Type and press Enter.

INNERDÖRRAR

INNERDÖRRAR

I slutet av 1870-talet tog byggnadsverksamheten i Stockholm fart på allvar och i samband därmed föddes den moderna staden. Vid den här tiden fanns en mängd snickerifabriker som levererade allt som kunde behövas för att inreda en lägenhet i ett nybyggt hus. En av dessa detaljer var dörren, en nog så viktig beståndsdel i ett hem. I en Stockholmsvåning från 1880-talets sista decennier finner vi flera olika dörrtyper. I de påkostade rummen i gatufilen sattes vanligtvis höga pardörrar in och i gårdssidans betydligt enklare rum, till exempel kök och jungfrukammare valdes enkeldörrar. Enkeldörrar användes också till garderober och liknande utrymmen.

Dörrarna tillverkades som så kallade fyllningsdörrar, dvs de bestod av ett ramverk med fyllningar. En vanlig indelning av en dörrhalva till en pardörr var två stående fyllningar och en liggande i mitten. Fyllningen fästes i ramverket på olika sätt. De mest påkostade dörrarna var av helfransk typ och då fästes fyllningen i en list som i sin tur fästes i ramverket. Halvfranska dörrar hade istället fyllningen fastsatt direkt i ramverket. Under 1880-talet sista decennier hade det dock blivit allt vanligare att fästa fyllningen med lösa, rikt profilerade lister vilket gav en illusion av att dörren var helfransk.

Enkeldörrarna var bredare och här valde man fyra stående och en liggande fyllning i mitten. Indelningarna skiftade dock och ändrades allt eftersom.

INNERDÖRRAR

Under 1800-talets sista decennier kröntes pardörrarna i gatufilens rum av eleganta dörröverstycken av olika modell och de omgavs av profilerade foder. Både dörrar, foder och överstycken målades ofta så att de såg ut att vara gjorda i ädlare träslag som mahogny. I små och enkla lägenheter om ett till två rum och kök användes oftast bara enkeldörrar och dessa var vanligtvis av halvfransk typ.

När jugendstilen slog igenom i början av 1900-talet skiftade idealen något och fyllningarnas antal och indelning förändrades. Färgskalan blev ljusare och ekimitation blev allt vanligare. Även skjutdörrar blev populära och även de utfördes som fyllningsdörrar i par. Under 1910-talet blev enkeldörrarna allt vanligare i de fina gaturummen och pardörrar användes allt mer sällan, även i påkostade lägenheter.

Under 1920-talet var så gott som samtliga dörrar enkeldörrar med halvfranska fyllningar. Indelningen varierande och vissa dörrar glasades och spröjsades, ej sällan med dekorativ krysspröjs som var mycket omtyckt vid denna tid. Det var fortfarande ganska vanligt med imitationsmålade snickerier, men även olika dova nyanser av brunbeige och grönt samt brutet vitt.

På 1930-talet gjorde funktionalismen entré och slätt och lättstädad blev ledordet. Fortfarande tillverkades dock de flesta innerdörrar på konventionellt sätt med ramvirke och fyllningar. De målades i olika vita nyanser, men det var också vanligt med bruna snickerier i matsalar och vardagsrum. Mot slutet av 1930-talet slog så de helt släta dörrarna igenom och de var utförda i en lamellkonstruktion som täcktes av hårda träfiberskivor som oljemålades. Dörrar mellan sällskapsrum kunde utformas som skjutdörrar eller glasade pardörrar.

Krigsutbrottet påverkade naturligtvis byggindustrin och inhemska träslag fick ett uppsving. De släta lamelldörrarna var lätta att fanera och försågs därför ofta med ett tunt skikt av björk, bok eller alm, men fortfarande dominerade vanliga målade dörrar. På 1950-talet, när kriget var slut, kunde dörrarna faneras med exotiska träslag som gabon, mahogny eller teak, om de inte målades på konventionellt sätt.

INNERDÖRRAR
INNERDÖRRAR
INNERDÖRRAR