade i stor utsträckning blivit rena sovstäder med husen utplacerade i långa rader. Efter andra världskrigets slut, när byggnadsverksamheten i Stockholm på allvar tog fart, hade nya, internationella strömningar nått Sverige och dessa kom att förverkligas under 1940-talets andra hälft och under 1950-talet. Nytt var bland annat att arrangera byggnadskropparna för att skapa mer eller mindre öppna gårdar, något som kom bli tongivande för efterkrigstidens byggande, precis som trafikseparering och grannskapsenheter med gemensamhetslokaler och service.

Den första 1950-talsförorten i Stockholm där alla dessa nyheter genomfördes torde vara Västertorp som började byggas 1949. Detta är landets första trafikseparerade förort som dessutom har ett ordentligt centrum med biograf, samlingslokal samt folktandvård och sjukvårdsmottagning. Strax därefter byggs Vällingby och där fanns inte bara bostäder och centrum, utan också arbetsplatser och därmed var ABC-förorten född.

Det hände mycket på 1950-talet som påverkar bostadsbyggandet. Under 1940-talet inrättas Byggstandardiseringen och arbetet med en enhetlig standard för byggvaror, till exempel fönster, dörrar och kök påbörjas. 1950 fastslås köksstandarden som kom att få ett stort genomslag i produktionen. Vid mitten av 1950-talet börjar man så smått bygga med prefabricerade betongelement och när miljonprogrammet påbörjas i mitten av 1960-talet hade byggindustrin förändrats i grunden, från att ha varit relativt hantverksmässig i början av 1950-talet till att bli en storindustri där det mesta är prefabricerat.

Konjunkturen förbättras under hela 1950-talet och det avspeglar sig i att bostäderna blir rymligare och får en högre standard. I början av 1950-talet är drygt 30% av allt som byggs lägenheter om tre rum och kök och tio år senare är siffran uppe i 50 %. Lägenheterna får också större rum, inte minst beroende på att smalhusen blir allt bredare. Köken ökar i storlek och i början på 1960-talet får nästan alla en generös matplats för hela familjen. Kylskåp finns i de flesta nya kök och i början på 1960-talet blir frysen allt vanligare. Linoleum ligger ofta på golven i kök och sovrum och i vardagsrummen läggs för det mesta parkett, antingen massiva stavparketter eller lameller med ett ytskikt av ek på furu.

Arkitekturen under denna period har mycket gemensamt med det sena 1940-talets. Då blev nämligen den grova spritputsen vanlig och den nyttjades under stora delar av 1950-talet framförallt på lägre hus och villor, ej sällan i kombination med slätputsade fönsteromfattningar i vitt. Höghusen, som var mer utsatta för väder och vind, får istället terrasitputs eller fasadtegel. Entréerna utformas individuellt och det finns en stor variation av portar under denna period. De görs antingen i massiv ek eller kläs med teakfaner och är ofta glasade och får ibland stora sidopartier, också de glasade. Förkromade metallportar används däremot mer sällan och då främst till mer påkostade hus. En omfattning i tegel, natursten eller plattor är vanligt, framförallt i början av perioden.

Fönstren får en varierande utformning med stora glasytor i vardagsrummen och mindre i kök och sovrum. Assymetriskt indelade glasytor är vanliga, antingen med hjälp av spröjs eller poster. Sidohängda fönster är vanligast, men pivåfönster av perspektivtyp används ibland i vardagsrummen eller genomgående i hela fastigheten. Balkongerna är uppbyggda av ett ramverk av smide som sedan kläs med småsinuskorrugerad plåt som kombineras med genombrutna partier av dekorativa smide. Mot slutet av decenniet börjar det dyka upp balkonger med fronter i prefabricerad betong som ibland får en dekorativ yta med frilagd ballast. Plattor av asbestcement är också vanliga. Överlag kan sägas att husen får en enklare och mer standardiserad framtoning i slutet av 1950-talet. Fönster, balkonger och entréer blir mer likartade, åtminstone i de stora bostadskomplexen.

En hustyp som slår igenom i början av 1950-talet är radhuset som uppförs i utkanten av många av de nya förorterna. Precis som villorna från den här tiden får de ofta olika typer av halvplanslösningar som skapar intressanta rumssamband vilket bidrar till trivseln. Radhusen varierar i storlek och utförande och de mer påkostade förses med öppen spis. En annan bostadstyp som ofta förekommer högst upp i de höga punkthusen är etagevåningar som ibland får entresolerade vardagsrum med dubbel takhöjd.